Är det något man kan säga om regeringen Reinfeldt efter ett år vid makten så är det att den levererat resultat – vad gäller sin dolda dagordning att slå hårt mot fackföreningsrörelsen. Officiellt har de flesta ministrar (undantaget Olofsson) uttalat stöd för den svenska modellen där en stark fackföreningsrörelse är en självklar del. Men bakom de orden har de genomfört en politik som lett till det omvända.
Medlemstappet för a-kassorna är visserligen en pågående process, men indikationen är tydlig: Slaget var välriktat, det tog hårt. Minst 321 000 personer har hittills lämnat sina a-kassor. LO och TCO såväl som SAC har tappat betydande antal medlemmar, främst låginkomsttagare som inte har råd med chockhöjningen. En höjning som gjort a-kassesystemet till en stark inkomstkälla för regeringen – att använda till skattesänkningar som framför allt gynnar de välbeställda.
Lägg till detta den kraftiga sänkningen i a-kasseersättning, särskilda regler för arbetslösa unga, att arbetslösa måste söka jobb i hela landet och splittringen av arbetarkollektivet genom F-skattereformen.
Trots så många drastiska beslut har protesterna varit spridda men säkert ändå haft en bidragande effekt till att stödet för regeringen är mycket lågt. Hittills har vi dock inte sett några tecken på att det sviktande opinionsstödet påverkat regeringens självförtroende i att genomföra, inte bara de reformer de gick till val på, utan betydligt mer långtgående förändringar av arbetsmarknadspolitiken – och i sådan fart att den i vissa fall satt sedvanliga demokratiska processer ur spel.
Möjligen kan vi tacka motståndet för att regeringen inte vågat göra än mer.
Men ett år med Reinfeldt
&
co har inte bara inneburit ett slag mot arbetarklassen. Det har allra särskilt inneburit ett slag mot arbetarkvinnor och mot hela det offentliga jämställdhetsprojektet. Det så kallade ”pigavdraget” gynnar de rika och förflyttar fokus från det nödvändiga feministiska kravet om att dela jämställt på det obetalda hemarbetet. Vårdnadsbidraget och den omhuldade jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen har fått startdatum. Vi kommer att få anledning att återkomma till granskningar av effekterna, men kan redan nu konstatera att vårdnadsbidraget är en glasklar kvinnofälla och ett stort steg bakåt för jämställdheten.
Jämställdhetsbonusens nya konstruktion, som ska ge 3000 kronor skattefritt per månad till föräldrar som delar lika, är visserligen ett plåster på såret för oss som länge krävt en lag om att dela lika – men hittills har det ekonomiska incitamentet ändå visat sig ge klent resultat.
Privatiseringarna
är ett kapitel för sig – som drivits igenom av ideologiska skäl till priset av lägre intäkter för staten. När det nu görs, finns en unik chans att använda miljarderna som rullar in till den stora omställning av energi- och transportsystem som klimatet kräver. Men i denna fråga är regeringen ypperligt svag: Slopad flygskatt och nya vägsatsningar, steg i helt fel riktning, är i stället dess signum.
Det finns egentligen bara en positiv effekt av regeringens politik det gångna året: Att försvarsbudgeten ser ut att minska dramatiskt. Det är välkommet, sett till omvärdsanalys och krigshot, men att använda pengarna till ytterligare skattesänkningar är fel. Lika fel som hela regeringen Reinfeldt.
