Det mullrar från Syd

I Adam Kuleits Tanzania har det varit torka i tre år och att odla något blir allt svårare. På Rufina Mois atollö Carferets i Stilla Havet gör sig befolkningen redo för att evakueras – för gott. I Sydkorea tvingas de kvinnliga småbönder som Yoon Geum-soon organiserar att importera tropiska fruktfrön – klimatet har tippat över till att bli tropiskt och de traditionella äppelodlingarna är snart ett minne blott.

I miljontals byar över hela världen görs samma erfarenhet:

– Förut har naturen varit vår vän, nu bestraffar den oss, som Adam Kuleit sammanfattar det.

Men det är inte bara konsekvenserna av klimatförändringarna som blivit smärtsamt påtagliga – fler och fler ser också kopplingen mellan utsläppen i den rika världen och hur naturen reagerar.

Än så länge är de ganska få, men bollen är satt i rullning och nu mullrar det dovt från Syds sociala rörelser. Fackföreningar, småbönder, ursprungsfolk och miljöorganisationer har alla lyft upp klimatfrågan till toppen på sina agendor och börjat ställa krav som kan sammanfattas i ett ord: klimaträttvisa.

Stoppa utsläppen, men gör det rättvist. Det är den rika världen som är ansvarig för klimatkrisen. Det är därifrån resurserna måste komma – för att göra samhället klimatvänligt och för att anpassa det så att det kan hantera klimatförändringarna.

Invid FN:s klimatmöte på Bali i Indonesien har de sociala rörelserna byggt upp en ”Solidaritetsby för en nedkyld planet”. Dominerar gör Via Campesina, en radikal bonderörelse som organiserar medlemmar i 56 länder inklusive de jordlösas rörelse MST i Brasilien. Via Campesinas gröna scarfs och kepsar syns överallt på småbönder från Thailand, Mocambique, Norge, Sverige och givetvis Indonesien.

En grön keps sitter på Yoon Geum-soon. Hon kommer från Korean Women Peasant Alliance i Sydkorea och berättar att Via Campesina länge har sett med oro på klimatfrågan, men att det är först nu som de verkligen förstått vidden av den.

– När klimatet förändras drabbas vi bönder väldigt hårt. Skadeinsekter sprider sig fort och det blir över huvud taget svårare att odla. Det gör att många bönder måste ge upp sina liv som bönder och tvingas flytta in i till städerna där de ofta har svårt att hitta jobb.

Nyligen beslutade Via Campesina att kampen för klimatet är den viktigaste frågan för rörelsen. De har redan satt igång en omfattande utbildningskampanj för att öka medvetenheten hos sina medlemmar.

– Vi har också gett oss in i den internationella processen för att driva på för att utsläppen stoppas och för att visa att organisk odling, som vi länge kämpat för, är det som är bäst även för klimatet.

Via Campesinas utbildningskampanj kommer förmodligen att få en stor effekt. Medvetenheten om klimatförändringarna är ofta väldigt låg bland dem som inte jobbar direkt med frågan. En organisation som åkte runt och visade Al Gores klimatfilm En obekväm sanning i Indonesiens gymnasieskolor för ett år sedan vittnar om att inte en enda elev kände till klimatförändringarna innan de såg filmen.

Samma erfarenheter görs i alla världsdelar. På en konferens om Afrika och klimaträttvisa känner sig Adam Kuleit tvungen att ställa sig upp. Hans ansikte lyser av glädje.

– Jag är så glad att vara här tillsammans med er.

Efteråt berättar han om sin frustration över att så få har koll på klimatfrågan och om att han är med i ett nätverk i Tanzania för andra som också jobbar med frågan. Han är besviken, både på att regeringen inte gör något för att upplysa folk och på att det går så trögt för den massaj-organisation han företräder att öka medvetenheten.

– Vi är väldigt oroliga över att öknarna breder ut sig. Folk påverkas redan hårt. De ser förändringarna, men de känner inte till den internationella processen kring klimatförändringarna. Det är väldigt frustrerande när man ser att det internationella samfundet inte gör något. De försöker hela tiden fly riktiga åtgärder.

Rufina Moi suckar djupt över frågan vad som ska hända med henne och de ungefär 15000 andra som bor på atollöarna söder om Papua.

– Vi lever av våra fruktträd, men när havsnivån stiger sköljer saltvatten fram och dödar träden. Vi förhandlar med regeringen om en ny bosättning, men ännu är ingenting klart. De gamla vill inte flytta, men vi försöker övertala de unga i alla fall.

Det är på de små atollöarna och i Afrika som orättvisan i klimatfrågan blir som tydligast. Människorna där drabbas allra hårdast av den kris som de själva har bidragit allra minst till att skapa. Dessutom har de inte mycket att säga till om i den politiska process som ska lösa krisen.

Det senare är något som Raphaël Hanmbock tänker ändra på. Han kommer från Kamerun i Västafrika och är med i African Network for a Climate Community.

– Även om vi i Afrika har många andra stora problem, som fattigdom, så måste vi prioritera kampen för klimatet mycket mer. För om vi inte gör det kommer kostnaden att bli väldigt, väldigt hög.

Raphaël Hanmbocks organisation har en tydlig idé om hur klimatfrågan kan hanteras på ett sätt som inte bara är effektivt, utan även rättvist. Sedan fem år stödjer de idén om Minskning och utjämning, M&U (se grafik) – en radikal modell som skulle tvinga ner de rika ländernas utsläpp kraftigt, låta de fattigaste ländernas utsläpp öka något och på några decenniers sikt nå lika stora per capita-utsläpp för alla världens länder.

Det är en idé som går stick i stäv med Kyotoprotokollet som för det första endast omfattar de rika länderna (minus USA) och för det andra vill ha samma procentuella minskningar för alla industriländer, oavsett nuvarande utsläppsnivå.

– Vi är väldigt oroade över Kyotoprotokollets ramverk. Minskning och utjämning är det enda ramverk som kan leva upp till FN:s klimatkonvention om att förhindra en farlig klimatförändring och låta Nord ta det största ansvaret för utsläppsminskning.

Minskning och utjämning har ett växande stöd i Afrika. Climate Network Africa, i vilken inte bara Raphaël Hanmbocks organisation ingår utan även många andra organisationer från Väst- och Centralafrika, har tagit tydlig ställning för modellen. Dessutom har många av de afrikanska delegaterna M&U på sin agenda. Nu gäller det bara att få resten av världen att lyssna.

– Vi är 53 länder i den afrikanska gruppen, men vi har inte haft så mycket att säga till om hittills. Vi har kommit till Bali för att förbereda för minskning och utjämning och för att ge större makt till Afrika i förhandlingarna. Då krävs det att vi blir mer eniga.

FN-förhandlingarna om ett nytt klimatavtal handlar inte bara om utsläppsminskningar utan om en rad andra frågor: hur skogsskövlingen ska stoppas, hur utvecklingsländer ska få tillgång till grön teknik och kanske framför allt – hur de ska kunna anpassa sig för att möta klimatförändringarna.

– Att skydda sig mot klimatförändringarna i USA och Europa är ganska enkelt eftersom ni har mycket pengar. I Afrika är det väldigt svårt. Det var tydligt tidigare i år när flera länder i Västafrika drabbades av enorma översvämningar, bland annat i Mali. För att rädda folk som blivit strandsatta var man tvungen att använda helikopter. Problemet var att det inte fanns tillgång till någon helikopter i Mali, så man fick flyga in en helikopter från Frankrike!

– Minskning och utjämning skulle lösa alla de frågor som folk pratar om på klimatmötet, utan att det blir välgörenhet. Nord skulle helt enkelt tvingas betala vad det kostar, säger Raphaël Hanmbock.

En kritik mot Minskning och utjämning är att den vill tvinga över resurser från Nord till Syd genom en marknad där länder med låga utsläpp kan sälja utsläppsrätter till rika länder. Kritikerna menar att handel med utsläppsrätter aldrig kommer att gynna de fattiga – i handel är det alltid den starkaste parten som drar det längsta strået.

– De har rätt! Naturligtvis, säger Raphaël Hanmbock. Så länge vissa är många gånger rikare än andra, kommer det inte att bli jämlikt. Men det betyder inte att vi inte kommer att kunna tjäna på handel. Det avgörande är inom vilket ramverk den görs.

Detsamma säger Colin Challen, brittisk parlamentsledamot som också kommit till Bali för att argumentera för Minskning och utjämning, bland annat på konferensen om Afrikas klimatutmaning. Colin Challen påminner om att det som ligger som grund för FN-förhandlingarna är vetenskap som i flera fall är daterad.

– Risken för en skenande klimatförändring är stor. Det kommer att behövas internationellt samarbete och ett säkert sätt att minska utsläppen. Minskning och utjämning är väldigt tydligt på den punkten – det är dessutom en modell som är väldigt enkel och därför lätt för folk att förstå.

Och stödet för Minskning och utjämning breder ut sig. När den nya klimatrörelse som nu växer fram i Storbritannien gjorde aktioner mot flygindustrin i somras hade aktivisterna principerna för Minskning och utjämning skrivet i handflatorna. Den princip som modellen bygger på – lika per capita-utsläpp – har numera stöd såväl i Tysklands som Storbritanniens regeringar.

I Europa arbetar nätverket Action for a Global Climate Community för Minskning och utjämning. De föreslår att länder som redan nu stödjer idén startar ett eget samarbete som kan växa i takt med att fler länder ansluter sig.

Raphaël Hanmbock är hoppfull, hans M&U-kontaktnät växer, men han är säker på en sak – utan kamp i både Syd och Nord kommer inte klimatförändringarna att stoppas.

– Folk i i-länderna måste hjälpa oss att slåss för ett avtal som bygger på rättvisa.

När Colin Challen avslutat sitt föredrag, reser en kvinna från brittiska Oxfam, Cate Raxworth, vissa invändningar. Är lika per capita-utsläpp verkligen rättvist när vissa länder redan har tagit för sig av så stor del av atmosfärens utrymme genom att fälla sina skogar, bygga sina vägar och fabriker, och även skolor, sjukvård och försäkringssystem? Kommer atmosfären verkligen att räcka till om Afrika bygger upp infrastruktur och välfärdssystem och vi samtidigt ska dela lika på utrymmet?

Hon förespråkar i stället en ny modell, Greenhouse Development Rights, GDR, som ger större atmosfäriskt utrymme åt fattiga än rika, och samtidigt upprättar stora fonder för de anpassningsåtgärder som är nödvändiga för att skydda människor från klimatförändringarnas konsekvenser.

Utöver Cate Raxworths moraliska kritik finns också en mer formell kritik av M&U, som Katherine Watts från Climate Action Network ger uttryck för. FN:s klimatkonventions defintion av ”olika men gemensamt ansvar” handlar inte bara om historisk skuld, som M&U baserar sin rättviseprincip på, utan även kapacitet att bidra till klimatkrisens lösning. Greenhouse Development Rights väger samman både ansvar och kapacitet när utsläppsminskningarnas och anpassningarnas bördor ska fördelas.

Upphovsmännen till GDR är två gamla ”green lefties”, Tom Athanasiou och Paul Baer från amerikanska Ecoequity, samt forskaren Sivan Kartha vid Stockholm Environment Institute. Deras modell är ny, den presenterades i mer utförlig form först i september 2007. Ändå diskuteras den en hel del på klimatmötet i Bali, vilket glädjer Tom Athanasiou.

– Vi började som anhängare av Minskning och utjämning. Vi försökte först korrigera några av problemen, men blev sedan övertygade om att modellen inte funkar för många länder. Kina kommer inte på miljoner år att godta M&U, och om Kina inte kan gå med på det, vad är då poängen? Om både Kina och USA hatar det – varför då arbeta för det, har du inget annat att göra med din tid? säger han med ett skratt.

Anledningen till att Kina, enligt Tom Athanasiou, aldrig skulle gå med på en per capita-modell är att deras utsläpp redan ligger över det globala genomsnittet. Under M&U skulle Kina tämligen snart behöva minska utsläppen, medan landet anser sig ha rätt att fortsätta öka utsläppen i syfte att utvecklas ekonomiskt.

Vad GDR erbjuder är en rättighet för fattiga, upp till en viss inkomstnivå, att satsa sina resurser på utveckling i stället för att behöva ta ansvar för att minska utsläppen och betala för anpassningsåtgärder, vilket medför att även länder som Kina skulle ha rätt att fortsätta öka sina utsläpp, medan i-länderna skulle behöva minska sina utsläpp drastiskt (se grafik) – i själva verket mer än vad som är teoretiskt möjligt. För att det hela ska gå ihop under ett globalt utsläppstak måste, i realiteten, i-länderna genomföra utsläppsminskningar i u-länder.

Frågan är om inte u-ländernas rätt till ökade utsläpp då blir närmast virtuell – en formell men inte reell möjlighet.

– GDR skyddar bara rätten till utveckling i dess svagaste betydelse. Den säger att klimatregimen åtminstone inte kan beskatta de fattiga. Den garanterar inte utveckling, men rätten till utveckling.

Men krävs det inte väldigt mycket handel för att kompensera i-ländernas stora krav på negativa utsläpp?

– Den måste inte nödvändigtvis innebära så mycket handel. Utsläppsminskningen kan delvis vara fondbaserad, delvis handelsbaserad. Men handelssystemen kan vara bra designade. De kan baseras på auktionering snarare än på nedärvda utsläpp. Vi måste acceptera det faktum att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, att alla lösningar kommer att innehålla inslag av handel. Men vi måste aktivt försöka reglera handeln och skapa bra institutioner, menar Tom Athanasiou.

En annan fråga är förstås hur troligt det är att en klimatregim, vars rättviseanspråk går längre än till och med M&U, kommer att förhandlas fram i FN. Varför skulle USA, som inte går med på bindande utsläppsminskningar över huvud taget, acceptera GDR?

– Alla på det här mötet vet att vi inte kan fortsätta så här, att vi måste nå en överenskommelse mellan u-länder och i-länder för att komma vidare. Och det finns snabba vändpunkter i den här branschen – Australien nådde just en. Om en överenskommelse mellan Nord och Syd kunde göras måste jag också tro att vi skulle nå en snabb vändpunkt globalt sätt. Och då är allt möjligt, även för USA, säger Tom Athanasiou.

Om förespråkarna av radikala och principbaserade utsläppsmodeller rör sig i mötets utkant befinner sig Climate Action Network i dess centrum. CAN:s presskonferenser hålls i ståtliga konferenslokaler och genomförs effektivt av organisationsproffs.

Så har de också 430 medlemsorganisationer att plocka ur. Hela den traditionella miljörörelsen finns representerad här: internationella organisationer som Världsnaturfonden, Greenpeace och Jordens Vänner, men också Svenska Naturskyddsföreningen, forskarnätverk och lobbyorganisationer både från Nord och Syd.

CAN driver inga krav som sticker ut utan förespråkar på många punkter samma linje som EU: 25–40-procentiga minskningar för rika länder till 2020 och globala utsläpp som börjar minska inom 10–15 år. CAN bygger gärna vidare på Kyotoprotokollet, men vill se ett absolut utsläppstak och att utvecklingsländerna hjälps in på en mer hållbar utvecklingsväg genom överföring av grön teknik. De stödjer också klimatkompensation och utsläppshandel.

Är det tillräckligt för ett nätverk av miljöorganisationer att ta ungefär samma position som EU i många frågor?

– Vi tar inte EU:s position i många frågor. De tar våra! Vi är väldigt framgångsrika i vår lobbying, svarar Katherine Watts från CAN:s Europasekretariat.

CAN vill gärna se mer ambitiösa mål från EU, men stärks samtidigt av att EU antagit de hittills mest långtgående klimatmålen av industriländerna och kommer att satsa mer på förnyelsebar energi.

Även Jordens Vänner, som är kritiska till klimatkompensation och utsläppshandel är alltså medlem i CAN – trots att CAN:s officiella inställning är mer pragmatisk kring dessa frågor.

– Det finns olika åsikter inom CAN, och idén med ett nätverk är att vara tolerant mot olika åsikter. Genom CAN mobiliserar vi och bedriver lobbyverksamhet runt FN:s klimatmöten, men vi vill också arbeta bredare med klimatfrågan, säger Joseph Zacune från Friends of the Earth International.

EU verkar inte vara någon match för CAN, återstår då att lobba för att få med resten av den rika världen. Men om det inte får effekt, om förhoppningarna om ett nytt tillräckligt kraftfullt klimatavtal grusas, kommer CAN att mobilisera sina medlemmar till kamp utanför maktens korridorer?

– Det kommer inte att bli aktuellt. Vi kommer inte att acceptera ett misslyckande, det har vi inte råd med. Vi har två år på oss att slåss som galna för det här. Det som står på spel är så stort att de flesta förmodligen inte förstått fullt ut vad det innebär.

Om mobilisering genom demonstrationer är vad som krävs är det inte CAN:s sak, svarar Katherine Watts.

– Vi har bara sex heltidsanställda på Europakontoret så det är inte riktigt möjligt att arrangera något. Men vi har organisationer inom CAN som kan sådant – Jordens Vänner och Greenpeace är till exempel väldigt bra på manifestationer, aktioner och medvetandehöjning. Att olika grupper antar olika delar av utmaningen är en styrka med nätverket.

Men det är långt mellan CAN och Durban.

Om CAN är den proffsiga NGO:n (Non-governmental Organization) med självklar närvaro i FN:s korridorer är Durban-gruppen knappt ens ett nätverk utan ett informellt samarbete mellan gräsrotsgrupper främst i Syd. För tre år sedan undertecknade de en appell – ”Klimaträttvisa nu” – på en konferens i den sydafrikanska staden Durban. Även om bägge nätverken är närvarande på FN-mötet i Bali är det med olikartade uppdrag. CAN är inne i kongresshallen – Durban hittar man på diverse sidotillställningar med vittnesmål om hur både klimatförändringarna och klimatregimen underminerar människors livsvillkor, eller så håller de teoretiska utläggningar om utsläppshandelns fördärv.

Det som förenar Durban-appellens undertecknare är kritiken mot handelsmekanismer i klimatregimen. En av appellens undertecknare är Carbon Trade Watch, där Kevin Smith är medlem. Och han gör ingen hemlighet av att alla i klimatrörelsen inte är överens.

– De flesta miljöorganisationer har en snäv syn på klimatförändringarna. Det går inte att bara fokusera på koldioxid, för oss är det omöjligt att separera miljö från social rättvisa.

Durban-gruppen ser utsläppshandel som något som alltid drabbar Syd – det är samma gamla kolonialism, även om det nu är en ny vara som exploateras: billiga, påstådda utsläppsminskningar som exporteras med stor vinst till Nord.

Medan CAN och många andra firade Kyotoprotokollets tioårsdag under förhandlingarna på Bali, levererar Kevin Smith idel sarkasmer om det protokoll som så många hoppades skulle innebära ett första steg mot adekvata utsläppsminskningar.

– Kyoto är inte bara meningslöst sett till utsläppen i världen, det är värre än ingenting om man ser till hur det påverkar befolkningar i Syd. Kyoto gör inget annat än suger energi ur klimataktivister och skänker enorma profiter åt utsläppshandlare i Nord och affärseliter i Syd.

Det är långt mellan CAN och Durban.

Kevin Smiths kritik av marknadsmekanismer går även ut över förslag som M&U, GDR och koldioxidransonering på nationell nivå, även om de bygger på de ”bra designade handelssystem” som Tom Athanasiou talade om.

– Vi har ingen linje i Durban-gruppen om detta, men jag tycker att man är naiv i frågan om hur handel alltid missgynnar Syd. Det problematiska kvarstår i M&U: att en global allmänning styckas upp i äganderätter. Det tror jag nästan alltid leder till ökade ojämlikheter. I längden är det mer rättvist att bevara dem som allmänningar.

Kevin Smith rör här vid miljöproblemens kärna i en kapitalistisk omgivning, det som i nationalekonomiska termer kallas för ”allmänningens tragedi”: eftersom utsläpp från exempelvis företag drabbar allmänningar saknas i regel ett pris på utsläppen. Därmed ”externaliseras” den samhälleliga kostnaden från företaget, som utan kostnad kan fortsätta smutsa ner. För att råda bot på denna ”tragedi” vill de flesta, även inom miljörörelsen, sätta ett pris på utsläppen och på så vis integrera dem i ekonomin. Men på köpet riskerar man då att stycka upp och stängsla in allmänningen.

Enligt Kevin Smith har man då gjort större skada än nytta. Frågan är vad alternativet är om man vill få bukt med utsläppen?

– Som klimataktivister måste vi börja kämpa för hållbara utsläppsminskningar i våra lokalsamhällen och i våra länder, snarare än att invänta en global klimatregim. Vi kan göra dessa minskningar utan att omvandla atmosfären till egendom. Genom traditionell reglering, genom att stödja gräsrotsrörelser över hela världen som tar strid mot utvinning av fossila bränslen, genom att slåss för att alla subventioner till fossilindustrin stoppas och att det i stället satsas på förnyelsebara bränslen.

Det är en inställning som väcker många frågor och invändningar från andra organisationer, som exempelvis anser att det behövs ett globalt utsläppstak, som anser att läget är så akut att vi inte kan invänta en helt ny process, som anser att klimatrörelsen både kan kämpa lokalt och globalt, eller som inte har så stora förhoppningar om att en klimatrörelse ska kunna tvinga fram en progressiv klimatpolitik i USA eller i auktoritära stater som Kina och Saudiarabien.

Men Kevin Smith avfärdar kritiken. Till slut står det i alla fall klart att han skulle kunna tänka sig att stödja ett globalt avtal under förutsättning att det bygger helt på nationella minskningar, utan möjlighet till handel över gränser, och kompletteras med ett avtal om rättvis övergång så att inte fattiga drabbas av omställningen.

Men att det skulle hända förefaller inte särskilt troligt i dessa tider av marknadsliberalism.

– Jag har inte mycket hopp. Jag tror att det var Antonio Gramsci som sade det: Intellektets pessimism, viljans hoppfullhet…

En av ganska få demonstrationer som äger rum under klimattoppmötet sker när Världsbanken ska presentera sin plan för hur regnskogsområden ska kunna bevaras genom pengar som kompenserar för utsläpp i Nord. Ett femtiotal demonstranter ropar ”Bort med tassarna, Världsbanken” och ”Skogar ja, Världsbanken nej” innan de lägger sig ner och låtsas dö i en klassisk ”die-in”. Deltagarna kommer främst från småbondeorganisationer och ursprungsbefolkningar i Indonesien och näraliggande länder.

En av de ”döende” är Walden Bello, chef för Focus on Global South och sociologiprofessor bördig från Filippinerna. Han har länge arbetat med handelsfrågor och varit en av Världshandelsorganisationens, Världsbankens och Internationella Valutafondens mest vältaliga kritiker, känd för många i den globala rättviserörelsen.

I likhet med andra personer med samma bakgrund – såsom Martin Khor från Third World Network i Malaysia – och rörelser, såsom Via Campesina, delar av Attac och radikala fackföreningar som KCTU – riktar de nu stort, och ännu så länge ganska yrvaket, intresse mot klimatförändringarna.

– Handelsfrågorna blir allt mer sammanlänkade med klimatfrågan, vilket vi ser i dag när Världsbanken är här för att sälja in sina marknadskoncept, säger Walden Bello.

Om förhandlingarna på Bali säger han att de saboteras av Stilla havsländerna Japan, Australien, USA och Kanada, att vi har fått ett antal renegatstater och att särskilt Japan är en stor besvikelse.

– Men opinionen är stark i dessa länder, och den här utvecklingen kan bara vändas av folkrörelserna.

Ännu går inte mobiliseringen i klimatfrågan att jämföra med hur stora globaliseringsfrågorna var omkring millenieskiftet, med gigantiska mobiliseringar från Seattle 1999 till Genua 2001 och stora möten som World Social Forum. Men även på Bali fanns tecken, som Solidaritetsbyn med hundratals småbönder, ursprungsbefolkningar och miljörörelsen. För övrigt var en av arrangörerna nätverket Vår värld är inte till salu, som tidigare varit inriktat på handelsfrågor.

Walden Bello tror att vi befinner oss ungefär fem år från en klimatförhandlingarnas motsvarighet till Seattle – då stora mobiliseringar får förhandlingarna att bryta samman.

– De sociala rörelserna är alltid före regeringarna och företagen. Men vi behöver politisk press också mellan mötena. Rörelsen är inte lika stark som den har varit, men det går upp och ner. Vi behöver skapa en bred allians mellan miljörörelsen och andra sociala rörelser som kan tvinga regeringarna till en djupgående förändring.

Walden Bello ser klimatfrågan som en stor utmaning, men också en stor möjlighet att förändra våra produktions- och konsumtionsmönster till ett sätt som står i överensstämmelse med jordens krav.

– Jag tror att vi har 50 procents chans att rädda miljön från allvarlig skada genom klimatförändringarna.

Han menar att dagens tillväxtmodell kommer att ifrågasättas, ekonomin kan inte fortsätta att växa som nu utan att naturen drabbas. Och då blir frågan större. Klimatfrågan avslöjar enligt Walden Bello en inneboende motsättning i kapitalismen, mellan kravet på tillväxt och de fysiska krav omgivningen ställer på oss. Den enda strategiska lösningen på lång sikt är då att folket kontrollerar både staterna och produktionen, menar han.

– Kapitalismen kommer antingen att förstöra oss, eller så kommer vi att förstöra kapitalismen.

Under FN-konferensens sista skälvande timmar såg Walden Bellos förhoppningar ut att börja besannas – om inte ett störtande av kapitalismen, så åtminstone ett steg mot en världsomfattande, radikal klimatrörelse. Sociala och ekologiska rörelser från hela världen, samlade på Bali, enades om att bilda en koalition. Mot klimatförhandlingarnas ”falska lösningar på klimatförändringarna – så som koldioxidkompensation, handel med skogsarealer, biobränslen, handelsliberaliseringar” vill de ställa verkliga lösningar som minskad konsumtion, stora resursöverföringar från Nord till Syd, hållbara småjordbruk och att låta fossila bränslen vila i marken.

Namnet på koalitionen bär nästan samma namn som vår bilaga: Climate Justice Now – Klimaträttvisa nu!

Fakta / Klimatrörelsen

Climate Action Network (CAN) är ett nätverk bestående av 430 organisationer i både Nord och Syd. De stora miljöorganisationerna, som Greenpeace, Jordens Vänner och Världsnaturfonden är alla medlemmar där. CAN följer förhandlingarna i UNFCCC mycket nära, skriver utlåtanden och förslag. Det är snarare en ”lobbyorganisation” än en folkrörelse, och det finns även spänningar inom CAN, exempelvis mellan folk från Nord och Syd, och vad gäller synen på handelsmekanismer. CAN:s linjer sammanfaller tämligen ofta med EU:s. Under COP-mötena delar CAN ut skampriset ”Dagens Fossil” till det land de anser har blockerat processen mest.

“Durban-gruppen för klimaträttvisa” är ett nätverk som vänder sig emot marknadsmekanismer i klimatregimen. Det består främst av sociala rörelser från Syd som på olika sätt drabbas av klimatförändringarna, direkt eller indirekt (som plantager för att utvinna biobränslen). Durbanapellen har undertecknats av ett par hundra organisationer, men det är färre som är aktiva i nätverket. Även Durbangruppen deltar på, eller strax utanför, COP-möten. De har inget artikulerat alternativ till dagens klimatregim, och många tycks föredra inget avtal framför ett nytt marknadsbaserat avtal.

“Vår värld är inte till salu” är ett internationellt nätverk av organisationer som protesterat mot orättvisa handelsavtal vid exempelvis WTO-möten. I nätverket ingår massorganisationer av småbönder, arbetare, ursprungsbefolkningar och kvinnor, främst från Syd-länder. Även om inte miljöfrågan är ny för dessa organisationer var 2007 första gången de mobiliserade till ett klimattoppmöte. I likhet med Durbangruppen tar de avstånd från marknadsmekanismer i klimatregimen.

ITUC – International Trade Union Confederation – har länge deltagit i UNFCCC:s möten, men aldrig så stort som i år, med en 85 personer stark delegation. De arbetar både för kraftiga utsläppsminskningar och ”just transition” – en schysst klimatomställning som innebär att arbetare som blir arbetslösa ska ha rätt till omskolning, att det satsas på nya gröna jobb, och så vidare. I klimatsammanhang är ITUC snarare att betrakta som en lobbyorganisation än en mobiliserande massrörelse.

Climate Justice Now! Coallition är det senaste bidraget till klimatrörelsen. Nätverket bildades under Bali-mötet och samlar småbönder, ursprungsbefolkningar, miljövänner med flera som kämpar för klimaträttvisa. Mot klimatförhandlingarnas ”falska lösningar” på klimatförändringarna – så som klimatkompensation, biobränslen och handelsliberaliseringar vill koalitonen ställa ”verkliga lösningar” som minskad konsumtion, stora resursöverföringar från Nord till Syd, låta fossila bränslen vila i marken och hållbara småjordbruk. Bland medlemsorganisationerna finns Via Campesina, Jordens Vänner och World Rainforest Movement.

Utöver dessa finns en uppsjö av NGO:s som arbetar på uppdrag av privata företag, samlade i paraplyet Bingo (Business and Industry NGO’s). Den enskilt största NGO:n på plats på Bali lär ha varit International Emissions Trading Agency, med över 300 delegater.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Kajsa Ekman hävdar att Arbetaren inte rättat sig efter den förra domen. ”Jag hade aldrig rekommenderat henne att stämma på nytt under de här förutsättningarna”, säger arbetsrättsjuristen Frederick Batzler som företräder ATAB, Arbetaren tidnings AB. Foto: Andrew Medichini /AP/TT, Privat

Kajsa Ekman drar Arbetaren inför domstol igen

Kajsa ”Ekis” Ekmans nya stämning ska nu upp i tingsrätten. ”Jag är förvånad att hon tar risken att driva en ny process”, säger Frederick Batzler som företräder Arbetaren.  

Den 12–13 mars är det dags för en ny rättegång i tvisten mellan Arbetaren och Kajsa ”Ekis” Ekman, som under en kort period var chefredaktör på tidningen. Ekman kräver den här gången drygt en halv miljon kronor. 

Hon hävdar att Arbetaren vägrat rätta sig efter tingsrättens förra dom som ogiltigförklarade hennes uppsägning. Även den här gången hålls rättegången i tingsrätten, inte Arbetsdomstolen, eftersom Ekman inte företräds av någon fackförening.

Ekman menar att hon inte fick de arbetsuppgifter hon ansåg föll under chefredaktörens ansvar. Hon menar också att hon ska ha nekats tillträde till arbetsplatsen samt inte underrättats om sin semester i tid. 

”Tar en jätterisk” 

Arbetsrättsjuristen Frederick Batzler som företräder Arbetaren tidnings AB (ATAB) säger att han är förvånad att Kajsa Ekman tar risken att driva en ny process.

– Vid en förlust kommer hon att vara skyldig mycket stora rättegångskostnader. Även om hon vinner delvis, exempelvis i den mindre delen om semester, så kommer hon ju ändå få betala majoriteten av Arbetarens kostnader, säger Frederick Batzler till Arbetaren.

– Det är aldrig bra när en privatperson drabbas så hårt. Hon tar helt enkelt en jätterisk. Jag har ingen åsikt om det förra målet, som hon vann, men hade aldrig rekommenderat henne att stämma Arbetaren på nytt under de här förutsättningarna, säger Frederick Batzler. 

ATAB menar att Ekman varken stängts av från tjänsten eller arbetsplatsen, utan att hon fick träda åter i tjänst under återstående del av sitt kontrakt. I och med att domen föll den 16 juni 2023 fanns det inte möjlighet att ge besked om sommarsemesterns förläggning två månader i förväg. Ekmans semesterdagar lades ut när domen vunnit laga kraft. De resterande arbetsdagarna motsvarade en arbetsvecka.

ATAB accepterade förra domen  

Vid Ekmans första stämning mot Arbetaren, som gällde hennes felaktiga uppsägning, accepterade ATAB domen utan att överklaga och betalade ut över 600 000 kronor till Ekman. Det täckte ett års lön, skadestånd och pensionsinbetalningar. Även sociala avgifter och rättegångskostnader betalades av Arbetaren. 

SAC Syndikalisterna äger ATAB som ger ut Arbetaren. Ninïan Sassarinis-McGowan i SAC:s centralkommitté har i ett tidigare uttalande till tidningen Flamman ställt sig bakom Arbetaren: ”Vi i centralkommittén backar Arbetaren, och tycker att de har rättat sig efter tingsrättens dom.”  

Arbetaren har sökt Kajsa Ekman och hennes advokat.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
”GD:s Ekenberg är förvånad över ilskan och protesterna. Jag är ständigt förvånad över att människor inte är argare och protesterar mer”, skriver Anna Jörgensdotter Foto: Johan Nilsson / TT, Henrik Montgomery / TT Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Inte min landshövding

”Om rasism och fascism tidigare smögs in så klampar den nu obehindrat fram”, skriver Anna Jörgensdotter apropå att en tidigare dömd sverigedemokrat har utsetts till landshövding i Gävleborg.

#inteminlandshövding är en hashtag som figurerar flitigt på sociala medier just nu, åtminstone i Gävleborgs län. Tillsättningen av sverigedemokraten Carina Ståhl Herrstedt som landshövding, med residens i Gävle slott, har tack och lov inte skett utan protester. Herrstedt är tidigare dömd för förtal och har även skickat mejl där hon uttryckt sig extremt rasistiskt.

Det är regeringen som utnämner landshövdingar, och civilminister Erik Slottner (KD) försvarar valet med att Herrstedt ”sonat sitt brott” och ”dragit lärdom”. 

Gränser förflyttas. 

Högern som först sa: Aldrig samarbete med SD! Och långsamt flyttade sig än mer åt höger, liksom sossarna, och snart var uppsugna av behovet att alliera sig med rasister. Så, ingen borde väl kanske förvånas över att Carina Ståhl Herrstedt tillsätts. Och som en vän skrev på sociala medier: Snart nog minglas det likförbannat på slottet. 

Gränser förflyttas. 

En vänsterpartist i Gävle kom med förslaget om att bjuda in landshövdingen att invigningstala på sommarens Pride och då var det många som mådde illa. Vänsterpartisten menade att det var ett bra tillfälle att låta henne formulera var hon står. Men att en person från ett parti som hatar oss som är queer ens skulle få en inbjudan känns som ett hån och dessutom hotfullt.

Gränser förflyttas. 

Svälj, må illa, vänja sig: ”inte så farligt”. Men det är farligt. Farligt att vänja sig. Det har vi inte minst sett med folkmordet i Palestina. Det är på liv och död och på riktigt. Det bygger på en rasism som normaliserats, där högern, med SD som härförare, lägger grund.

Vi är många kulturarbetare som högljutt stöttar Palestina som inte längre får några uppdrag. Känslan av att vara bannad och först tro att en är paranoid och sedan förstå att det är där vi är nu. Ett folkmord pågår, och de som ses som ett hot – det är vi, med våra keffiyeh-sjalar och krav på rättvisa.

Amalthea Frantz:
Ingen kommer att tacka de medier som idkar självcensur

Och mitt i allt detta får alltså en rasist posten som landshövding och får bo på ett slott.  

I Gefle Dagblad skriver kulturredaktör Kristian Ekenberg: ”Att Sverigedemokraterna skulle få sin första landshövding förr eller senare var att vänta. Men när det väl skedde, tänkte man sig att de skulle leta fram den mest timida av sverigedemokrater, någon som bara kunde provocera med sin partibeteckning och inte med så mycket mer.” 

Det bekräftar en olustig känsla jag haft: Hade det ”bara” varit en ”helt vanlig” sverigedemokrat, som inte varit dömd och uttalat sig öppet rasistiskt, hade reaktionerna varit lika upprörda och omfattande?

Och här kommer medlöperiet in, minglandet, och oförmågan, oviljan, okunskapen att se hur fruktansvärt farligt det är när gränser förflyttas. Om rasism och fascism tidigare smögs in så klampar den nu obehindrat fram.

GD:s Ekenberg är förvånad över ilskan och protesterna. Jag är ständigt förvånad över att människor inte är argare och protesterar mer. 

Italien vill kriminalisera arbetarprotester och civil olydnad

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Tingsrätten fastslår att ett åkeri i Boråstrakten har satt i system att utnyttja sina anställda. Foto montage: Adam Ihse/TT och Björn Larsson/TT

Chaufför larmade facket – nu döms kriminellt åkeriföretag


Ett åkeri i Boråstrakten med påstådda kopplingar till den rumänska maffian har satt i system att blåsa sina anställda chaufförer på deras löner. När facket kopplades in gick ärendet till domstol och företaget tvingas nu betala nästan en halv miljon kronor.

– Det är bra att vi kan sätta ner foten mot sådana här skurkar, säger Rasmus Hästbacka som var SAC Syndikalisternas ombud i den nyligen avslutade förhandlingen.

Fallet, som drevs av fackföreningen Göteborgs LS, var det första av två mot åkeriföretaget Skorpion Trans AB. 

Bolaget, vars ägare själv påstått sig ha kontakter med den rumänska maffian, har utnyttjat sina anställda lastbilschaufförer och tvingat dem att jobba betydligt mer än heltid samtidigt som löner, semesterersättning och traktamenten inte betalats ut.

Arbetsköparen systematisk utnyttjat anställda

När en av chaufförerna gick till facket togs ärendet ända upp till tingsrätten som nu fastslår att företaget förutom uteblivna ersättningar och skadestånd på omkring 200 000 kronor även ska betala rättegångskostnaderna på lika mycket.

– Domen visar tydligt hur arbetsköparen satt i system att tvinga de anställda att jobba uppåt 200 procent för att sedan blåsa dem på lönen, säger Rasmus Hästbacka som är nöjd med tingsrättens beslut.

Rasmus Hästbacka. Foto: Privat

Samtidigt pågår ett liknande fall på samma arbetsplats där en annan medlem i Göteborgs LS blivit lurad på sin lön och dessutom sagts upp.

Facket kartlägger åkeribranschen i Göteborgstrakten

Rasmus Hästbacka förklarar att facket nu påbörjat en kartläggning av åkeribranschen i Göteborgstrakten där flera företag tycks jobba systematiskt med att blåsa chaufförer på löner.

Det här har gjort att det rumänska transportfacket börjat rekommendera SAC till sina medlemmar som planerar att jobba i Sverige.

– Jag hoppas verkligen det leder till att Göteborgs LS kan börja organisera fler lastbilschaufförer, säger Rasmus Hästbacka.

I och med den tydliga domen har han nu goda förhoppningar om att även det andra fallet på Skorpion Trans ska lösas.

– En sådan här sak kan innebära att vi börjar vinna fler konflikter direkt ute på arbetsplatserna, säger Rasmus Hästbacka.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Studentprotester mot Italiens premiärminister Giorgia Meloni i Turin i oktober 2023 slås ner av polis. Med ett nytt lagförslag ska den här typen av studentmanifestationer kriminaliseras. Foto: Marco Alpozzi/TT

Italien vill kriminalisera arbetarprotester och civil olydnad

I helgen gick tusentals italienare ut på gatorna i städer som Bologna, Milano, Neapel och Rom i protest mot regeringens försök att driva igenom en hårt kritiserad ”säkerhetslag”. En lag som hotar både rätten till organisering och fredliga protester.

Den italienska regeringen med premiärminister Giorgia Meloni i spetsen försöker driva igenom en ny ”säkerhetslag” i parlamentet. I helgen anordnade därför nätverket ”Nej till säkerhetslagen” nya protester i flera stora städer runtom i landet. Liknande demonstrationer hölls både förra hösten och i slutet av 2024. 

Vänsterfacket Cgil beskriver lagförslaget som ”frihetsdödande och antidemokratiskt” och kräver att regeringen drar tillbaka förslaget. 

Den nya lagen som i september 2024 röstades igenom i deputeradekammaren – en av två kamrar i det italienska parlamentet- står nu inför diskussion i senaten. Lagförslaget, som bland annat facken och människorättsorganisationer menar, hotar både organisations- och strejkrätten samt innebär ett hot mot yttrandefriheten.

Fängelsestraff för civil olydnad

En varslad industriarbetare som demonstrerar riskerar upp till två års fängelse med de nya så kallade ”säkerhetslagarna”. Studenter som manifesterar eller ockuperar ett utrymme på universitetsområdet likaså. 

Civil olydnad och aktivism ska inte heller längre få förekomma. En miljöaktivist som blockerar en väg eller försöker stoppa en infrastrukturprojekt riskerar också att bli inlåst i upp till två år. Migranter och dömda ska inte få protestera alls. Inte ens delta i passiva protester mot auktoriteter eller representanter för myndigheterna.

Visstidsanställningar bov när unga väljer bort facket

Människorättsorganisationen Human Rights Watch varnar för att lagförslaget hotar grundläggande fri- och rättigheter. Människorättsorganet OSCE, Office for Democratic Institutions and Human Rights, varnar för att delar av lagförslaget “har potential att undergräva de grundläggande principerna för straffrätt och rättsstatsprincipen”. Detta medan Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har uttryckt oro över en överhängande risk för “godtycklig och oproportionerlig” tillämpning av lagen på ett sätt som skulle inskränka rätten till fredliga protester. 

Dessutom har åtta av FN:s särskilda rapportörer i två olika kommunikéer till den italienska regeringen sagt sitt. Bland annat har de understrukit hur olika artiklar i lagförslaget skulle bryta mot flera av Italiens åtaganden enligt den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Medan FN:s särskilda rapportör för bostads- och fattigdomsfrågor menar att lagen skulle innebära brott mot den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

”Ja till strejkrätt, nej till regeringens ”säkerhetslag” står det på en av skyltarna under en facklig demonstration mot Italiens nya säkerhetslag i november 2024. Foto: Gregorio Borgia

Kriminalisera oliktänkande

Facken vänder sig starkt mot regeringens försök att kriminalisera oliktänkande. Att kriminalisera åsikter och uttryck för socialt missnöje är en farlig väg att gå, menar Cgil:s generalsekreterare Maurizio Landini.

Facken understryker att säkerhet handlar om att bedriva politik som gör att människor kan ta sig ur fattigdom – ett fenomen som breder ut sig i landet – prekariat och en situation med osäkra anställningar. Samt se till att människor har råd med det allra nödvändigaste. Just nu är elen i landet den dyraste i Europa. Och förra året dog över tusen personer på jobbet.

Facken och människorättsorganisationerna uppmanar nu därför senaten, en av de två kamrarna i det italienska parlamentet, att ta varningssignalerna från dem på allvar och stoppa lagen.

Facket gör indrivnings­blockad på bygge i Linköping

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör för Arbetaren, om behovet av kritiska medier och pålitlig nyhetsförmedling. Foto: Fredrik Sandberg / TT , Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Ingen kommer att tacka de medier som idkar självcensur

Högern vill göra livet jävligare för många nu: arbetare, arbetslösa, migranter, kvinnor, transpersoner, fackföreningar och – små tidningar. Men jag tror att medierna kan, och måste, återuppfinna sig själva. I bästa fall blir de modigare. Utan statligt stöd kan vi strunta i vad staten tycker. 

Högern dominerar politiken och till stor del nätet. Samtidigt är alla medier rädda för att förlora sin finansiering. Många små tidningar läggs ner. Även stora, kommersiella medier påverkas av såväl lågkonjunktur som minskat mediestöd och färre läsare.

Det stora problemet är inte att journalister blir arbetslösa. Det är att samtiden är i desperat behov av kritiska medier, av vinklar och analyser som till exempel ifrågasätter hela grunden för löneslaveriet. 

Lika stort är behovet av pålitlig nyhetsförmedling, bortom klickjakten. Hade inte Arbetaren funnits hade sannolikt ingen tidning skrivit om den tredje största strejken i Sverige år 2024 – syndikalisterna på Medicarrier.

Fokus på rätt strider

Värst är läget för små tidningar vars existens länge har varit helt beroende av statligt stöd. Jag tillträder nu som chefredaktör för en sådan tidning. 

Trots läget är jag hoppfull och stolt. Och dessutom orädd för mer polarisering av debatten. Det vi tillsammans måste göra är att fokusera på rätt områden, de relevanta striderna. Och då kan vi inte förlita oss på några pengar från staten, politiken eller näringslivet. 

Det är egentligen inget nytt. Den tidiga arbetarrörelsen visste vikten av att skapa egna tidningar. Anarkister, antifascister, befrielserörelser och andra har fortsatt att hitta egna informationsvägar, från pirattryckta nyhetsblad till ideellt drivna sajter. 

Högerns vansinnigt svartvita världsbild har dock funkat bra att sprida på nätet, hur förljugen den än är. Sverigedemokraterna förväntar sig till exempel att deras arbetarväljare ska svälja en ganska klassisk borgerlig ekonomisk politik. 

Det här är heller inget nytt, men värt att upprepa: Kapitalet och dess företrädare härskar genom att splittra. Bokstavligen. ”Arbetare” mot ”invandrare”. ”Skattebetalare” mot ”bidragstagare”. Som om man inte kan tillhöra flera av kategorierna, eller allihop, samtidigt eller under olika perioder av livet. 

Det är där vi måste visa på de verkliga motpolerna: De som kan berika sig på det rådande samhällssystemet och de som inte kan det.

Många måste stötta varandra

Vi är många som kommer att behöva stötta varandra den kommande tiden. Med ”vi” menar jag allt från anställda i allmänhet, papperslösa och kulturutövare till fackföreningar och icke-kommersiella medier. Vi har en sak gemensam: Sveriges regering vill att vi ska få sämre villkor och färre rättigheter. 

Ett diagram med höger-vänsterskala samt en forskare som uttalar sig om det nya presstödet.

Nya mediestödet gynnar högertidningar – endast en vänstertidning får stöd

Visst, många av försämringarna började redan under förra regeringen. Och självklart behöver vi stötta varandra långt över nationsgränserna också. Men problemen har snabbt blivit påtagliga när smilande moderater leker landsfäder tillsammans med sverigedemokrater. För de borgerliga partierna är det ideologiskt motiverat att jaga såväl arbetslösa som arbetare, att hålla nere fackföreningar och göra sig av med kritiska medier. 

Just därför önskar jag att de små medierna på något sätt skulle ge sig fan på att stå starka tillsammans. I stället för att bara konkurrera – det är ju det högern vill, att vi ska vara varandras undergång.

Vi behöver bråkiga medier 

Som Arbetarens medarbetare Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd nyligen skrev apropå egna medier, så har högerpartiernas upprepade försök att strypa anslagen till public service lett till ”ett klimat av försiktighet och självcensur”. Detsamma måste nu sägas gälla förändringarna av mediestödet. 

I det nya systemet är tidningarna utlämnade åt totalt godtycke, som är svårt att inte tolka politiskt. Vissa får, andra inte. En del tidningar, som Arbetaren, har fått ett lägre så kallat övergångsstöd som måste sökas om varje år, men ändå snart trappas ner till noll. 

Det är ingen slump att protesterna uteblivit från de stora tidningarna, även från dem som själva har blivit av med stöd. De hoppas bli belönade senare om de inte bråkar nu. 

Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström, bakgrund i form av olika nummer av tidningen Arbetaren.

Arbetaren får inte det nya mediestödet – tillsammans kan vi fortsätta nå ut

Å andra sidan var det gamla presstödet knappast perfekt. Kraven kunde hämma tidningarna. Till exempel fick de inte skriva mer än X procent texter om vissa ämnen och de skulle förhålla sig till väldigt exakta teckenmängder och prenumerantantal.

Kanske verkar det motsägelsefullt, men jag tror på att medierna kan återuppfinna sig själva nu. Bli modigare. Större delen av medie-Sverige har redan drabbats av minskade eller indragna stöd, hur mycket de än försökte anpassa sig till politiken.

En demokrati ska tåla bråkiga medier. Och är demokratin på väg att monteras ner, så behövs sådana medier bara ännu mer. I framtiden kommer ingen att tacka dem som idkade självcensur.

Facket gör indrivnings­blockad på bygge i Linköping

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
Svindlande vinster

Byggnads har lyckats kämpa sig till ett av Sveriges bästa kollektivavtal och säkrat en hög avtalstäckning i en bransch med oerhört stora pengaflöden. Det gör det häpnadsväckande lukrativt för kriminella att fuska med just kollektivavtal, skriver Emil Boss.

I dag förhandlade jag med ett Stockholmsbaserat byggbolag som haft kollektivavtal. Arbetskraften har hämtats från Litauen och inhysts i små hemmasnickrade bås i bolagsägarens sommarstuga. Hyran har betalats till ägaren personligen i en ”helt privat hyresuppgörelse”.

Från detta boende har byggarna sedan skickats ut till byggen i Strängnäs, Norrköping och andra städer, utan traktamente. Det enda som har betalats ut, vilket syns på lönespecifikationerna år för år, är ren timlön.

Lön timme för timme

237 timmars arbete ena månaden, 229 timmars arbete andra månaden, 219 timmar tredje månaden och så vidare. Som en jämförelse innebär 240 timmar att du arbetar åtta timmar om dagen varje dag hela månaden. 

Vissa perioder har bolaget saknat arbete. Då har de anställda blivit tillsagda att sitta hemma utan lön och vänta. Detta bolag bygger bland annat i Barkarbystaden och på andra stora projekt där det krävs kollektivavtal för att få komma in. 

Låt oss räkna lite. På en anställd som arbetar i snitt 40 övertidstimmar i månaden, men luras på kollektivavtalets övertidsersättning, sparar bolaget på ett år säg 90 000 kronor. Utebliven ATF (arbetstidsförkortning) och helglön blir sammanlagt över 20 000 kronor. Uteblivet traktamente för ett halvt års arbete i andra städer blir cirka 40 000 kronor. Utebliven semesterersättning blir cirka 50 000 kronor.

Facket gör indrivnings­blockad på bygge i Linköping

Med bara tio anställda, ett ganska litet bolag, ger detta räkneexempel två miljoner kronor om året i framfuskade sänkta personalkostnader. Ovanpå detta får bolagsägaren in de ”helt privata” hyresintäkterna.

Arbetskraften blir (alldeles otillåtet) flexibel, arbetar obegränsat med övertid, skickas lite varsomhelst för att arbeta, tvingas att sitta hemma utan lön när det passar bolaget. Hur ska någonsin ett seriöst byggbolag kunna konkurrera med detta?

Stora pengaflöden i byggbranschen

Uppdragsgivarna betalar oftast bra för snickare, plattsättare och håltagare som omfattas av kollektivavtal. Pengaflödena i byggbranschen är i en storleksordning som städbolag och vårdbolag bara kan drömma om.

Detta drar naturligtvis till sig människor intresserade av snabba cash. Nyligen dömdes en bygg-vd till sex månaders fängelse för övergrepp i rättssak. Bakgrunden var att syndikalister hade krävt ut lön och försvarat Byggavtalet för ett tjugotal av bolagets anställda golvläggare och plattsättare från Nicaragua och Uzbekistan.

Bolaget åkte i denna process ut från allmännyttan och, som det tycks, från hela Stockholmsområdet. Några av fallen hamnade i domstol och på själva trappan till Arbetsdomstolen hotade bygg-vd:n fackets ombud grovt för att försöka få ombudet att lägga ner rättsprocessen.

Kollektivavtalen – redskap för kriminella

Om byggbranschen inte lyckas reglera sig själv, om branschen inte lyckas med att få bort några tusen arbetslivskriminella bolag, så riskerar de bolag som struntar i avtalet att konkurrera ut de som följer det. Redan nu ser vi hur kollektivavtalen har blivit ett redskap för kriminella, en sorts substanslös certifiering som öppnar grindarna till de stora pengarna. Det är ett problem för hela samhället.  

Därför är det oerhört bra att Byggnads och Sveriges byggindustrier nyligen har inrättat Svensk byggkontroll som jagar fuskare. Det är också oerhört bra att Solidariska byggare städar upp branschen underifrån genom att försvara byggavtalet för tusentals migrantarbetare. 

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Så här kan det låta när jag som facklig förhandlare försöker få ett byggbolag med kollektivavtal till en vanlig MBL-förhandling:

Ägaren: – Why are you sneaking around my office? 

Jag: – That is not me. That is the ”auktoriserad delgivningsman”. 

Ägaren: – Then he is your colleague. You are going to stay out of my office! 

Jag: – Delgivning is a service used for sending juridical documents to people who are very hard to reach.

Ägaren: – Listen to me now. I will never ever come to a negotiation. And I will never ever in my life pay anything. How would you feel if I came to your place? You know what? I am going to send a guy to visit you. Let’s see how you feel about that!

Upp med handen alla som vill att våra sjukhus och bostäder byggs av sådana bolag.

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Sandra Pandevski har skrivit boken abort 50 år av fri abort 50 berättelser utgiven på Kaunitz-Olsson
I samband med att svensk abortlagstiftning fyller 50 år släpper Sandra Pandevski och Malin Clausson en bok om abort. Foto: Foto: Per Englund och Johan Nilsson/TT

Aborträtten 50 år: ”Viktigt att våga prata om egna erfarenheter”


I Sverige genomförs ungefär 100 aborter om dagen. Trots det talar få kvinnor högt om sina erfarenheter av abort. Detta är något som Sandra Pandevski vill ändra på. I samband med att svensk abortlagstifting i år fyller 50 år kommer hennes och Malin Claussons bok Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser. Arbetaren har mött Sandra Pandevski för ett personligt samtal om det egna valet och den rättighet många tar för givet men som ständigt tycks vara under attack.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till, säger Sandra Pandevski när vi ses.

Den internationella abortkartan ritas ständigt om. Rättigheter vi här Sverige länge tagit för givet kommer och försvinner i land efter land och frågan om kvinnors beslut över sina egna kroppar har på många håll hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Inte minst i och med det så kallade kulturkriget där högerkonservativa krafter på frammarsch allt mer börjat ifrågasätta och på många håll även förbjudit flickor och kvinnor att avbryta sina egna graviditeter.

I Sverige genomförs i runda slängar omkring 36 000 aborter per år. Rent statistiskt väljer därmed varannan kvinna runt om i landet att någon gång i livet avbryta sin graviditet. 

När den svenska abortlagstiftningen nu fyller ett halvt sekel uppmärksammas det tidigare och till viss del fortfarande så tabubelagda ämnet med en lika upplysande som livsviktig bok, Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser.

När jag såg plustecknet på stickan började jag gråta. Jag hade länge haft barnlängtan så det var en blandning av lycka och rädsla som rörde sig inom mig.

Journalisten och yogaläraren Sandra Pandevski inleder den långa raden av personliga berättelser, där unga tjejer och kvinnor i alla åldrar, men även några män, delar med sig av av sina upplevelser kring hur det är att avbryta en graviditet alldeles oavsett orsak. Det är hon, tillsammans med vännen och medförfattaren Malin Clausson, som är redaktör för antologin Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser, och som under en skogspromenad för fem år sedan kom med idén.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till utan satt där och googlade och det är ju väldigt konstigt…

Sandra Pandevski förklarar hur hon och hennes sambo gemensamt tog beslutet. De hade just hittat tillbaka till varandra efter några års uppehåll och använde sig inte av preventivmedel. Jag visste, berättar hon i sitt kapitel, att det var med honom jag vill ha barn. Men inte nu.

Hon valde att inte prata om beslutet att göra abort med någon annan än just sin partner.

– Antagligen för att jag inte ville bli påverkad eller ifrågasatt, säger Sandra Pandevski och häller upp bubbelvattnet i ett isfyllt glas längts inne i den dovt mörka restaurangen på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm.

Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser visar hur viktigt det är att prata om upplevelserna kring abort. Foto: Pressbild Kaunitz-Olsson

Hon har just kommit med tåget från Göteborg, där hon bor, och har den nytryckta boken med knallrött omslag i väskan. Det är bara någon vecka sedan Donald Trump installerades som amerikansk president och i stora delar av Europa blåser det högerradikala och nykonservativa vindarna starkare än på mycket länge. Frågan om rätten till abort är långt ifrån lika självklar som för bara tio år sedan.

– Den här boken kommer nog ganska lägligt, säger Sandra Pandevski och ler.

– När vi kontaktade Kristina Gemzell Danielsson (överläkare vid enheten för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset, red. anm.) och frågade om hon ville skriva förord sade hon att ”vi inom vården måste kämpa med aborträtten varje dag”.

Det var trångt och fullt av folk vid releasefesten för boken Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser i Göteborg för några veckor sedan. Foto: Privat

Få vågar prata om sin abort

Kort efter att Sandra Pandevski själv genomfört sin abort berättade hon för sin pappa. Plötligt öppnades saker upp och han delade med sig om sina egna erfarenheter han inte tidigare talat om.

– Det visade sig att han varit med om två aborter innan jag kom till världen och det där ledde till ett väldigt fint samtal, säger Sandra Pandevski.

Trajko Pandevski medverkar därför i boken med sin berättelse. Liksom alla andra ställer han upp med bild och personliga reflektioner. Ett både snyggt och effektfullt sätt att hantera ett många gånger tungt och inte helt okomplicerat ämne. För trots att Sverige haft fri abort fram till den 18:e veckan i 50 år och varit ett av pionjärländerna när det gäller kvinnors rättigheter pratas det fortfarande relativt tyst om frågan, menar Sandra Pandevski.

– Jag och Malin funderade på det där. Att så många håller det inom sig trots att det är vår rättighet.

Varför tror du att det är så?

– Kanske för att det anses vara en kvinnofråga? Det blir ofta tystare då. Och för att det fortfarande är ett laddat och polariserat ämne. Sen kan en abort leda till flera olika känslor som kan vara komplexa att förstå, och inte alltid accepterade och därför svåra att dela. Vissa känner en sorg, utan att för den skull ångra sitt beslut. Andra känner en stor lättnad och tacksamhet.

Du berättar väldigt öppet i din del av boken om den egna aborten och alla känslor både före och efter. Hur var det att skriva?

– Det kändes faktiskt väldigt befriande. Men när jag bollade texten med min partner sade han ”Sandra, det här hände faktiskt också”, och det fick mig att inse att jag förträngt vissa saker. Han hjälpte mig att komma ihåg hur jag mådde efteråt. Att det var en lång läkningsprocess för mig rent kroppsligt, säger Sandra Pandevski.

En nästan pinsam grej som slog mig när jag läste boken är att jag som kille nog aldrig riktigt fattat. Trots att många i min närhet gjort att abort har jag liksom tänkt att det väl bara är att ta ett piller och så är allt som vanligt igen. Jag känner mig därför ganska dum när jag läser många av berättelserna här…

Sandra Pandevski nickar över bordet och det ser ut som att hon förstår.

– Du är inte ensam, många killar vet för lite. Jag tror att skolan spelar en viktigt roll där, för att tidigt få ut information om hur man gör en abort. Det går inte att komma ifrån att det är två som bär ansvaret för en graviditet. 

Många berättelser om abort

Boken är som sagt full av berättelser. För vissa har aborten varit ett trauma – en hemlighet de tvingats behålla för sig själva i en tid då samhällets syn på frågan såg radikalt annorlunda ut. Andra har avslutat sin graviditet med en axelryckning.

Allas röster tillåts komma fram utan några som helst moraliska pekpinnar åt något håll. I samband med utgivningen har Sandra Pandevski också pratat med många som hört av sig. Inte minst barnmorskor och andra inom vården som arbetar med frågan.

”Det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort”, säger Sandra Pandevski. Foto: Privat

– Jag både tror och hoppas att de ska få användning av boken. För det här är ju historier de själva sällan får höra. De är främst med innan och ibland under aborten, men inte efteråt. Så det vore fantastiskt om boken skulle kunna förbättra abortvården, säger Sandra Pandevski.

Hon poängterar flera gånger att det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort, framförallt inte bland vårdpersonalen.

– Under de samtal vi haft med personer som gjort abort har det blivit tydligt att när man väl bestämt sig är man säker på sitt val. Då vill man känna stöd, inte bli ifrågasatt. 

De kämpade mot skammen

Sandra Pandevski berättar om ett mejl hon nyligen fick från en kvinna. På internationella kvinnodagen, den 8 mars, ska Tjejjouren i Eslöv få nya lokaler och kvinnan undrar om Sandra vill komma och berätta om boken på öppningen.

– Det är exakt sådant som jag vill göra. Komma ut och prata, för vi måste bli bättre på det.

I vissa latinamerikanska länder, där de tidigare haft några av världens hårdaste abortlagstiftningar, har det under de senaste åren skett en liberalisering av lagen. På andra håll, som i stora delar av USA och i Polen, har det skett en kraftig tillbakagång. Och överallt seglar abortfrågan upp som politiskt slagträ när partier på den yttersta högerkanten vill positionera sig.

Är aborträtten i Sverige under attack?

– Kanske inte just nu, men inget lands abortlag är säkrare än dess sittande regering, vilket visat sig på många håll i världen, senast i USA. Och vi brukar ta efter mycket som kommer därifrån. Just därför känns det viktigt att boken kommer nu och att vi hörs, säger Sandra Pandevski innan hon avslutar:

– Statistiskt gör varannan kvinna abort någon gång i livet så vi är många som vet värdet av den fria aborträtten. Om alla delar sina berättelser överröstar vi dem som vill se strängare lagar och inte tror på kvinnans rätt att själv få bestämma över sin egen kropp. 

Högerextrema partiers EU-valframgång hotar aborträtten

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter följs av attacker mot alla demokratiska institutioner. Foto: Evan Vucci/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Teknikoligarkerna har en antidemokratisk agenda

Med Trumpregeringen och hans följeslagare – teknikoligarkerna – har polariseringen på nätet gått över i en öppen fascistisering av institutionerna och tänkandet, skriver Per-Anders Svärd och menar att hoppet nu står till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Den nya Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter har i dagarna ofta beskrivits som en ”självkupp”. Med det avses ett lagligt maktövertagande som följs av attacker mot alla demokratiska institutioner som skulle kunna begränsa ledarens makt. Syftet är att kringgå de etablerade politiska processerna och neutralisera allt motstånd mot regimen. 

Det är uppenbart att det är ett sådant kuppförsök vi bevittnar just nu. Men i ett längre perspektiv bör kuppen ses som ett uttryck för en mer djupgående historisk spänning i samhället – nämligen motsättningen mellan revolution och kontrarevolution.

USA föddes ur en revolution. Samtidigt är det uppenbart att revolutionens frihetssträvanden aldrig fördes till sin fullbordan. Landet förblev ett land för de rika och vita. Republiken infekterades av pengaintressen, och arbetar- och folkrörelser underifrån har regelbundet mötts med repression och våld. 

Den amerikanska revolutionen nådde så att säga bara halvvägs innan den blockerades av kontrarevolutionära krafter. Den politiska revolten lyckades installera liberaldemokratiska spelregler och konstitutionellt skydd för vissa friheter, men den blev aldrig till en social revolution som förändrade samhällets grundstrukturer. 

Följden blev en skör balans mellan djupt motstridiga intressen. Precis som på många andra håll i världen har de kontrarevolutionära krafterna levt kvar och väntat på en möjlighet att rulla tillbaka den påbörjade demokratiseringen. Nu tar de sin chans.

Kontrarevolutionära rörelser

I boken Counterrevolution: The Global Rise of the Far Right (2019) skiljer sociologen Walden Bello mellan två typer av kontrarevolutionära rörelser. Den första typen är den klassiska klassbaserade motreaktionen mot en rebellisk underklass som vill förändra det system som gynnar eliterna.

Den andra typen kännetecknas av ett mer genomgripande motstånd mot samtidens politiska och ideologiska ramverk i dess helhet. Paradexemplet är mellankrigstidens fascism som helt förkastade den liberala modernitetens fundament i upplysning, demokrati och individuella rättigheter.

Det som oroar mest med utvecklingen i USA är just att ledande samhällsaktörer öppet förkastar de liberaldemokratiska normer som hittills skänkt legitimitet åt samhällsordningen. Vi har redan vant oss vid att se den attityden personifierad i landets president, en narcissist som ser sig själv som en kung snarare än som en president. Men ännu värre än Trump själv är det stöd han fått av landets ekonomiska härskare, det vill säga de stora teknikföretagen och deras ledare.

Elon Musk Hiterhälsning

Grattis världen, Elon Musks Hitler-hälsning är det nya normala

Att Elon Musk, Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Peter Thiel och de andra teknikoligarkerna sluter upp bakom en revanschlysten Donald Trump är förstås delvis ekonomiskt motiverat. De hoppas byta sitt stöd mot större anslag från staten och bättre villkor för sina företag.

Samtidigt blir vidden av deras egen antidemokratiska agenda nu tydlig. Med stöd av Trumps administration och hans fanatiska fotsoldater hoppas de kunna undanröja de sista hindren för sitt eget herravälde över teknologin, politiken och ekonomin.

Algoritmerna underblåser hat

Så har det inte alltid sett ut. Under Obamas tid som president försökte vissa av dem, som Zuckerberg, framställa sig som goda liberaler. Hans Facebook, ursprungligen en hö-hö-grabbig hemsida där collegekillar kunde betygsätta kvinnliga studenters utseende, brandades om till ett forum för kontakt och kommunikation mellan människor. Tidvis sattes likhetstecken mellan den fria kommunikationen på de sociala medierna och själva demokratins idé.

Snart blev det dock tydligt att algoritmerna bakom sajterna hade en antisocial effekt. De underblåste hat och underlättade politisk manipulation. Engagemanget för yttrandefrihet visade sig ofta bottna i en önskan att få diskriminera fritt.

Men då var det för sent. Silicon Valley-miljardärernas viktigaste seger vanns i det ögonblick de fick samhället i stort att se den digitala revolutionen som en lösning på alla våra problem. Det främsta uttrycket för deras ideologiska dominans är just det likhetstecken vi har börjat sätta mellan sociala framsteg och att låta teknikbranschen få som de vill.

Teknikoligarkerna ser sig som övermänniskor

Nu, under Trump 2.0, har den demokratiska masken fallit. Efter Elon Musks offentliga Hitlerhälsningar, hans stöd till fascister och hans huvudroll i angreppet på de federala myndigheterna genom det halvofficiella ”effektiviseringsministeriet”, går det inte att ha några illusioner om den saken. 

Teknikoligarkerna framträder nu som de auktoritärer de alltid har varit, marinerade i Silicon Valleys cyberlibertarianism och övermänniskotänkande. De är den dominerande eliten nu, och de tänker inte acceptera några inskränkningar av sin makt.

”Move fast and break things” lär länge ha varit ett internt motto på Facebook. Tanken var att teknikbranschens målsättningar var så viktiga att företagen inte behövde vänta på tillstånd från den tröga demokratin.

Högerextrema vill ge presidenten mer makt i USA – ”oblodigt om vänstern duckar”

Nu förverkligas slagordet på nationell nivå genom att Musks hantlangare drar ur sladdarna för landets myndigheter samtidigt som Trump rullar ut röda mattan för Putin.

De kontrarevolutionära tendenser som alltid varit närvarande i USA och resten av västvärlden slår igenom igen. Men det handlar inte bara om fördelningen mellan rika och fattiga. Det handlar om en uppgörelse med den demokratiska idén som sådan. Polariseringen på nätet har gått över i sitt nästa stadium, den öppna fascistiseringen av institutionerna och tänkandet.

Hoppet står nu till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Hjärta
I över 20 år har Karin Schenck-Gustafsson arbetat för att uppmärksamma kvinnors hjärtan. Bild: Arbetaren

Kamp för kvinnors hjärtan

Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.

Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.

Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.

Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.

Mammans arbetsolycka blir stark teater

Riskfaktorer för hjärtat i arbetslivet

I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några. 

Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.

– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.

Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män

2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.

– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.

Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd

Centrum för genusmedicin

Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA. 

– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.

Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.

– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.

Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.

– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.

Brustet hjärta

Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat Kvinnohjärtan: hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.

Hon har även skrivit boken Det brustna kvinnohjärtat där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa. 

Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor

Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.

– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Inte längre ”mannens sjukdom”

Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.

– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.

Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljöns brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan. 

Rekordmånga kvinnor sjukskrivna på grund av stress

Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.

– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.

– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går varje år till fyra yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.



Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Öppna ”Dress the bride” direkt

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln