Vad var det som fick dig att gå ifrån att skriva om varumärkeskultur och arbetarstyrda fabriker i Argentina till att skriva om katastrofkapitalism i Irak och på andra ställen?
– När Irakkriget startade höll vi på att filma en scen på taket till en ockuperad fabrik i Buenos Aires i Argentina där jag bodde då. Det var det som var roten till Chockdoktrinen. Den analysen av kriget som gjordes i Argentina och många andra delar av Latinamerika var att ”detta är vad som hänt oss” – nyliberalismen kom till Latinamerika med ”blod och eld” och nu hände samma sak i Mellanöstern. Att se på Irakkriget ur ett latinamerikanskt perspektiv var det som fick mig att se hur kriser genom historien använts för att införa chockterapi.
– Att vara i Latinamerika under kriget innebar något annat också. Vi var där eftersom Argentina som nation höll på att kasta hela idén om The Washington Consensus över bord – den ekonomiska modell som innebär privatisering, nedläggningen av offentlig service och, i slutänden, omvandlingen av staten enligt utländska investerares intressen. I samma stund som Argentina, denna före detta mönsterelev i nyliberalismens skola, förkastade den nyliberala modellen, såg vi hur samma modell infördes med våld i Irak.
– Jag skrev min första kolumn om Irak då: ”Privatisering under täckmantel”. Den handlade hur det globala förkastandet av nyliberalism resulterat i en ny form av makt som kunde införa nyliberalismen med tvång. Samtidigt som mötena inom Världshandelsorganisationen, Internationella valutafonden och Världsbanken fortfarande visade upp en fernissa av samtycke, blev attityden plötsligt: ”skit i att fråga, ta bara vad du vill ha på det preventiva krigets slagfält”.
– Så, när jag satte mig för att skriva den här boken såg jag det aldrig som att jag bytte ämne. Jag trodde att jag spårade övergången från frihandel light till frihandel modell tyngre, från att ha infört frihandel med kvasifredliga tvångsmetoder till det öppet våldsamma införandet av det jag kallar katastrofkapitalism. Det här användandet av preventiva krig och storskaliga naturkatastrofer för att bygga företagsstyrda stater ur samhällets spillror ägde rum i den mest antidemokratiska situation du kan tänka dig – när folk var isolerade, förvirrade och i chock.
– Från början var tanken att skriva en bok om förändring, men när jag studerade nyliberalismens historia förstod jag att samtliga kritiska ögonblick då denna ideologi gjort framsteg – som i Chile 1973, Kina 1989, Polen 1989, Ryssland 1993 och den asiatiska ekonomiska krisen 1997 och 1998 – följde samma logik för att utnyttja situationer av trauma.
I inledningen till Chockdoktrinen citerar du Milton Friedmans påstående ”Endast en kris – inbillad eller verklig – kan åstadkomma verklig förändring”, som den moderna kapitalismens patentlösning. Men många marxister har uttryckt liknande idéer om kriser som en möjlighet till förändring. Är kriser alltid farliga, eller kan de leda också till något positivt?
– Milton Friedmans arbete formades i opposition till keynesianismen snarare än marxismen. Mer specifikt, han reagerade på det han trodde var keynesianismens framgångsrika utnyttjande av den stora depressionen efter börskraschen 1929, vilken ledde till the New Deal och liknande projekt runt om i världen.
– Enligt Friedman var det då utvecklingen började gå fel. Han trodde inte på idén om den stora depressionen berodde på för avreglerade marknader utan hävdade att felet var att marknaderna i stället var för reglerade.
– Friedman hade också studerat hur keynesianerna hade sina idéer färdiga när krisen kom. Jag tror att högerprojekt runt om i världen måste förstås som försök att ta efter detta genom att extremt välfinansierade tankesmedjor används som ugnar som håller idéerna varma tills krisen bryter ut.
– Det är också intressant att koppla denna fråga till Argentina. När ekonomin kollapsade i slutet av 2001 öppnades det upp för en massa alternativ. Det var om dessa vår film The Take handlade om, alla de där underbara och spännande demokratiska experimenten som skedde i fabriker som i stället för att läggas ner togs över av arbetarna.
– Även om krisen var viktigt för de argentinska experimenten, så var de berördas sätt att tänka på väldigt olikt de chockterapeuter som alltid drömmer om det där oskrivna bladet. De vi träffade i Argentina, och vars historier vår film handlade om, hade en helt annan idé som gick ut på att bygga upp något ur spillrorna, inte från början.
– Det handlade om att sätta igång ifrån där man var, i det förra ekonomiska projektets rasmassor, och sätta ihop dem till något nytt. Mer som en lapptäckesteknik, något som verkligen sätter människan och värdigheten i centrum.
– Några av de mest spännande ekonomiska alternativen för tillfället bygger just på idén om att starta från spillrorna, vilket jag tror har att göra med att man har lärt sig av de fel som den auktoritära vänstern gjort i historien.
Du pratar om skiftet från chockterapi till chock-och-fruktan, men det finns ju också försök att mjuka upp bilden av nyliberalismen. Den senaste boken av Jeffrey Sachs, ekonomen bakom chockterapin, heter till exempel Slut på fattigdomen. Kan det finnas något bakom detta eller är det bara ett sätt att putsa till varumärket?
– Många människor har fått intrycket att Jeffrey Sachs har gjort upp med sitt förflutna som chockterapeut. Men om du läser Slut på fattigdomen lite mer noggrant så försvarar han samma politik, han menar bara det ska finnas lite mer skydd för de allra fattigaste.
– Nyliberalismens verkliga arvegods är inkomstklyftorna. Sådant som minskat klyftan mellan fattiga och rika har förstörts av nyliberalismen. Samma personer som står bakom det kan i dag komma och säga att vi måste göra något för de fattiga, men de bryr sig inte ett dugg om dem i mitten som har förlorat allt.
– I själva verket är det en ren välgörenhetsmodell. Jeffrey Sachs definition av fattigdom är när man knappt överlever, människor som lever på en dollar om dagen – de som FN:s milleniummål handlar om. Självklart är det något som vi måste ta itu med, men vi bör vara tydliga med att det är välgörenhet och inget annat.
Finns verktygen för att skapa ett mer rättvist samhälle?
– Det finns det absolut, och det är tydlligt hur medvetet dessa verktyg attackeras i den förvirrade tid som vi lever i. Se bara vad som hände i New Orleans efter orkanen Katrina. Hela staden förvandlades till ett laboratorium för alla nyliberala företagssponsrade tankesmedjor.
– Chockdoktrinen inleds med att jag diskuterar en ledarartikel av Milton Friedman som skrevs tre månader efter att vallarna brast i New Orleans och som handlar om att stans skolor måste privatiseras. Nu har han fått sin vilja igenom – enligt en speciell och populär form av privatisering som kallas för ”chartrade skolor”.
– Två år efter Katrina är det de bostadsområden som med hjälp av subventioner låtit låginkomsttagare bo i centrala New Orleans, i stället för att vara förvisade till stadens utkant, som föreslås rivas till förmån för bostadsrätter.
– Ursprungsidén bakom stadens offentligt ägda vårdcentraler, liksom Charity Hospital, var också den att överbrygga klyftor, även om denna verksamhet tillåtits förfalla i flera årtionden. Det här är de broar som bombas först av denna ideologi – allmännyttans bostäder, den offentliga vården, de kommunägda skolorna. Huvudbudskapet i min bok är att vi fått höra att våra idéer redan har prövats men att de inte fungerade, men det är tvärtom. Våra idéer fungerar, men de kostar. De är till och med bra för tillväxten, däremot går det inte att göra några jättevinster på dem och det är därför vissa så aggressivt försöker svartmåla dem som misslyckanden.
Det är inte säkert att det behövs traumatiska händelser för att de offentliga platserna ska vanvårdas och stängas. Ta OS i Kina. Det är ingen chock, men ett megaevenemang som används för att flytta hela bostadsområden och gentrifiera andra.
– Där har du en poäng och den passar bra ihop med idén om undantagstillståndet. Leszek Balcerowicz, den förre finansministern som tillsammans med Jeffrey Sachs införde chockterapin i Polen 1989, sade att ideologin flyttar fram sina positioner i tider av extraordinär politik. Det han syftade på var dels situationen som uppstår när krig tar slut, dels tider med extrem politisk förändring.
– Men du har helt rätt i att även olympiska spel kan spela den rollen eftersom de skapar ett undantagstillstånd där våra städer inte längre är våra städer, där andra regler gäller. Samma sak händer här i Vancouver som förbereder sig för vinter-OS 2010. Det är intressant att det är två former av undantag som förändrar staden. Det ena är Kanadas inblandning i Afghanistan-kriget och det andra är vinter-OS. Krig och sport.
Vad finns det att vara hoppfull över i dagens värld?
– Det här projektet som jag jobbar med har på sätt och vis slutit cirkeln. Det började på taket till en ockuperad fabrik i Argentina. Nu ser jag tillbaka på den tiden av extraordinär politik, när drömmen om verkliga alternativ realiserades – en (icke-New Labour) tredje väg mellan totalitär kommunism och otyglad kapitalism. Det jag tänker på om och om igen är idén om kooperativ.
– Det var en idé som aldrig gick fel – eftersom den aldrig prövades. Solidaritet fick aldrig chansen genomföra sitt ekonomiska program i Polen innan deras drömmar undanröjdes genom chockterapi. I Ryssland valde man att inte reformera ekonomin på ett demokratiskt sätt, trots att 67 procent av ryssarna hade åsikten att privatiseringen av företag borde innebära att de överlämnades till arbetarkooperativ.
– Jag tycker att det är så oerhört hoppfullt att inse att de här idéerna som ofta döms ut faktiskt inte har misslyckats. Föreställningen att våra idéer redan är sågade är den största svagheten hos vänstern. Det är det som gör att vi blir osäkra i en nyckelsituation.
– Att lyfta de här förlorade världarna ur de senaste 35 årens historia visar att idéerna som majoriteten av folket var för i Sydafrika, Polen, Ryssland och Kina inte misslyckades – de krossades. De krossades både av militära tanks och av tankesmedjor.
– Vet man hur chocken fungerar kan man också skydda sig mot den. När fångar förstår hur chocker används som förhörsteknik så kan de också stå emot de teknikerna. Samma sak gäller i större skala. Samhällen som har lärt sig något av tidigare trauman – vilket många latinamerikanska länder har – är mer motståndskraftiga mot chocker och det är svårare att utnyttja de här samhällena i krissituationer.
– Det vi såg i Argentina – när ekonomin kollapsade och folk plötsligt stängdes ute från sina banker – var lika traumatiskt för argentinarna som den stora depressionen var för folk i USA. Den 19 december 2001 deklarerade Argentinas president utegångsförbud: ”allihop måste stanna inne, vårt land är hotat, lita på mig”. Folk fullkomligt vällde ut på gatorna med skramlande kastruller och avsatte honom.
– Du kan fråga vem som helst varför och de kommer att säga att detta hade de varit med om tidigare och att de inte tänkte låta det ske igen. Det vill säga: vi vet hur chocker fungerar och vi har ingen lust att återvända till ett stadium av ängslig underkastelse av auktoriteter.
Jag sätter mitt hopp till detta.
© Red Pepper
Översättning: David Jonstad
