I den propra lobbyn på Hotel Bauen, tre kvarter från Argentinas parlamentsbyggnad, tar portierer i svarta kostymer hand om in- och utcheckningar och i cafeét intill hastar kypare från bord till bord. Det mesta tycks oförändrat sedan Arbetaren besökte hotellet i oktober 2006. Bara ett A4-papper med texten ”Nej till vräkningen” avslöjar hotet mot det arbetarstyrda hotellet. Den 20 juli beslutade domaren Paula Hualde att hotellet ska återlämnas till den tidigare ägaren, aktiebolaget Mercotel som kontrolleras av magnaten Marcelo Iurcovich. Hualde gav arbetarkollektivet 30 dagar att utrymma byggnaden.
Bakom det juridiska utslaget döljer sig politiken. Den 10 juli segrade högerkandidaten Mauricio Macri klart i andra omgången av borgmästarvalet i staden Buenos Aires. Trots att staden, med sina tre miljoner invånare, numera överskuggas av förorterna där mer än tio miljoner människor lever, är det Argentinas odiskutabla ekonomiska och politiska centrum och dess borgmästare är en tung politisk post. Macri kandiderade på ett program som egentligen inte innehöll ekonomiska liberaliseringar, däremot hårdare brottsbekämpning, att rensa bort illegala försäljare från trottoarerna, stoppa så kallade piqueteros (arbetslöshetsgrupper) och andra demonstranter från att blockera gator utan polistillstånd och tömma den centralt placerade kåkstaden Villa 21.
Macri är en av landets tyngsta affärsmän och ägare till fotbollslaget Boca Juniors. Trots att hans familj hade nära kontakter med den numera ökände högerpresidenten Carlos Menem under 1990-talet och trots att tidskriften 23 nyligen avslöjat att ett antal av hans lojala kandidater misstänkts för ekonomisk brottslighet, har han hittills sluppit lindringt undan i massmediabevakningen. Han framstår nu som den tydligaste ledarfiguren inom den argentinska högern och planerar troligen att använda posten som språngbräda till presidentpalatset inför valet 2011.
Trots att det är flera månader tills Macri tar över rodret i stadshuset skönjs redan en märkbar uppgång i domstolarnas benägenhet att beordra vräkningar av ockuperade bostadshus, och i polisens benägenhet att verkställa orderna. Bauen är det första arbetarkontrollerade företag som angrips.
– Allt beror på styrkeförhållandena. Högern har segrat i Buenos Aires och sedan december 2001 har det politiska systemet återhämtat sig. Förutom att det är stora tillgångar som står på spel har Bauen ett stort symbolvärde. Det är ett test. Om vi lyckas mobilisera tillräckligt stöd kommer de att backa, om inte kommer de att gå vidare, säger Federico Tonarelli, presstalesman för hotellet.
För tillfället har vräkningen ställts in tills arbetarnas överklagande har behandlats.
– Advokaterna kan inte säga hur lång tid det handlar om – det kan gå på en vecka eller dröja ett år eller längre, säger Federico Tonarelli.
– Vi måste försvara Bauen med vårt blod. Om det faller kommer många andra företag att följa efter, säger Hebe Bonafini från de legendariska Mödrarna på Plaza de Mayo till en ganska tunn demonstration utanför presidentpalatset.
I början av augusti beslutade en domstol även att ta upp en begäran om att dra in det provisoriska tillståndet för det arbetarkoopera-
tiv som driver keramikfabriken Zanon. Begäran kom från ett italienskt företag med fordringar på den tidigare ägaren Luigi Zanon.
Den 23 augusti lyckades Bauen samla 5000 människor till en stödfestival utanför hotellet. Över 7000 personer, däribland Noam Chomsky, Naomi Klein och Arundhati Roy, har skrivit på en petition till stöd för hotellarbetarna.
Det paradoxala är att de arbetarkontrollerade företagen å ena sidan har hamnat helt i otakt med de politiska vindar som blåser i Argentina i dag, med revolutionära paroller från upproret 2001 på väggarna som man knappast ser någon annanstans. Å andra sidan fortsätter de att fungera utmärkt – de går med vinst och kan ofta utvidga verksamheten, och det utan att kompromissa med de jämlika och demokratiska principer som de är organiserade efter.
När de tidigare privata ägarnas affärer har nystats upp har det däremot ofta visat sig att företagen överlevt tack vare subventioner, obetalda skulder och korruption. Bauen drevs i 25 år utan att ha tillstånd för hotellverksamhet – först 2005, två år efter arbetarnas övertagande, vaknade myndigheterna och stängde byggnaden av säkerhetsskäl (ett beslut som snart drogs tillbaka). Mercotel lämnade ett förfallet statligt lån och skatteskulder för tiotals miljoner efter sig.
– Det är vårt trumfkort. Vi fungerar, det kan de inte bara ignorera, säger Federico Tonarelli.