I sitt programtal vid öppnandet av Sveriges riksdag hösten 2007 utelämnade statsminister Reinfeldt ett nyckelord. Till skillnad från i andra regeringsdeklarationer saknades ordet ”alliansfrihet” denna gång. Detta innebär att Sverige kan bli medlem i Nato, vilket är djupt oroande. Det ökar risken för att Sverige tvingas delta i direkt i Natos krigiska verksamhet.
Krig är ett ont, eftersom många människor dör eller såras i det. För att det ska kunna försvaras, måste det uppvägas av ett ännu större ont. Andra världskriget blev långvarigt och blodigt, men utan detta krig skulle troligen Hitlertyskland ha uppnått världsherravälde, vilket skulle ha varit ett ännu större ont.
Men andra världskrigets berättigande kan inte rättfärdiga andra krig. En följd av Sveriges nästan – så när som på sju år – tvåhundraåriga fred är en utbredd föreställning, inte bara att krig är ett ont, utan också att krig är ett onödigt ont. I alla västvärldens ekonomiskt utvecklade länder finns ett vida spritt demokratiskt antagande om alla människors lika värde. Detta antagande leder till folkliga krav på att krig bör undvikas eller åtminstone vara korta och medföra få döda och sårade.
Ett allvarligt problem med krig är emellertid att den efterföljande freden inte kan planeras i förväg. Kanske kan korta krigshandlingar i undantagsfall – som då Tanzania störtade Idi Amin i Uganda, eller då Vietnam störtade Pol Pot i Kambodja – innebära en förutsägbar (åtminstone temporär) förbättring. Men mera omfattande militära insatser krävs för att störta en stark regim i en folkrik stat, till exempel Saddam Husseins styre i Irak eller talibanernas styre i Afghanistan. Då blir den militära segern det primära. Fiendens stridskrafter måste snabbt och effektivt tillintetgöras med minsta möjliga förluster för den egna sidan.
Krigshandlingarnas följder blir civila offer, förödelse av det angripna landet och fruktansvärda ingrepp i befolkningens dagliga verksamhet. Försök att utrota ondskan i världen genom att med krig avlägsna onda härskare och införa demokrati är därför nästan alltid ogenomförbara. De ”moraliska” förevändningarna för sådana krig kommer dock ständigt att vara användbara, och det finns därför inte något slut på krigen i världen. Följaktligen blir krigstillståndet ändlöst – om man inte kan se till att det aldrig uppstår.
På grund av Sveriges långa fred kan dess regering och riksdag antagligen lättare än i andra länder få den egna befolkningens stöd för en utrikespolitik främst inriktad på att förhindra att krig bryter ut. Men Sverige är ett litet land, och det måste därför få stöd av många andra länder i fredsarbetet. För att få detta stöd måste Sverige anknyta till den utbredda motvilja mot krig som finns i praktiskt taget alla länder. Sverige måste också vara obundet av allianser, det vill säga av politiska eller militära sammanslutningar med mindre än världsomfattande anslutning.
Fast Sveriges medlemskap i EU i praktiken torde vara omöjligt att upphäva, måste landet därför ändå avhålla sig från militär verksamhet i EU:s regi. Sverige bör inte utföra militära insatser utanför det egna landet (utom möjligtvis under ett FN-mandat som inte är urholkat av koppling till allianser).
Den borgerliga regeringen har också framkastat ett förslag om att avskaffa den allmänna värnplikten. Förslaget måste avvisas. Sveriges försvar ska även i fortsättningen baseras på allmän värnplikt. Det får inte överlåtas åt värvade trupper, vilkas demokratiska pålitlighet inte kan säkerställas.
Sveriges fredsförhindrande verksamhet bör vara den främsta uppgiften för svensk utrikespolitik. Självklart måste Sverige ingå handelsavtal med andra länder, men landet måste avstå från vapenexport (inklusive export av militärflygplan). Det viktiga är, att Sverige bedriver en alliansfri och exklusivt fredsförhandlande utrikespolitik.
