Den 21 oktober inleddes en strejk bland 55 000 tjänstemän på de lokala skattemyndigheterna i Egyptens 26 provinser. Förra veckan avvisades deras krav – att få samma lön som sina kollegor som är anställda direkt av ministeriet och tjänar mångdubbelt mer. I tisdags samlades därför hundratals av dem återigen för att demonstrera utanför den statligt kontrollerade fackliga centralorganisationen EFTU:s högkvarter i centrala Kairo.
Så fort demonstranterna började samlas omringades de av kravallpolis som hårdhänt tvingade dem upp på trottoaren. Där stod de uppträngda mot husväggen och ropade slagord mot bland annat Egyptens finansminister – ”Youssef Boutrous Ghali, klättra ned från ditt höga torn!” – och landets korrupta politiker i allmänhet: ”Var är folkets parlament?”
– Min lön är bara 200 pund [knappt 250 kr] i månaden, och jag har tre barn att försöja. Det är omöjligt. Ett kilo kött kostar 40 pund, så min lön motsvarar 5 kilo kött! Priserna stiger hela tiden, men regeringen ger oss ingenting, säger Emad, en av deltagarna från Giza-distriktet.
Sedan nästan 30 000 textilarbetare i staden Mahalla gick ut i strejk i december 2006 och snabbt fick igenom sina krav har en växande våg av strejker svept över Egypten. Men den senaste aktionen tillskrivs av många en särskild betydelse eftersom den visar att revolten spridit sig även till statens tjänstemän, som utgör nästan 6 miljoner av den totala arbetskraften på 22-23 miljoner. Deras genomsnittliga grundlön är ungefär 200 egyptiska pund, vilket är ännu mindre än vad arbetarna i den privata och statligt ägda industrin tjänar. Många tvingas ta extrajobb för att försörja sina familjer, i synnerhet efter att matpriserna ökat med upp till 25 procent bara under det senaste året.
Över en tredjedel av det senaste årets hundratals fackliga aktioner har involverat statligt anställda, som enligt den egyptiska arbetsmarknadsjournalisten Mustapha Bassiouny utgör ”en ny och viktig strömning” i den sociala rörelsen.
– De är blodet som flyter i statens ådror. Om det stoppas så återstår inget av den annat än ett stelnande lik, skriver Bassiouny i den libanesiska tidningen al-Akhbar.
Yehia Fikry från Centret för socialistiska studier i Kairo menar dock att merparten av de statsanställda helt enkelt bör ses som en del av den egyptiska arbetarklassen eller lägre medelklassen.
– De är varken mer eller mindre viktiga än arbetarna i industrin. Men deras deltagande i rörelsen bekräftar hur stor den håller på att växa sig. Det finns i princip ingen sektor som inte har påverkats, säger han.
Rörelsen går nu ibland under namnet ”arbetarnas intifada”. De inledningsvis rent ekonomiska kraven har antagit en allt mer politisk karaktär, med tydlig udd riktad mot Mubaraks regim. Textilarbetarna i Mahalla har tagit initiativ till en landsomfattande rörelse kallad ”Arbetare för förändring”, som har som första krav att den statskontrollerade ”fackföreningen” GCTU ska ersättas med organ som representerar arbetarna själva.
– Vi koordinerar med andra arbetarkollektiv och planerar att ha möten varje månad, för det här gäller oss alla tillsammans. Oavsett om vi är industriarbetare eller tjänstemän, i den offentliga eller privata sektorn, är kampen en och densamma, sade nyligen en av strejkledarna från Mahalla, Mohamed El-Attar, till den egyptiska tidningen Al-Ahram.
