Sverigedemokraterna har sitt starkaste stöd i arbetarklassen, och allra starkast stöd har de bland unga, manliga industriarbetare, visar en undersökning som Dagens Arbete låtit göra. I den uppger drygt 8 procent av de unga manliga industriarbetarna (18–34 år) och 5,8 procent av alla industriarbetare att de skulle rösta på Sd om det vore val
i dag – anmärkningsvärda siffror, som dessutom ska ställas mot 3,1 procent av hela väljarkåren, enligt Sifos senaste mätning.
För här pratar vi om ett parti vars profilfråga är invandrarfientlighet och som kämpar för att ”återskapa” ett homogent Sverige som i själva verket aldrig har funnits. Sd:s partiprogram gör tydligt vad som är ”viktigast”: ”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen.”
Man kan tycka att arbetarklassen borde ha ganska lätt att se igenom denna retorik. För varken invandring eller ett mångkulturellt samhälle är några reella hot mot ett solidariskt samhälle. Hotet mot solidariteten kommer högst påtagligt från högern och dess politik för ett samhälle med allt större klassklyftor – en färsk granskning av LO-
tidningen konstaterar till exempel att direktörslönerna i de 100 största företagen på ett år stigit med i genomsnitt 1,2 miljoner kronor, eller 17 procent, medan vanliga arbetare fick i runda slängar 3 procent.
Att en så stor del av de manliga industriarbetarna trots detta är villiga att lägga sin röst på ett parti som förutom sin rasistiska profil är allt annat än arbetarvänligt, som bland annat vill minska fackets inflytande, avskaffa MBL, försvaga Las och göra det enklare att säga upp anställda av personliga skäl, måste ses som ett stort misslyckande för arbetarrörelsen.
Här måste de stora kolosserna socialdemokratin och LO ställas till svars. För de är både starka och inflytelserika men har – mot sin egen officiella retorik – varit viktiga aktörer för att skapa de växande klassklyftorna.
Det är oftast i socialt utsatta områdena partier som Sd har störst stöd, där människor med rätta känner sig svikna av ett allt kallare politiskt klimat, ett svek som inbegriper både s och LO. Den borgerliga regeringen går visserligen steget längre i att sänka ersättningsnivåer i de sociala ersättningssystemen och skatterna för de rika – men vi ska komma ihåg att grunden till att montera ner välfärdssamhället lades av s och att LO accepterar den rådande ordningen genom att inte ta strid för att utmana klassamhället – trots att de har möjligheten.
Att de tunga politiska och fackliga vänsteraktörerna inte driver en tydlig klasspolitik och därigenom själva har skapat ett politiskt vakuum som möjliggjort för högerpopulistiska krafter som Sd att växa, är naturligtvis inte hela förklaringen till varken rasism eller det ökade stödet för Sd – men det är en central fråga att diskutera. Vi ser tyvärr samma tendens i flera länder.
För att tillintetgöra Sd:s rekryteringsunderlag måste, bland annat, människors vrede i utsatta områden tas på allvar och vänstern, i vid bemärkelse, måste ifrågasätta högervridningen i den egna politiken.
