Det kan inte förnekas: Lulas val till president var en mycket viktig politisk händelse i Brasilien. I ett land som ända sedan frigörelsen från Portugal styrts av politiker från den lilla tunna eliten var det symboliskt mycket viktigt att en man som växt upp i extrem fattigdom, långt från maktens centrum, blivit president. Skoputsarpojken, svarvaren och sedermera strejkledaren Lula var länge en samlande gestalt för hela den brasilianska vänstern. Men redan innan han valdes till president 2002 signalerade han att han inte tänkte uppträda som hans anhängare väntade. Han tänkte inte vägra betala tillbaka utlandsskulden – en av vänsterns viktigaste paroller. Bland det första han gjorde som president var att höja styrräntan och driva en stram ekonomisk politik. Skandal ropade delar av vänstern, som med våld nästan lyckades ta sig in i kongressbyggnaden. Men kanske var det just denna försiktiga politik man kunde vänta av Lula. Redan som strejkledare utmärkte han sig genom att vara resultatinriktad och villig att förhandla. Pragmatisk skulle man kanske kalla honom, trots hans rykte som djärv arbetarledare.
Är Lula då en i raden av nyliberala politiker som hans motståndare påstår? Nyliberal är ett av de vanligaste skällsord man hör i Latinamerika efter den misslyckade politiken mot slutet av förra seklet. Det stämmer inte riktigt, Lula har på flera områden försök att återupprätta staten. Men någon revolutionär vänsterledare är han knappast, han har inte försökt att i grunden ändra på de grovt orättvisa strukturerna i Brasilien. Man skulle kunna vänta sig att han försökt att minska den gravt korrumperade politiska elitens inflytande, men han har snarast tvingats att samarbeta med den. Han har också sökt vinna den ekonomiska elitens öra och där han lyckats ganska bra.
Brasilien har nämnts som en av de nya stora ekonomierna, men tillväxten har inte varit så stor. Däremot har börsen gått kraftigt uppåt liksom bankernas vinster. Lulas viktigaste tanke är att göra Brasiliens ekonomi stark och landet till en viktig aktör på den internationella arenan. Det har han lyckats med. Tanken är att sedan dela med sig av dessa framgångar till den väldiga fattiga minoriteten. Det har han också lyckats med. Minimilönen har höjts relativt mycket, vilket kanske är hans viktigaste sociala reform. Dessutom utdelas något som kan liknas vid socialbidrag, även om systemet är ganska darrigt. Detta har gjort att Lula blivit oerhört populär, främst i de fattiga delarna av Brasilien. Just nu är Lulas popularitetssiffror högre än någonsin. Han har ridit ut vågen av mutanklagelser och hans inhemska ställning är mycket stark.
Men där finns ändå motsättningar i hans sociala politik. Den har gjort att fattigdomen minskat i Brasilien, men har inte skapat så mycket nya arbetstillfällen. Det är en kompensatorisk politik som riskerar att leda till nya beroenden. När jag träffade brasilianska fackföreningsledare under World Social Forum tidigare i år då Lula nyss inlett sin andra mandatperiod sade de att nu är det äntligen dags att visa att han vill verkliga förändringar. Det har han inte gjort. Fackföreningsrörelsen och framför allt de sociala rörelserna, som lyfte fram Lula, är nu kritiska. Fast man har ännu inte brutit med Lula, som det ibland framställts i pressen.
Det är de sociala rörelserna som har varit den drivande kraften i den nya vänstern i Latinamerika. I Bolivia är Eva Morales deras president, i Ecuador var de avgörande för Rafael Correas valseger. I Venezuela söker Hugo Cháves skapa dem i efterhand. Men i Brasilien är läget mer komplicerat. Den viktigaste sociala rörelsen i Brasilien, MST (de jordlösa), har inte på långa vägar fått se den jordreform de utlovats. En av de mest kontroversiella frågorna just nu är etanolen, där Lula till och med har inlett ett samarbete med ärkefienden Bush. Det är ännu ett exempel på pragmatikern Lula. Han inledde sin presidenttid med att torpedera det förslag till frihandelsavtal, ALCA, som i mycket skulle gynna USA. Men sedan har han samarbetat med president Bush i de frågor som han tror kan gynna Brasilien.
Just nu använder Lula etanolet som ett diplomatiskt vapen för Brasilien, han reser närmast runt som en handelsresande i bioenergi. Med det syftet har besökt många länder i Latinamerika, nu är turen kommen till Sverige som är en av de stora köparna av brasiliansk etanol. Vår statsminister Fredrik Reinfeldt är inte sen att ta chansen att se ut som en föregångsman i miljöfrågor. Fast verkligheten är inte så enkel.
Etanolet är nog inte den ekologiska räddning som bilkramarna hoppas. Det finns ett antal miljöproblem förknippade med odlingen av sockerrör. Men ännu svårare är den sociala problematiken. Stora multinationella företag satsar nu kraftfullt på att ta över brasiliansk jordbruksmark: etanolet som framställs av sockerröret ses som en stor möjlighet för framtida klipp. De som förlorar på det är småbrukarna och de jordlösa som väntar på att få en jord att bruka. Frågan är hur mycket av vinsterna från monokulturen sockerrör som stannar kvar i Brasilien. Men det är det som Lula hoppas på, för att få pengar som sedan kan distribueras till de fattiga.
Det är detta som MST och andra bonderörelser mycket kraftigt motsätter sig. De vill i stället ha chansen att försörja sig själva, och här blir motsättningen i Lulas politik som tydligast. Man kan skönja två utvecklingsvägar för den nya vänstern i Latinamerika. Den mer revolutionära representeras främst av Venezuela, Bolivia och Ecuador där man försöker bryta med kapitalets logik. Brasilien, Argentina och Uruguay kan betecknas som mer socialdemokratiska och försöker skaffa sig fördelar inom det rådande systemet. Men ändå är de två lägren långt ifrån en öppen konflikt. Den enda som skulle vinna på det är USA, som nu ser sin dominans över Latinamerika hotad.
Lula var till exempel noga med att inte fördöma stängningen av den privata televisionskanalen i Venezuela, trots att hans kongress gjorde det. Det finns istället ett antal olika initiativ för att öka det latinamerikanska samarbetet. Där har Lula varit mycket aktiv. Så man får nog se Lula som han är: en pragmatiker. Han är inte längre en hjälte, men kanske inte heller en förrädare.
