YANOUN. – Bosättarna kom till huset där vi är inhysta klockan halv två på natten. De blockerade vägen till huset med en bil, slog på en stark strålkastare och kastade sten mot fönstren.
Det är Andree som berättar, den äldsta av de fyra ekumeniska följeslagare som är stationerade i Yanoun, strax utanför Nablus på Västbanken. Enligt Andree är det första gången på fyra år som just följeslagarna attackeras. Palestinierna, däremot, har trakasserats under lång tid.
– De vill inte ha oss här, eftersom de vet att vi är ett skydd för palestinierna. Vi är säkra på att det var folk från bosättningarna här ovanför, säger Andree och pekar upp mot toppen av kullen, bara några hundra meter ovanför det högst belägna huset.
Angriparna stannade utanför följeslagarnas hus i 45 minuter, sköt militara ljusraketer och fortsatte stenkastningen. En halvtimme innan angreppet hade en palestinsk familj som tältade i sin olivlund i den nedre delen av byn attackerats. Sex maskerade och beväpnade män trängde sig in i tältet och hotade familjen till livet.
– De kom in i vårt tält mitt i natten. Barnen vaknade och började gråta när de siktade på oss med sina vapen. Sedan gav de mig tre dagar att plocka mina oliver. Jag sade att jag har rätt att vara här, att det är min olivlund, men de svarade att om oliverna inte är plockade inom tre dagar kommer de tillbaka för att skära halsen av oss, berättar Musleh, fadern i familjen, när vi står nere i olivlunden en liten stund senare.
Yanoun, med cirka tio bondefamiljer, lever under en konstant press från den stora bosättningen Itamar och dess utposter på kullarna ovanför byn.
Flera av familjerna har tvingats sälja det mesta av sina får- och gethjordar och måste handla på kredit i affärerna runt om.
– Vi hade stora hjordar på två-, tre- eller fyrahundra djur, vi hade kor och hästar. Då, innan bosättarna kom, kunde djuren ströva fritt på kullarna. Det var ett bra liv. Nu får vi inte använda oss av vår egen mark så vi har inte tillräckligt med bete åt djuren, säger Yasser, som bor i det högst belägna huset i Yanoun.
Trakasserier och övergrepp är inget nytt i byns historia. For fem år sedan tvingades hela byn på flykt. I det skedet bad de om hjälp, och sedan dess har volontärer från Ekumeniska följeslagarprogrammet, ett initativ från Kyrkornas världsråd med en mer passiv ickevåldsfilosofi än ISM, haft dygnetruntnärvaro i byn.
– Vi var på väg att trappa ned vår verksamhet här för ett tag sedan, men efter de senaste händelserna kan vi naturligtvis inte göra det. Om vi skulle lämna dem nu tvingas förmodligen byborna fly igen, säger Andree.
Enligt följeslagarna är Itamar en av de mest aggressiva bosättningarna på Västbanken, men mönstret går igen överallt: bosättningarna expanderar, nya vägar dras dit – förbjudna för palestinier att använda – nya stängsel byggs och näraliggande olivlundar förstörs, görs oåtkomliga eller tas över av ockupanterna. Pressen är särskilt stor under olivskördssäsongen. Många familjer nekas tillträde till de marker som hamnat bakom den snart färdigbyggda muren, medan andra, som familjerna i Yanoun, inte vågar skörda på de marker som ligger nära bosättningarna eller deras vägar. Många är helt beroende av internationella aktivister för att över huvud taget kunna besöka sina marker.
– Den israeliska organisationen Rabbiner för fred gjorde nyligen ett upprop till stöd för Yanoun. På så vis kom mellan tio och tjugo israeliska aktivister hit och hjälpte bönderna att skörda nu i helgen. Men vi vet inte om det räcker, säger Andree.
Med de flesta andra försörjningsmöjligheter sönderslagna av ockupationen, i synnerhet muren och vägspärrarna, är tiotusentals familjer helt beroende av sina olivträd. Visserligen utvecklas metoderna för olivoljeproduktionen – bland annat för rättvise- och miljömärkning och ökad export till EU och USA – men ändå märks en påtaglig trötthet även bland olivbönderna. Konflikten mellan Hamas och Fateh tär på palestiniernas sammanhållning och det internationella stödet lyser – med några få undantag – med sin frånvaro. De kommande så kallade “fredssamtalen” i USA är det ingen som hoppas det minsta på. Snarare uppfattas de som ett hån mot palestinierna.
– Vi måste få någonting snart. Vi måste erbjudas någonting reellt, annars kommer det att explodera här snart igen, säger flera av dem vi möter. Men trots den minst sagt dystra situationen fortsätter den palestinska befolkningen sitt motstånd mot ockupationen, och när vi frågar hur de orkar får vi svaret:
– Vad kan vi annars gora? Det finns inga alternativ.