Regeringens handlingsplan mot våld, som presenterades i förra veckan, är ett smörgåsbord av 56 olika insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.
Att hedersvåld lyfts in och får ta sitt utrymme i planen har väckt kritik, bland annat av professor Masoud Kamali, som i Expressen hävdar att invandrarmän därigenom svartmålas. Kamali har både rätt och fel.
Rätt i att det finns en lång tradition inom myndighetssverige att skapa Vi och De inom just fältet våld mot kvinnor. Under planens rubrik ”Hedersrelaterat våld och förtryck” beskrivs konkreta uttryck för kontroll av flickors och kvinnors sexualitet: ”exempelvis klädval, socialt umgänge och rörelsefrihet”. Att sådana typer av kontroll är vanligt förekommande i alla misshandelsrelationer nämns inte, vilket mycket väl kan lyftas fram och kritiseras som ett exempel på ett Vi och De-tänkande.
Samtidigt är det ett steg framåt att hedersvåld erkänns. Uttrycken ”patriarkala familjer” och ”patriarkala fäder” har länge varit synonyma med ickesvenska i flera offentliga utredningar, vilket bland andra forskaren Maria Eriksson hävdar leder till att ”svenska” fäders dominans i förhållande till kvinnor och barn uppfattas som oproblematiska: ”Skapandet av en rasifierad Andre och normaliseringen av ’svensk fadersmakt’ kan på så sätt ses som delar av samma sociala process”, skriver hon till exempel i en artikel som granskar ”fäders våld” i svensk offentlig politik.
Men inget av dessa så hårt kritiserade begrepp återfinns i den handlingsplan som regeringen nu presenterat. Det enda sätt planen hävdar att hedersrelaterat våld skiljer sig från övriga våldsformer är ”genom dess kollektiva karaktär” vilket innebär att det kan finnas fler förövare av båda könen och att offren kan vara både kvinnor och män samt pojkar och flickor, berättigade formuleringar som faktiskt inte bör tolkas som en Vi och De-retorik
Dessutom framhålls i planen att hedersrelaterat våld också drabbar homo- och bisexuella av båda könen, samt transpersoner, vilket tidigare osynliggjorts.
Av de olika insatserna är det värt att uppmärksamma att regeringen nu vill utveckla insatser riktade till våldsutövare, vilket är bra och något vi hittills sett alldeles för lite av. Men flera områden lyser samtidigt med sin frånvaro. Det sexuella våldet har en undanskymd plats trots att det utgör en betydande del av allt våld inom nära relationer.
En annan ickefråga är våldsamma fäders föräldraskap. Planen är ytterligare ett exempel på att könad makt och våld inte sätts i relation till fäders vårdnads- och umgängesrätt med barn som i många fall bevittnat pappans våld mot mamman.
Över huvud taget relateras inte våldet till ett könsmaktsperspektiv, till det faktum att kvinnor är underordnade män, vilket synliggör hur jämställdhetsministern och regeringen tar avstånd från feministisk retorik och kunskap.
Det mest nyskapande i planen är antagligen intentionen att förbjuda sexbrottslingar att konsumera porr. Annars är det inte några större nyheter jämställdhetsministern serverar.
Och de 800 miljoner som ska avsättas – är det nya pengar eller en omfördelning av befintliga? Det återstår att se.
