Hovrättens fällande dom i våldtäktsrättegången mot de så kallade Stureplansprofilerna var ett glädjande utfall på flera punkter. Men den stora skillnaden på resonemangen kring männens insikt i tingsrätt respektive hovrätt visar också på brister och oklarheter i rättsväsendets hantering av sexualbrott.
Under de senaste månadernas intensiva kritik mot såväl rättsväsendet som den nya sexualbrottslagen har flera debattörer lyft frågan om samtyckeskrav, och det har även fått visst gehör hos justitieminister Beatrice Ask. Bristande samtycke som tillräcklig grund för våldtäkt (alltså inget krav på våld, hot eller hjälplöst tillstånd) vore rimligt och bra. Framför allt skulle dagens svåra och märkliga bedömningar om vad som menas med hjälplöst tillstånd underlättas om det räcker med att offret var ur stånd att ge samtycke.
Men tyvärr riskerar en samtyckesreglering att på många sätt bli ett radikalt slag i luften. För att förstå varför är det nödvändigt att känna till något om hur lagen fungerar. Ett brott har vad som kallas objektiva och subjektiva rekvisit. Den objektiva sidan avser normalt själva gärningsbeskrivningen, de faktiska omständigheter som ska vara uppfyllda. För våldtäkt innebär det förenklat att det ska röra sig om ett samlag eller annan jämförlig handling som påtvingas en person genom våld eller hot eller på grund av att personen är i hjälplöst tillstånd. Om detta kan bevisas rör det sig om en våldtäkt. För att våldtäkten ska vara brottslig och gärningsmannen kunna straffas krävs det dock att detta täckts av subjektiva rekvisit, alltså att gärningsmannen har uppsåt till gärningen. Och det är här många våldtäktsrättegångar går på grund.
Tingsrättens friande av Stureplansprofilerna är ett tydligt exempel. Kvinnan hade enorma skador och det var objektivt en våldtäkt, men man tyckte sig inte kunna bevisa att de båda männen verkligen förstod att det var en våldtäkt. Här hjälper inte en samtyckesreglering. Försvaret kan fortsätta hävda att männen inte fattat att hon inte ville och även om hovrätten tyckte sig kunna bevisa motsatsen i detta fall är det tyvärr inte en självklarhet ens i fall som liknar detta, med mycket brutalitet och stödbevisning.
Domstolarnas utgångspunkt är ofta att män är inkompetenta varelser med bristande insiktsförmåga, vilket är ett feministiskt skolexempel på hur vi konstituerar mannen som norm för det generella. Gärningsmannens perspektiv blir rättens och allt fokus kan läggas på offrets agerande och livsstil.
Att inte kräva något uppsåt är ett relativt enkelt sätt att komma runt den problematiken. För flera brott räcker det i dag med någon form av oaktsamhet, och det skulle mycket väl gå att applicera på våldtäkter. Gärningsmannen kan i så fall dömas för att han borde ha förstått att hon inte ville. Fokus kan då äntligen flyttas från offrets beteende (signalerade hon att hon inte ville?) och fokusera på gärningsmannen (hur försäkrade han sig om att hon ville?).
I Norge har grov oaktsam våldtäkt funnits sedan år 2000 och det infördes efter stor debatt. Kritikerna befarade en minskad rättssäkerhet vilket man så här i efterhand kan konstatera att de inte hade fog för. Viktigt att poängtera är att sänkt krav på personlig insikt och avsikt inte är detsamma som sänkta beviskrav. Detta ska inte heller sammanblandas med omvänd bevisbörda.
Det finns mycket att ta hänsyn till vid införandet av vårdslös våldtäkt men det är nödvändigt att debatten breddas och att den feministiska vänstern, som hittills varit osynlig, kliver fram i debatten om sexualbrottslagen.
