Den största sjukförsäkringsreformen på 15 år. Så beskriver regeringen sina nya förslag på detta område. Och visst innebär det förändring. Som vanligt till den så kallade arbetslinjen, att arbete ska löna sig och att den som inte arbetar ska straffas ekonomiskt. Vi har sett politiken genomföras mot arbetslösa och nu kommer slaget mot sjuka.
Redan vid årsskiftet vill regeringen sänka den sjukpenninggrundade inkomstberäkningen. I stället för 80 procent av lönen ska den som blir sjuk få 80 procent av 97 procent av lönen. Låter det krångligt? Ja, det är ett krångligare sätt att säga att ersättningsnivån helt enkelt sänks till 77,6 procent för alla.
I dag är prövning för sjuk- och aktivitetsersättning obligatorisk efter tolv månaders sjukskrivning, till det som tidigare hette sjukpension, och tack vare tidigare beslut under den socialdemokratiska regeringen bara ger 64 procent av inkomsten. I dag uppbär 550000 personer denna ersättningsnivå och med statsministerns ord ”tvingas leva med en låg ekonomisk standard”. Så vad gör han åt saken? Med sin nya räknemodell sänker han deras ersättningsnivå till 62 procent. Dock ska denna ekonomiska bestraffning av sjuka inträda något senare än vid dagens ettårsgräns: Efter ett år med sjukpenning införs en möjlighet till förlängd sjukpenning i 18 månader med ”75” procents ersättning (betyder knappt 73 procent).
Samtidigt ska den som är sjuk redan efter tre månader tvingas stå till hela arbetsmarknadens förfogande. Det innebär att om det finns något arbete som den sjuke trots sin sjukdom kan utföra ska hon/han redan efter tre månader tvingas byta yrke.
Regeringen har dock förstått en sak: Den som är sjuk behöver rehabilitering, inte bara lämnas därhän som i de flesta fall i dag. Därför anslår den pengar till rehabilitering, totalt 3,4 miljarder kronor inklusive en förstärkning av företagshälsovården.
Det är utmärkt, finns fungerande rehabilitering ska den naturligtvis sättas in. För individens skull såväl som för samhällsekonomins.
Men varför kombinera insikten om att rehabili-
teringsresurserna i dag brister kraftigt med ovan nämnda ekonomiska sanktioner? För att det är en klasspolitik som syftar till ökade klyftor. Inte för samhällsekonomins skull utan av ideologiska skäl, sammanfattade i ordet arbetslinjen. Den som inte arbetar ska heller inte ha det så fett. Så måste politiken tolkas, för det finns ingen bärighet i den borgerliga argumentationen att svensk ekonomi behöver ökade klassklyftor för att nå ekonomisk utveckling. Den svenska tillväxten under efterkrigstiden var som allra högst fram till 1970-talet. Under hela den tiden minskade klassklyftorna – alltså är inte klassklyftor på något sätt en förutsättning för tillväxt. Och före 1990-talskrisen låg samtliga ersättningsnivåer på 90 procent – ändå var varken sjuk- eller arbetslöshetsnivåerna i närheten av så höga som i dag. Inte heller där finns något automatiskt samband.
Solidaritet mellan dem som arbetar och dem som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom förutsätter inte någon specifik nivå av BNP – det kan praktiseras i fattiga såväl som rika länder. Men när ett rikt land som Sverige slår mot de svagaste är det än mer provocerande.
