Nio av tio som fått sina löner justerade uppåt efter Jämos hittills största lönekartläggning är kvinnor, framkom den 1 november. Minst 3300 personer fick tack vare denna systematiska kartläggning av 1245 arbetsgivare i genomsnitt en tusenlapp mer i månaden.
Men låt oss samtidigt som vi talar om betydelsefulla tusenlappar i den enskilda kvinnans plånbok, komma ihåg att dessa tusenlappar är små krusningar på ytan av de totala löneskillnaderna. För totalt sett går den största vattendelaren inte efter kön utan efter klass, följt av etnicitet.
Helt uppenbart är lönekartläggning en av flera viktiga insatser för att komma åt så kallade ”osakliga” löneskillnader till följd av kön på arbetsmarknaden, alltså löneskillnader kopplade till kön när lika eller likvärdiga arbeten inom ett företag jämförs.
De ”sakliga” löneskillnaderna däremot, grundade i en könssegregerad arbetsmarknad och högre befattningar åt män, och som är en stor del av förklaringen till att kvinnor bara tjänar omkring 80 procent av vad män gör, kommer kartläggningen inte åt. Men även mot detta har Jämo ett instrument: Jämställdhetsplaner för alla arbetsplatser med fler än tio anställda måste upprättas, som tar itu med olika behandling av anställda kopplat till kön. Vi vet att även detta arbete leder till märkbara förändringar, vilket naturligtvis är bra.
Men när vi tittar på de svenska låginkomsthushållens vardag, kanaliserade till desperata sms-lån och håliga tänder, beror inte de låga inkomsterna framför allt på diskriminering, utan på motsättningen mellan arbete och kapital. Denna konflikt kan varken reduceras till kartläggningar eller planer inom det kapitalistiska systemets ramar. Så det är på sin plats att fråga sig varför dessa frågor upptar så stor plats, även inom vänstern?
I veckan presenterade statistiska centralbyrån sin årliga sammanställning av hushållens inkomster. Den visar att inkomstskillnaderna fortsätter att öka och att gapet mellan låg- och höginkomsttagare i Sverige inte varit större sedan 1975.
Klyftan beror inte främst på varken avtalade löner, löneglidning eller diskriminering, utan – konstaterar SCB – på ökad aktieutdelning och på stigande fastighetspriser. Dessa inkomster koncentreras till toppen av inkomstfördelningen: 2006 fick 10 procent av befolkningen mer än 90 procent av de totala aktieutdelningarna. Vilket ska ses i ljuset av att lönernas andel av företagens kostnader minskar, medan vinsterna ökar.
Här finns ett kapitalistiskt grundproblem som varken fackföreningar eller jämställdhetsmyndigheter förmår rubba i dag.
Just nu pågår Kommunals lokala förhandlingar som bland annat ska fördela den uppmärksammade jämställdhetspotten. Kommunalarbetaren uppmärksammar i sitt senaste nummer lokala strider om hundralappar. Återigen; viktiga hundralappar i den enskilda kvinnans plånbok, så låt oss intresserat följa den kampen – men låt oss därmed inte glömma den riktigt stora frågan om makt och ägande. Den kommer vi inte åt genom några kartläggningar, potter eller antidiskrimineringsinitiativ, åtgärder som bara kan korrigera ologiska och i grunden ineffektiva skillnader inom det kapitalistiska systemet.
