De senaste veckorna har uppmärksamheten runt våldtäkt och då särskilt domen mot ”Stureplansprofilerna” varit stor, vilket visserligen varit relevant men ändå symptomatiskt för medias begränsade intresse för våldtäkt som samhällsproblem.
Fallet har stort intresse med tanke på att tingsrätten friade, bland annat på grund av att bevisning i form av ett SOS-samtal inte togs upp i rättegången och trots att kvinnan agerat ”rätt” på alla sätt, vilket är mycket ovanligt: Hon kontaktade polisen direkt, hon blev undersökt och den rättsmedicinska undersökningen konstaterar grova skador, framför allt i underlivet. Uppmärksamheten är inte fel i sig. Men ställd i relation till bevakningen i övrigt blir medias bild av våldtäkter snedvriden och bidrar till en missvisande bild av vad våldtäkt är.
Team för våldtagna kvinnor, i Stockholm, har i många år jobbat med att hjälpa våldtagna kvinnor, bland annat genom stödsamtal enskilt och i grupp. De hävdar att det är mycket vanligt att en kvinna som blivit våldtagen inte kontaktar vare sig polis eller sjukhus omgående, det vanligaste är att hon väntar.
Deras bild får stöd av officiell statistik. Förra året polisanmäldes 12147 sexualbrott i Sverige, varav 4208 fall gällde våldtäkt eller grov våldtäkt. Officiella instanser som polis och Brottsförebyggande rådet uppskattar att mörkertalet ligger på omkring 80 procent, alltså att endast var femte våldtagen polisanmäler brottet. Det innebär att antalet våldtäkter förra året i själva verket var omkring 21000 (i snitt 57 per dygn), varav endast ett fåtal uppmärksammas i media.
Att kvinnan låter bli att anmäla eller söka vård kan ha många orsaker: hon vill bara hem och dra täcket över huvudet, hon vill inte berätta för någon, hon känner skam över att ha blivit utsatt, hon skuldbelägger sig själv, hon försöker förtränga och så vidare. Det är inte ovanligt att kvinnor som blivit våldtagna söker hjälp först efter flera år, när de konstaterat att deras liv påverkas så mycket att de måste ta itu med orsaken. Påverkan kan handla om flashbacks som gör det svårt att hantera vardagen, panikångestattacker, sömnsvårigheter, ätstörningar och annat.
En uppmärksammad granskning av Dagens Nyheters rapportering visar att gruppvåldtäkt är det som oftast uppmärksammas samt att endast 1 procent av våldtäktsrapporteringen i tidningen gäller våldtäkt i den utsatta kvinnans hem – vilket ska ställas mot kunskapen att 11 procent av de anmälda våldtäkterna är gruppvåldtäkter och att 60 procent har skett i offrets eller gärningsmannens bostad. Utifrån den senaste tidens fokus på våldtäkter på krogen eller efter krogbesök kan det också vara på sin plats att konstatera att endast 14 procent av de anmälda våldtäkterna kan relateras till nöjeslivet.
Vilken roll spelar det att sex, våld och gruppvåldtäkt säljer lösnummer när media inte finner samma nyhetsvärde i ”vanliga” våldtäkter? Gruppvåldtäkter ökar visserligen, och allra särskilt bland unga förövare vilket är relevant att uppmärksamma, men det förklarar ändå inte hela snedvridningen. Medias snäva urval bidrar till myten om att en ”riktig” våldtäkt bara kan vara en överfallsvåldtäkt av en eller flera okända gärningsmän och helst ske utomhus, vilket i sin tur leder till att de som utsätts för alla de andra våldtäkterna: av någon de känner, i hemmet och så vidare, inte lika gärna anmäler – för det var ju ingen ”riktig” våldtäkt.