LONDON. Idén är minst 60 år gammal. Den lades fram av minoriteten i UNSCOP, den FN-kommitté som år 1947 utredde vad som skulle hända med det brittiska mandatet Palestina. Kommitténs elva länder höll hearings och tog fram undersökningar, och lade fram inte en, utan två förslag till FN:s generalförsamling. Det förslag som vann majoritetens stöd stipulerade en delning av landet, men mindre känt är att en minoritet av länderna i kommittén – Jugoslavien, Indien och Iran – ställde sig bakom en motsatt lösning. Förslaget kallades “Federala statsplanen” och gick ut på att man skulle skapa en enda stat där judar och palestinier skulle tillerkännas samma status. Man föreslog en konstitution som garanterade alla minoriteter lika rättigheter, fri tillgång till landets heliga platser och skydd för gruppernas religiösa intressen, med en enda palestinsk nationalitet och ett enda medborgarskap, oavsett om man var jude eller muslim.
Förslaget motiverades med att bibehållen territoriell integritet för Palestina var en väsentlig del i att förhindra övergrepp, våld och fördrivning av en stor del av landets arabiska befolkning vid en eventuell delning. Man menade också att en judisk stat född ur våld inte skulle accepteras av sina grannar, och därför inte heller bli livskraftig.
60 år senare ringer minoritetsförslagets ord i öronen på växande skaror av aktivister, akademiker och andra aktörer i Palestinakonflikten. Samtidigt drivs delningsförsöken ännu längre, vid den så kallade fredskonferensen i amerikanska Annapolis.
– Den här gången förväntas palestinierna, som nu är än mer försvagade och ledda av en man utan demokratiskt mandat hos sitt folk, ge upp ännu mer av det land som man envist sökt hålla fast vid, sade Ghada Karmi, palestinsk författare och professor. Hon talade till över 300 personer, som samlats till en konferens i London med namnet “Challenging the Boundaries”, Att utmana gränserna. Framstående och respekterade akademiker från hela världen mötte fredsaktivister, filmare, studenter och aktiva från andra antikoloniala frihetsrörelser under två dagar på Skolan för afrikanska och orientaliska studier, en del av Londons universitet. Initativtagare var London One State Group, en förening av israeliska, palestinska och judiska studenter i staden. En av dem, Yonni Eshpar, grafisk designer från Tel Aviv, förklarade sina motiv:
– Israel är ett rasistiskt land och jag värnar om mina barns framtid. Palestinierna var på plats före oss, och dessutom har nationalstatssystemet spelat ut sin roll över hela världen, från Singapore och Danmark till Israel.
En av de prominenta gästerna var den israeliske historieprofessorn och aktivisten Ilan Pappé, vars senaste verk, Den etniska rensningen av Palestina, nyligen kommit på svenska. Han talade om hur delningsplanen från 1947 lagt grunden för ytterligare landstölder efter krigen 1948 och 1967 och lett fram till “den monsterstat vi ser i Mellanöstern idag: den republikanska apartheidstaten Israel”.
– Vi måste tala om en enkel och greppbar princip. En människa en röst, i hela landet Palestina. Vi måste utmana den internationella politiska elit som låter rasism ligga till grund för en fortsatt så kallad “fredsprocess” och bara vill intensifiera delningen i samma rasistiska anda: en klyvning av Västbanken i två delar, där den ena överlämnas till Israel, och cementeringen av det stora öppna fängelse som är Gaza. Vår vision om en sekulär, demokratisk stat vill ersätta denna rasism. Vi vill arbeta för historien – inte emot den, sade Ilan Pappé.
Bland övriga talare fanns grundaren för det oumbärliga mediet Electronic Intifada, Ali Abunimah. Han är också författare till en i floden av färska böcker om enstatslösningen, One Country – Ending the Israeli-Palestinian Impasse.
– Tvåstatsidealets glansperiod är över. De som menar att en tvåstatslösning är pragmatisk och en enstatslösning idealistisk vill inte kännas vid det historiska misslyckande som delningen inneburit. Den har upprätthållit en ursprunglig etnisk rensning och medfört lidande och förnedring som inte på något sätt fört oss närmare en lösning av konflikten, sade Ali Abunimah. Han menade att enstatsidén måste populariseras och förankras bland alla de människor som faktiskt vill komma närmare en lösning och talade om vikten av att trappa upp den akademiska, kulturella och ekonomiska bojkotten av Israel.
– Genom att presentera en alternativ vision, samtidigt som vi fortsätter att kämpa för en akademisk bojkott och ett investeringsstopp, kan vi tvinga sionisterna att se realiteterna på marken: där finns två folk.
Inför konferensen hade organisatörerna publicerat ett uttalande som bland annat förklarade att “det oreserverade stödet för tvåstatsvisionen bland internationella eliter står fast, trots det katastrofala misslyckande som fredsprocessen varit.” Som exempel på att demokratisk gemenskap mellan före detta härskare och undersåtar är möjlig togs Sydafrika och Nordirland: “födelsen av en icke-rasistisk demokrati i Sydafrika och implementeringen av en överenskommelse om maktdelning i Nordirland har stärkt uppfattningen att territoriell delning vare sig är oundviklig eller det mest eftertraktade sättet att lösa konflikter.”
Trots att de flesta i publiken och i panelerna förespråkade en enda stat var konferensen inte fri från skillnader i hur denna stat skulle se ut, hur identitet och nationell tillhörighet skulle kunna formeras. Där fanns idéer om en federation, om en “binationell” stat med visst självstyre för de två folken och om en enda statsbildning av klassisk typ. En annan skiljelinje gällde rollen för en sådan stat i ett större motstånd mot imperialism och kapitalism i Mellanöstern, och hur den eventuellt skulle bli omringad av en rad odemokratiska regimer.
Men konferensen sågs i allmänhet bara som ett första steg för alternativet. Bland många av deltagarna väntades beskeden om ett misslyckat Annapolismöte som en god nyhet om att en död idé sjunkit ännu djupare.
