I måndags startade förhandlingarna under FN:s klimatkonvention på Bali, Indonesien. Nästa vecka går förhandlingarna in i ett intensivare skede, i närvaro av ländernas miljöministrar. Målet för detta möte är främst att enas i processfrågor – vilka frågor som ska avhandlas – och sätta en tidtabell för förhandlingarna. Förhoppningen är att ett nytt protokoll ska kunna undertecknas om två år i Köpenhamn. EU vill dessutom att en långsiktig vision klubbas på Bali, om exempelvis halverade utsläpp till år 2050.
Samtidigt börjar det bli bråttom att få en ny klimatregim på plats. Rapporterna från vetenskapssamhället duggar tätt och kräver kraftiga utsläppsminskningar inom snar framtid om en farlig temperaturhöjning med viss säkerhet ska kunna undvikas.
Att Kyotoprotokollet bara var ett första steg är tydligt. Det är verksamt mellan 2008 och 2012, och innebär att utsläppen från i-länderna ska minska med cirka 5 procent i förhållande till 1990. Men eftersom USA inte har ratificerat protokollet, och eftersom utsläppen i omvärlden ökar rekordartat, kommer protokollets inverkan på de globala utsläppen att vara minimalt. Exempelvis menar den svenska regeringens vetenskapliga råd att utsläppen bör nå sin höjdpunkt redan 2010, medan andra anser att vi har fram till 2015 på oss.
Bland annat har presidentkandidaten Hillary Clinton därför krävt att ett nytt avtal ska börja gälla redan 2010 i stället för när Kyoto-protokollet tar slut.
Läget blir också allt mer alarmerande vad gäller utsläppsminskningarnas storlek. De flesta är överens om att försöka begränsa ökningen av den globala genomsnittstemperaturen till högst två grader över förindustriell nivå. Olika forskare har olika modeller och kommer fram till olika resultat, men det tycks som om 50 procents minskningar till 2050, som EU föreslår, är i underkant. FN:s klimatpanel IPCC anger i ett scenario att utsläppen kan behöva minska med 85 procent.
Att redan nu fastställa en målsättning, som senare kan visa sig vara helt otillräckligt, förefaller därför riskabelt. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren sade därför på en presskonferens i förra veckan att det är viktigt att tala om en vision om minst 50 procents utsläppsminskningar till 2050, och inte spika fast några målsättningar i nuläget.
Tre stora maktblock dominerar förhandlingarna. Vi har EU, som vill se bindande åtaganden om utsläppsminskningar för i-länderna, och ett ”ökat engagemang” från de stora utvecklingsländerna, men exakt hur detta engagemang ska se ut är en fråga för förhandlingar. Vi har USA, som står för ungefär en fjärdedel av världens utsläpp, som säger sig välkomna denna process men förespråkar ett avtal utan bindande utsläppsminskningar, vilket inte EU (och andra) kan acceptera. Sedan har vi G77+Kina, som omfattar de flesta utvecklingsländerna. Gruppen innehåller motstridiga intressen – från små önationer som först av alla drabbas av ökade temperaturer, till oljestaterna runt Persiska viken. En subgruppering kallas +5, och består av de fem största utsläpparna i Syd: Kina, Indien, Brasilien, Mexiko och Sydafrika. Deras linje är i stort sett att det är västs historiska ansvar att minska utsläppen, och kommer än så länge att prioritera ekonomisk och social utveckling framför utsläppsminskning. Det är begripligt, men samtidigt står Syd numera för så stora utsläpp att det inte räcker med att i-länderna minskar dem.
Med andra ord är de tre maktblockens linjer oförenliga. Men det finns en åtminstone teoretisk chans att nå ett avtal som räddar planeten från de mest katastrofala scenarierna om 1) USA byter linje, vilket förhoppningsvis sker efter presidentvalet nästa höst, 2) i-världen antar radikala mål om utsläppsminskningar och samtidigt 3) ger en tillräckligt bra ekonomisk deal till u-länderna så att ekonomisk utveckling och utsläppsminskningar inte längre står i motsättning till varandra för dem. Västvärlden måste alltså betala även för utsläppsminskningarna i Syd.
Hittills är det inte mycket som tyder på att detta blir resultatet av förhandlingarna på Bali, men två år återstår innan det nya avtalet ska undertecknas.
Om en bred allians av folkrörelser i Nord och Syd, mellan miljörörelse, fackföreningar och solidaritetsorganisationer, kan enas kring ett program för klimat och ekonomisk rättvisa, ökar trycket på politikerna världen över.
Många sådana rörelser sammanstrålar också på Bali, i skuggan av toppmötet, och det kanske är det viktigaste med hela mötet.
