En omfattande process, med många frågor på dagordningen, sjösattes och ska segla i hamn på klimattoppmötet i Köpenhamn i december 2009.
”Byggstenarna” är, i korthet:
Utsläppsminskningar
För industriländer ska bindande utsläppsminskningar förhandlas fram, men hur stora är oklart. Förhandlingarna kommer att handla både om minskningar på kort sikt och ”visioner” inför framtiden. EU och G77+Kina anser att visionerna ska följa FN:s klimatpanels rekommendation om 25–40 procentiga minskningar för industriländer till 2020. USA vägrar ännu, och den striden blir avgörande för ett kommande avtals möjlighet att minska utsläppen. Även för utvecklingsländer ställs krav på någon slags obligatoriska utsläppsmål – men snarare kommer de att röra exempelvis energieffektiviseringar än rena utsläppsminskningar, och ske under förutsättning att teknologiöverföring och finansieringshjälp finns på plats.
Anpassningsåtgärder och finansiering
Balimötet fattade beslut om att hitta nya sätt att få medel till en anpassningsfond, oklart vilka. I dagsläget är finansieringen en liten skatt på CDM-projekt, som inte ens kommer vara i närheten av behoven (se fotnot). Enligt FN-organet UNDP krävs minst 86 miljarder dollar årligen för att utvecklingsländerna ska kunna anpassa sina samhällen till klimatförändringarna. Att se till att fonden kommer upp i en finansiering i den storleksordningen är en avgörande rättvisefråga i de kommande förhandlingarna. Färdplan Bali slår fast att finansieringen både ska bestå av offentliga medel och privata investeringar. EU och andra hoppas kunna ”styra” kapitalflöden mot hållbar utveckling i Syd.
Teknologiöverföring
För att fattiga länder ska kunna utvecklas ekonomiskt utan att belasta atmosfären med enorma mängder växthusgaser måste de få tillgång till ny, ”grön” teknologi – som oftast utvecklas i Nord. USA vägrar att luckra upp patenträttigheter, och många åtgärder står i direkt motsättning till regler inom Världshandelsorganisationen, WTO. Att riva upp sådana hinder är en viktig del av de kommande förhandlingarna.
Åtgärder mot skogsskövling
Ungefär 20 procent av de globala utsläppen av växthusgaser sker genom skövling av skogar i främst utvecklingsländer. Att få stopp på dessa skulle alltså drastiskt sänka utsläppen, och har givetvis även andra stora värden. Samtidigt är det en rättvisefråga eftersom växande befolkningar och större behov av åkerarealer är en av drivkrafterna – någon form av ekonomisk kompensation krävs för att låta skogarna stå.
Övergripande
Färdplan Bali innehåller formuleringar om att åtgärder ska kunna ”använda marknader” och syfta till ”kostnadseffektivitet”. Förutom färdplanens agenda fortsätter dessutom förhandlingar kring – särskilt i Syd – kontroversiella marknadsinslag i det internationella samfundets ”klimatregim”, som CDM-projekt och utsläppshandel. Medan vissa helt motsätter sig CDM-projekten, till förmån för direktöverföringar, bekymrar sig andra över svaga regelverk och att det är så svårt att få privata investeringar i de fattigaste länderna i till exempel Afrika, som i dag knappt mottar CDM-projekt över huvud taget.
En fråga som ligger helt utanför färdplanen, och som inte heller är en del av Kyotoprotokollet, rör begränsningar av utsläpp från internationella transporter (flyg och sjöfart). Dessa står för en stor och växande andel av de globala utsläppen. För att en ny regim ska vara effektiv måste även det in i förhandlingarna.
Stora saker står på spel. Av huvudaktörerna driver EU utsläppsminskningarna hårdast. G77+Kina driver rättvisefrågorna. USA bromsar. Att få dem att enas om ett avtal med tillräckligt skarpa utsläppsminskningar, och tillräckligt rättvist för att inte jordens fattiga ska drabbas, kommer inte att bli lätt. ”Det finns ingen Plan B – vi har bara en planet”, sade Australiens nyvalde premiärminister Kevin Rudd på Bali.
Den största delen av frivilligorganisationerna, samlade i Climate Action Network, anser att möjligheterna fortfarande finns att åstadkomma ett bra avtal. Mer radikala folkrörelser, exempelvis Climate Justice Now!-koalitionen, anser att de lösningar som hittills diskuteras inom FN-systemet till stor del är ”falska” och vill se förhandlingar i andra spår. En del, som Durban-gruppen, går så långt som till att förhandlingarna hittills ”är värre än ingenting”; hellre inget avtal än ett marknadsbaserat avtal.
Kampen kan börja. I december 2009 har vi – kanske – svaret.
Fotnot: Genom Kyoto-protokollets så kallade CDM-projekt (Clean Development Mechanism) får ett land tillgodoräkna sig utsläppsminskningar, även om dessa görs någon annanstans. I-länder tillåts alltså att ”minska” sina utsläpp genom projekt i utvecklingsländer.