Det mullrar från Syd

I Adam Kuleits Tanzania har det varit torka i tre år och att odla något blir allt svårare. På Rufina Mois atollö Carferets i Stilla Havet gör sig befolkningen redo för att evakueras – för gott. I Sydkorea tvingas de kvinnliga småbönder som Yoon Geum-soon organiserar att importera tropiska fruktfrön – klimatet har tippat över till att bli tropiskt och de traditionella äppelodlingarna är snart ett minne blott.

I miljontals byar över hela världen görs samma erfarenhet:

– Förut har naturen varit vår vän, nu bestraffar den oss, som Adam Kuleit sammanfattar det.

Men det är inte bara konsekvenserna av klimatförändringarna som blivit smärtsamt påtagliga – fler och fler ser också kopplingen mellan utsläppen i den rika världen och hur naturen reagerar.

Än så länge är de ganska få, men bollen är satt i rullning och nu mullrar det dovt från Syds sociala rörelser. Fackföreningar, småbönder, ursprungsfolk och miljöorganisationer har alla lyft upp klimatfrågan till toppen på sina agendor och börjat ställa krav som kan sammanfattas i ett ord: klimaträttvisa.

Stoppa utsläppen, men gör det rättvist. Det är den rika världen som är ansvarig för klimatkrisen. Det är därifrån resurserna måste komma – för att göra samhället klimatvänligt och för att anpassa det så att det kan hantera klimatförändringarna.

Invid FN:s klimatmöte på Bali i Indonesien har de sociala rörelserna byggt upp en ”Solidaritetsby för en nedkyld planet”. Dominerar gör Via Campesina, en radikal bonderörelse som organiserar medlemmar i 56 länder inklusive de jordlösas rörelse MST i Brasilien. Via Campesinas gröna scarfs och kepsar syns överallt på småbönder från Thailand, Mocambique, Norge, Sverige och givetvis Indonesien.

En grön keps sitter på Yoon Geum-soon. Hon kommer från Korean Women Peasant Alliance i Sydkorea och berättar att Via Campesina länge har sett med oro på klimatfrågan, men att det är först nu som de verkligen förstått vidden av den.

– När klimatet förändras drabbas vi bönder väldigt hårt. Skadeinsekter sprider sig fort och det blir över huvud taget svårare att odla. Det gör att många bönder måste ge upp sina liv som bönder och tvingas flytta in i till städerna där de ofta har svårt att hitta jobb.

Nyligen beslutade Via Campesina att kampen för klimatet är den viktigaste frågan för rörelsen. De har redan satt igång en omfattande utbildningskampanj för att öka medvetenheten hos sina medlemmar.

– Vi har också gett oss in i den internationella processen för att driva på för att utsläppen stoppas och för att visa att organisk odling, som vi länge kämpat för, är det som är bäst även för klimatet.

Via Campesinas utbildningskampanj kommer förmodligen att få en stor effekt. Medvetenheten om klimatförändringarna är ofta väldigt låg bland dem som inte jobbar direkt med frågan. En organisation som åkte runt och visade Al Gores klimatfilm En obekväm sanning i Indonesiens gymnasieskolor för ett år sedan vittnar om att inte en enda elev kände till klimatförändringarna innan de såg filmen.

Samma erfarenheter görs i alla världsdelar. På en konferens om Afrika och klimaträttvisa känner sig Adam Kuleit tvungen att ställa sig upp. Hans ansikte lyser av glädje.

– Jag är så glad att vara här tillsammans med er.

Efteråt berättar han om sin frustration över att så få har koll på klimatfrågan och om att han är med i ett nätverk i Tanzania för andra som också jobbar med frågan. Han är besviken, både på att regeringen inte gör något för att upplysa folk och på att det går så trögt för den massaj-organisation han företräder att öka medvetenheten.

– Vi är väldigt oroliga över att öknarna breder ut sig. Folk påverkas redan hårt. De ser förändringarna, men de känner inte till den internationella processen kring klimatförändringarna. Det är väldigt frustrerande när man ser att det internationella samfundet inte gör något. De försöker hela tiden fly riktiga åtgärder.

Rufina Moi suckar djupt över frågan vad som ska hända med henne och de ungefär 15000 andra som bor på atollöarna söder om Papua.

– Vi lever av våra fruktträd, men när havsnivån stiger sköljer saltvatten fram och dödar träden. Vi förhandlar med regeringen om en ny bosättning, men ännu är ingenting klart. De gamla vill inte flytta, men vi försöker övertala de unga i alla fall.

Det är på de små atollöarna och i Afrika som orättvisan i klimatfrågan blir som tydligast. Människorna där drabbas allra hårdast av den kris som de själva har bidragit allra minst till att skapa. Dessutom har de inte mycket att säga till om i den politiska process som ska lösa krisen.

Det senare är något som Raphaël Hanmbock tänker ändra på. Han kommer från Kamerun i Västafrika och är med i African Network for a Climate Community.

– Även om vi i Afrika har många andra stora problem, som fattigdom, så måste vi prioritera kampen för klimatet mycket mer. För om vi inte gör det kommer kostnaden att bli väldigt, väldigt hög.

Raphaël Hanmbocks organisation har en tydlig idé om hur klimatfrågan kan hanteras på ett sätt som inte bara är effektivt, utan även rättvist. Sedan fem år stödjer de idén om Minskning och utjämning, M&U (se grafik) – en radikal modell som skulle tvinga ner de rika ländernas utsläpp kraftigt, låta de fattigaste ländernas utsläpp öka något och på några decenniers sikt nå lika stora per capita-utsläpp för alla världens länder.

Det är en idé som går stick i stäv med Kyotoprotokollet som för det första endast omfattar de rika länderna (minus USA) och för det andra vill ha samma procentuella minskningar för alla industriländer, oavsett nuvarande utsläppsnivå.

– Vi är väldigt oroade över Kyotoprotokollets ramverk. Minskning och utjämning är det enda ramverk som kan leva upp till FN:s klimatkonvention om att förhindra en farlig klimatförändring och låta Nord ta det största ansvaret för utsläppsminskning.

Minskning och utjämning har ett växande stöd i Afrika. Climate Network Africa, i vilken inte bara Raphaël Hanmbocks organisation ingår utan även många andra organisationer från Väst- och Centralafrika, har tagit tydlig ställning för modellen. Dessutom har många av de afrikanska delegaterna M&U på sin agenda. Nu gäller det bara att få resten av världen att lyssna.

– Vi är 53 länder i den afrikanska gruppen, men vi har inte haft så mycket att säga till om hittills. Vi har kommit till Bali för att förbereda för minskning och utjämning och för att ge större makt till Afrika i förhandlingarna. Då krävs det att vi blir mer eniga.

FN-förhandlingarna om ett nytt klimatavtal handlar inte bara om utsläppsminskningar utan om en rad andra frågor: hur skogsskövlingen ska stoppas, hur utvecklingsländer ska få tillgång till grön teknik och kanske framför allt – hur de ska kunna anpassa sig för att möta klimatförändringarna.

– Att skydda sig mot klimatförändringarna i USA och Europa är ganska enkelt eftersom ni har mycket pengar. I Afrika är det väldigt svårt. Det var tydligt tidigare i år när flera länder i Västafrika drabbades av enorma översvämningar, bland annat i Mali. För att rädda folk som blivit strandsatta var man tvungen att använda helikopter. Problemet var att det inte fanns tillgång till någon helikopter i Mali, så man fick flyga in en helikopter från Frankrike!

– Minskning och utjämning skulle lösa alla de frågor som folk pratar om på klimatmötet, utan att det blir välgörenhet. Nord skulle helt enkelt tvingas betala vad det kostar, säger Raphaël Hanmbock.

En kritik mot Minskning och utjämning är att den vill tvinga över resurser från Nord till Syd genom en marknad där länder med låga utsläpp kan sälja utsläppsrätter till rika länder. Kritikerna menar att handel med utsläppsrätter aldrig kommer att gynna de fattiga – i handel är det alltid den starkaste parten som drar det längsta strået.

– De har rätt! Naturligtvis, säger Raphaël Hanmbock. Så länge vissa är många gånger rikare än andra, kommer det inte att bli jämlikt. Men det betyder inte att vi inte kommer att kunna tjäna på handel. Det avgörande är inom vilket ramverk den görs.

Detsamma säger Colin Challen, brittisk parlamentsledamot som också kommit till Bali för att argumentera för Minskning och utjämning, bland annat på konferensen om Afrikas klimatutmaning. Colin Challen påminner om att det som ligger som grund för FN-förhandlingarna är vetenskap som i flera fall är daterad.

– Risken för en skenande klimatförändring är stor. Det kommer att behövas internationellt samarbete och ett säkert sätt att minska utsläppen. Minskning och utjämning är väldigt tydligt på den punkten – det är dessutom en modell som är väldigt enkel och därför lätt för folk att förstå.

Och stödet för Minskning och utjämning breder ut sig. När den nya klimatrörelse som nu växer fram i Storbritannien gjorde aktioner mot flygindustrin i somras hade aktivisterna principerna för Minskning och utjämning skrivet i handflatorna. Den princip som modellen bygger på – lika per capita-utsläpp – har numera stöd såväl i Tysklands som Storbritanniens regeringar.

I Europa arbetar nätverket Action for a Global Climate Community för Minskning och utjämning. De föreslår att länder som redan nu stödjer idén startar ett eget samarbete som kan växa i takt med att fler länder ansluter sig.

Raphaël Hanmbock är hoppfull, hans M&U-kontaktnät växer, men han är säker på en sak – utan kamp i både Syd och Nord kommer inte klimatförändringarna att stoppas.

– Folk i i-länderna måste hjälpa oss att slåss för ett avtal som bygger på rättvisa.

När Colin Challen avslutat sitt föredrag, reser en kvinna från brittiska Oxfam, Cate Raxworth, vissa invändningar. Är lika per capita-utsläpp verkligen rättvist när vissa länder redan har tagit för sig av så stor del av atmosfärens utrymme genom att fälla sina skogar, bygga sina vägar och fabriker, och även skolor, sjukvård och försäkringssystem? Kommer atmosfären verkligen att räcka till om Afrika bygger upp infrastruktur och välfärdssystem och vi samtidigt ska dela lika på utrymmet?

Hon förespråkar i stället en ny modell, Greenhouse Development Rights, GDR, som ger större atmosfäriskt utrymme åt fattiga än rika, och samtidigt upprättar stora fonder för de anpassningsåtgärder som är nödvändiga för att skydda människor från klimatförändringarnas konsekvenser.

Utöver Cate Raxworths moraliska kritik finns också en mer formell kritik av M&U, som Katherine Watts från Climate Action Network ger uttryck för. FN:s klimatkonventions defintion av ”olika men gemensamt ansvar” handlar inte bara om historisk skuld, som M&U baserar sin rättviseprincip på, utan även kapacitet att bidra till klimatkrisens lösning. Greenhouse Development Rights väger samman både ansvar och kapacitet när utsläppsminskningarnas och anpassningarnas bördor ska fördelas.

Upphovsmännen till GDR är två gamla ”green lefties”, Tom Athanasiou och Paul Baer från amerikanska Ecoequity, samt forskaren Sivan Kartha vid Stockholm Environment Institute. Deras modell är ny, den presenterades i mer utförlig form först i september 2007. Ändå diskuteras den en hel del på klimatmötet i Bali, vilket glädjer Tom Athanasiou.

– Vi började som anhängare av Minskning och utjämning. Vi försökte först korrigera några av problemen, men blev sedan övertygade om att modellen inte funkar för många länder. Kina kommer inte på miljoner år att godta M&U, och om Kina inte kan gå med på det, vad är då poängen? Om både Kina och USA hatar det – varför då arbeta för det, har du inget annat att göra med din tid? säger han med ett skratt.

Anledningen till att Kina, enligt Tom Athanasiou, aldrig skulle gå med på en per capita-modell är att deras utsläpp redan ligger över det globala genomsnittet. Under M&U skulle Kina tämligen snart behöva minska utsläppen, medan landet anser sig ha rätt att fortsätta öka utsläppen i syfte att utvecklas ekonomiskt.

Vad GDR erbjuder är en rättighet för fattiga, upp till en viss inkomstnivå, att satsa sina resurser på utveckling i stället för att behöva ta ansvar för att minska utsläppen och betala för anpassningsåtgärder, vilket medför att även länder som Kina skulle ha rätt att fortsätta öka sina utsläpp, medan i-länderna skulle behöva minska sina utsläpp drastiskt (se grafik) – i själva verket mer än vad som är teoretiskt möjligt. För att det hela ska gå ihop under ett globalt utsläppstak måste, i realiteten, i-länderna genomföra utsläppsminskningar i u-länder.

Frågan är om inte u-ländernas rätt till ökade utsläpp då blir närmast virtuell – en formell men inte reell möjlighet.

– GDR skyddar bara rätten till utveckling i dess svagaste betydelse. Den säger att klimatregimen åtminstone inte kan beskatta de fattiga. Den garanterar inte utveckling, men rätten till utveckling.

Men krävs det inte väldigt mycket handel för att kompensera i-ländernas stora krav på negativa utsläpp?

– Den måste inte nödvändigtvis innebära så mycket handel. Utsläppsminskningen kan delvis vara fondbaserad, delvis handelsbaserad. Men handelssystemen kan vara bra designade. De kan baseras på auktionering snarare än på nedärvda utsläpp. Vi måste acceptera det faktum att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, att alla lösningar kommer att innehålla inslag av handel. Men vi måste aktivt försöka reglera handeln och skapa bra institutioner, menar Tom Athanasiou.

En annan fråga är förstås hur troligt det är att en klimatregim, vars rättviseanspråk går längre än till och med M&U, kommer att förhandlas fram i FN. Varför skulle USA, som inte går med på bindande utsläppsminskningar över huvud taget, acceptera GDR?

– Alla på det här mötet vet att vi inte kan fortsätta så här, att vi måste nå en överenskommelse mellan u-länder och i-länder för att komma vidare. Och det finns snabba vändpunkter i den här branschen – Australien nådde just en. Om en överenskommelse mellan Nord och Syd kunde göras måste jag också tro att vi skulle nå en snabb vändpunkt globalt sätt. Och då är allt möjligt, även för USA, säger Tom Athanasiou.

Om förespråkarna av radikala och principbaserade utsläppsmodeller rör sig i mötets utkant befinner sig Climate Action Network i dess centrum. CAN:s presskonferenser hålls i ståtliga konferenslokaler och genomförs effektivt av organisationsproffs.

Så har de också 430 medlemsorganisationer att plocka ur. Hela den traditionella miljörörelsen finns representerad här: internationella organisationer som Världsnaturfonden, Greenpeace och Jordens Vänner, men också Svenska Naturskyddsföreningen, forskarnätverk och lobbyorganisationer både från Nord och Syd.

CAN driver inga krav som sticker ut utan förespråkar på många punkter samma linje som EU: 25–40-procentiga minskningar för rika länder till 2020 och globala utsläpp som börjar minska inom 10–15 år. CAN bygger gärna vidare på Kyotoprotokollet, men vill se ett absolut utsläppstak och att utvecklingsländerna hjälps in på en mer hållbar utvecklingsväg genom överföring av grön teknik. De stödjer också klimatkompensation och utsläppshandel.

Är det tillräckligt för ett nätverk av miljöorganisationer att ta ungefär samma position som EU i många frågor?

– Vi tar inte EU:s position i många frågor. De tar våra! Vi är väldigt framgångsrika i vår lobbying, svarar Katherine Watts från CAN:s Europasekretariat.

CAN vill gärna se mer ambitiösa mål från EU, men stärks samtidigt av att EU antagit de hittills mest långtgående klimatmålen av industriländerna och kommer att satsa mer på förnyelsebar energi.

Även Jordens Vänner, som är kritiska till klimatkompensation och utsläppshandel är alltså medlem i CAN – trots att CAN:s officiella inställning är mer pragmatisk kring dessa frågor.

– Det finns olika åsikter inom CAN, och idén med ett nätverk är att vara tolerant mot olika åsikter. Genom CAN mobiliserar vi och bedriver lobbyverksamhet runt FN:s klimatmöten, men vi vill också arbeta bredare med klimatfrågan, säger Joseph Zacune från Friends of the Earth International.

EU verkar inte vara någon match för CAN, återstår då att lobba för att få med resten av den rika världen. Men om det inte får effekt, om förhoppningarna om ett nytt tillräckligt kraftfullt klimatavtal grusas, kommer CAN att mobilisera sina medlemmar till kamp utanför maktens korridorer?

– Det kommer inte att bli aktuellt. Vi kommer inte att acceptera ett misslyckande, det har vi inte råd med. Vi har två år på oss att slåss som galna för det här. Det som står på spel är så stort att de flesta förmodligen inte förstått fullt ut vad det innebär.

Om mobilisering genom demonstrationer är vad som krävs är det inte CAN:s sak, svarar Katherine Watts.

– Vi har bara sex heltidsanställda på Europakontoret så det är inte riktigt möjligt att arrangera något. Men vi har organisationer inom CAN som kan sådant – Jordens Vänner och Greenpeace är till exempel väldigt bra på manifestationer, aktioner och medvetandehöjning. Att olika grupper antar olika delar av utmaningen är en styrka med nätverket.

Men det är långt mellan CAN och Durban.

Om CAN är den proffsiga NGO:n (Non-governmental Organization) med självklar närvaro i FN:s korridorer är Durban-gruppen knappt ens ett nätverk utan ett informellt samarbete mellan gräsrotsgrupper främst i Syd. För tre år sedan undertecknade de en appell – ”Klimaträttvisa nu” – på en konferens i den sydafrikanska staden Durban. Även om bägge nätverken är närvarande på FN-mötet i Bali är det med olikartade uppdrag. CAN är inne i kongresshallen – Durban hittar man på diverse sidotillställningar med vittnesmål om hur både klimatförändringarna och klimatregimen underminerar människors livsvillkor, eller så håller de teoretiska utläggningar om utsläppshandelns fördärv.

Det som förenar Durban-appellens undertecknare är kritiken mot handelsmekanismer i klimatregimen. En av appellens undertecknare är Carbon Trade Watch, där Kevin Smith är medlem. Och han gör ingen hemlighet av att alla i klimatrörelsen inte är överens.

– De flesta miljöorganisationer har en snäv syn på klimatförändringarna. Det går inte att bara fokusera på koldioxid, för oss är det omöjligt att separera miljö från social rättvisa.

Durban-gruppen ser utsläppshandel som något som alltid drabbar Syd – det är samma gamla kolonialism, även om det nu är en ny vara som exploateras: billiga, påstådda utsläppsminskningar som exporteras med stor vinst till Nord.

Medan CAN och många andra firade Kyotoprotokollets tioårsdag under förhandlingarna på Bali, levererar Kevin Smith idel sarkasmer om det protokoll som så många hoppades skulle innebära ett första steg mot adekvata utsläppsminskningar.

– Kyoto är inte bara meningslöst sett till utsläppen i världen, det är värre än ingenting om man ser till hur det påverkar befolkningar i Syd. Kyoto gör inget annat än suger energi ur klimataktivister och skänker enorma profiter åt utsläppshandlare i Nord och affärseliter i Syd.

Det är långt mellan CAN och Durban.

Kevin Smiths kritik av marknadsmekanismer går även ut över förslag som M&U, GDR och koldioxidransonering på nationell nivå, även om de bygger på de ”bra designade handelssystem” som Tom Athanasiou talade om.

– Vi har ingen linje i Durban-gruppen om detta, men jag tycker att man är naiv i frågan om hur handel alltid missgynnar Syd. Det problematiska kvarstår i M&U: att en global allmänning styckas upp i äganderätter. Det tror jag nästan alltid leder till ökade ojämlikheter. I längden är det mer rättvist att bevara dem som allmänningar.

Kevin Smith rör här vid miljöproblemens kärna i en kapitalistisk omgivning, det som i nationalekonomiska termer kallas för ”allmänningens tragedi”: eftersom utsläpp från exempelvis företag drabbar allmänningar saknas i regel ett pris på utsläppen. Därmed ”externaliseras” den samhälleliga kostnaden från företaget, som utan kostnad kan fortsätta smutsa ner. För att råda bot på denna ”tragedi” vill de flesta, även inom miljörörelsen, sätta ett pris på utsläppen och på så vis integrera dem i ekonomin. Men på köpet riskerar man då att stycka upp och stängsla in allmänningen.

Enligt Kevin Smith har man då gjort större skada än nytta. Frågan är vad alternativet är om man vill få bukt med utsläppen?

– Som klimataktivister måste vi börja kämpa för hållbara utsläppsminskningar i våra lokalsamhällen och i våra länder, snarare än att invänta en global klimatregim. Vi kan göra dessa minskningar utan att omvandla atmosfären till egendom. Genom traditionell reglering, genom att stödja gräsrotsrörelser över hela världen som tar strid mot utvinning av fossila bränslen, genom att slåss för att alla subventioner till fossilindustrin stoppas och att det i stället satsas på förnyelsebara bränslen.

Det är en inställning som väcker många frågor och invändningar från andra organisationer, som exempelvis anser att det behövs ett globalt utsläppstak, som anser att läget är så akut att vi inte kan invänta en helt ny process, som anser att klimatrörelsen både kan kämpa lokalt och globalt, eller som inte har så stora förhoppningar om att en klimatrörelse ska kunna tvinga fram en progressiv klimatpolitik i USA eller i auktoritära stater som Kina och Saudiarabien.

Men Kevin Smith avfärdar kritiken. Till slut står det i alla fall klart att han skulle kunna tänka sig att stödja ett globalt avtal under förutsättning att det bygger helt på nationella minskningar, utan möjlighet till handel över gränser, och kompletteras med ett avtal om rättvis övergång så att inte fattiga drabbas av omställningen.

Men att det skulle hända förefaller inte särskilt troligt i dessa tider av marknadsliberalism.

– Jag har inte mycket hopp. Jag tror att det var Antonio Gramsci som sade det: Intellektets pessimism, viljans hoppfullhet…

En av ganska få demonstrationer som äger rum under klimattoppmötet sker när Världsbanken ska presentera sin plan för hur regnskogsområden ska kunna bevaras genom pengar som kompenserar för utsläpp i Nord. Ett femtiotal demonstranter ropar ”Bort med tassarna, Världsbanken” och ”Skogar ja, Världsbanken nej” innan de lägger sig ner och låtsas dö i en klassisk ”die-in”. Deltagarna kommer främst från småbondeorganisationer och ursprungsbefolkningar i Indonesien och näraliggande länder.

En av de ”döende” är Walden Bello, chef för Focus on Global South och sociologiprofessor bördig från Filippinerna. Han har länge arbetat med handelsfrågor och varit en av Världshandelsorganisationens, Världsbankens och Internationella Valutafondens mest vältaliga kritiker, känd för många i den globala rättviserörelsen.

I likhet med andra personer med samma bakgrund – såsom Martin Khor från Third World Network i Malaysia – och rörelser, såsom Via Campesina, delar av Attac och radikala fackföreningar som KCTU – riktar de nu stort, och ännu så länge ganska yrvaket, intresse mot klimatförändringarna.

– Handelsfrågorna blir allt mer sammanlänkade med klimatfrågan, vilket vi ser i dag när Världsbanken är här för att sälja in sina marknadskoncept, säger Walden Bello.

Om förhandlingarna på Bali säger han att de saboteras av Stilla havsländerna Japan, Australien, USA och Kanada, att vi har fått ett antal renegatstater och att särskilt Japan är en stor besvikelse.

– Men opinionen är stark i dessa länder, och den här utvecklingen kan bara vändas av folkrörelserna.

Ännu går inte mobiliseringen i klimatfrågan att jämföra med hur stora globaliseringsfrågorna var omkring millenieskiftet, med gigantiska mobiliseringar från Seattle 1999 till Genua 2001 och stora möten som World Social Forum. Men även på Bali fanns tecken, som Solidaritetsbyn med hundratals småbönder, ursprungsbefolkningar och miljörörelsen. För övrigt var en av arrangörerna nätverket Vår värld är inte till salu, som tidigare varit inriktat på handelsfrågor.

Walden Bello tror att vi befinner oss ungefär fem år från en klimatförhandlingarnas motsvarighet till Seattle – då stora mobiliseringar får förhandlingarna att bryta samman.

– De sociala rörelserna är alltid före regeringarna och företagen. Men vi behöver politisk press också mellan mötena. Rörelsen är inte lika stark som den har varit, men det går upp och ner. Vi behöver skapa en bred allians mellan miljörörelsen och andra sociala rörelser som kan tvinga regeringarna till en djupgående förändring.

Walden Bello ser klimatfrågan som en stor utmaning, men också en stor möjlighet att förändra våra produktions- och konsumtionsmönster till ett sätt som står i överensstämmelse med jordens krav.

– Jag tror att vi har 50 procents chans att rädda miljön från allvarlig skada genom klimatförändringarna.

Han menar att dagens tillväxtmodell kommer att ifrågasättas, ekonomin kan inte fortsätta att växa som nu utan att naturen drabbas. Och då blir frågan större. Klimatfrågan avslöjar enligt Walden Bello en inneboende motsättning i kapitalismen, mellan kravet på tillväxt och de fysiska krav omgivningen ställer på oss. Den enda strategiska lösningen på lång sikt är då att folket kontrollerar både staterna och produktionen, menar han.

– Kapitalismen kommer antingen att förstöra oss, eller så kommer vi att förstöra kapitalismen.

Under FN-konferensens sista skälvande timmar såg Walden Bellos förhoppningar ut att börja besannas – om inte ett störtande av kapitalismen, så åtminstone ett steg mot en världsomfattande, radikal klimatrörelse. Sociala och ekologiska rörelser från hela världen, samlade på Bali, enades om att bilda en koalition. Mot klimatförhandlingarnas ”falska lösningar på klimatförändringarna – så som koldioxidkompensation, handel med skogsarealer, biobränslen, handelsliberaliseringar” vill de ställa verkliga lösningar som minskad konsumtion, stora resursöverföringar från Nord till Syd, hållbara småjordbruk och att låta fossila bränslen vila i marken.

Namnet på koalitionen bär nästan samma namn som vår bilaga: Climate Justice Now – Klimaträttvisa nu!

Fakta / Klimatrörelsen

Climate Action Network (CAN) är ett nätverk bestående av 430 organisationer i både Nord och Syd. De stora miljöorganisationerna, som Greenpeace, Jordens Vänner och Världsnaturfonden är alla medlemmar där. CAN följer förhandlingarna i UNFCCC mycket nära, skriver utlåtanden och förslag. Det är snarare en ”lobbyorganisation” än en folkrörelse, och det finns även spänningar inom CAN, exempelvis mellan folk från Nord och Syd, och vad gäller synen på handelsmekanismer. CAN:s linjer sammanfaller tämligen ofta med EU:s. Under COP-mötena delar CAN ut skampriset ”Dagens Fossil” till det land de anser har blockerat processen mest.

“Durban-gruppen för klimaträttvisa” är ett nätverk som vänder sig emot marknadsmekanismer i klimatregimen. Det består främst av sociala rörelser från Syd som på olika sätt drabbas av klimatförändringarna, direkt eller indirekt (som plantager för att utvinna biobränslen). Durbanapellen har undertecknats av ett par hundra organisationer, men det är färre som är aktiva i nätverket. Även Durbangruppen deltar på, eller strax utanför, COP-möten. De har inget artikulerat alternativ till dagens klimatregim, och många tycks föredra inget avtal framför ett nytt marknadsbaserat avtal.

“Vår värld är inte till salu” är ett internationellt nätverk av organisationer som protesterat mot orättvisa handelsavtal vid exempelvis WTO-möten. I nätverket ingår massorganisationer av småbönder, arbetare, ursprungsbefolkningar och kvinnor, främst från Syd-länder. Även om inte miljöfrågan är ny för dessa organisationer var 2007 första gången de mobiliserade till ett klimattoppmöte. I likhet med Durbangruppen tar de avstånd från marknadsmekanismer i klimatregimen.

ITUC – International Trade Union Confederation – har länge deltagit i UNFCCC:s möten, men aldrig så stort som i år, med en 85 personer stark delegation. De arbetar både för kraftiga utsläppsminskningar och ”just transition” – en schysst klimatomställning som innebär att arbetare som blir arbetslösa ska ha rätt till omskolning, att det satsas på nya gröna jobb, och så vidare. I klimatsammanhang är ITUC snarare att betrakta som en lobbyorganisation än en mobiliserande massrörelse.

Climate Justice Now! Coallition är det senaste bidraget till klimatrörelsen. Nätverket bildades under Bali-mötet och samlar småbönder, ursprungsbefolkningar, miljövänner med flera som kämpar för klimaträttvisa. Mot klimatförhandlingarnas ”falska lösningar” på klimatförändringarna – så som klimatkompensation, biobränslen och handelsliberaliseringar vill koalitonen ställa ”verkliga lösningar” som minskad konsumtion, stora resursöverföringar från Nord till Syd, låta fossila bränslen vila i marken och hållbara småjordbruk. Bland medlemsorganisationerna finns Via Campesina, Jordens Vänner och World Rainforest Movement.

Utöver dessa finns en uppsjö av NGO:s som arbetar på uppdrag av privata företag, samlade i paraplyet Bingo (Business and Industry NGO’s). Den enskilt största NGO:n på plats på Bali lär ha varit International Emissions Trading Agency, med över 300 delegater.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Elias Efvergren är statsvetare och debattör. Foto: Oscar Olsson/TT, Privat. Montage: Arbetaren

Lagen om offentlig upphandling reproducerar ojämlikheten

Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.

Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.

Okej. Är det så fel?

Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.

Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?

Vi tar det från början.

I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.

Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.

Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.

Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.

Allt detta vet vi.

Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.

Sedan har vi ytterligare ett lager.

Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.

Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.

Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.

Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan

Illusionen om den seriösa debatten

Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.

Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut. 

Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.

Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.

Vad föregår konflikter?

Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.

Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt. 

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.

Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig. 

Vapenlobbyn har tolkningsföreträde

Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes. 

Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder. 

Så lyckades Trump utnyttja inflationen i valet

Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6. 

Vad är tillåtet att säga i Sverige?

Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.

Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.

Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.

”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.

För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.

Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.

Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren

Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.

”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.

”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar. 

I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.

”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.

Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.

Vi lever nu i en post-MR-era

Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.

Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.

Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.

”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.

Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”

Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?

Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.

Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.

Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.

Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare. 

På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.

Konfetti, raketer och smällare

Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.

1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.

I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.

Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti. 

Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.

I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.

– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.

Ett kreativt arbete

Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby. 

Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.

Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT

Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.

Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.

“Scenografin blev total”

Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.

Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.

Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret.  Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”.  Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.

Politiken viktig på turkiska läktare

Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.

Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag. 

Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT

På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.

I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.

“Här kommer arbetarklassen”

Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.

Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.

Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.

GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.  

Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan

Haschrebeller och stads­gerillor

Haschrebeller och stads­gerillor

Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan

Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen

Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.

När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.

En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.

En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”

Styrka i att vara många

Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.

Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.

”There Is Power in a Union”

Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.

Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT

Vendela Engström:
Därför backar högern Israel

“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.

1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust. 

Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna.
Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år.
Bomberna fortsätter falla. 

Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn” 

Det råder massvält.
Det är brist på mediciner. 
Sjukvården har kollapsat.

UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris. 

Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in. 

Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen. 

Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering. 

Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.

Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” 

Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”. 

Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.  

Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer. 

Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning. 

Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar. 

Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.  

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
“Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.”, Solidariska byggare i blockad mot flera företag som inte betalat ut löner. Foto: Johan Apel Röstlund

Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner

Hoten haglar mot fackföreningen Solidariska byggare när de genomför ett gäng blockader mot oseriösa arbetsköpare i Stockholmsområdet. Arbetaren följde med på en tur till den svenska modellens bortglömda bakgård dit få andra fack hittar.

Plötsligt kommer den från ingenstans. Den hårda knuffen i brösthöjd och sedan går allt blixtsnabbt. En stressad och tidigare grovt kriminell och brottsdömd vd rycker telefonen ur den fackliga förhandlarens hand och låser in sig på sitt kontor. 

– Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om, skriker han upprört.

Företaget som sysslar med håltagning, rivning och sanering håller till i ett industriområde i Huddinge i södra Stockholm.

Enligt facket har de satt i system att lura latinamerikanska migrantarbetare på pengar. Och någon förhandling har de inte gått med på, trots upprepade försök från Solidariska byggare, ett syndikat inom Stockholm LS av SAC. Facket, som organiserar hundratals byggarbetare från hela världen på många av Stockholms pågående byggen och som arbetar mot arbetslivskriminalitet, har vuxit rekordsnabbt de senaste åren.

Med en överenskommelse behövs inte blockad

Men tillbaka dit lite senare. Morgonen startar med kaffe och en resplan delas ut. Bilar har hyrts in och blockaderna, med syfte att driva in medlemmarnas obetalda löner, har planerats minutiöst. Tio företag ska besökas. Varselvästar och banderoller har packats ner när telefonen plötsligt ringer i Emil Boss ficka. Han är facklig förhandlare i Solidariska Byggare och svarar lugnt.

Solidariska Byggare organiserar migrantarbetare från hela världen. Foto: Johan Apel Röstlund

En oroad vd för ett mindre städföretag pratar snabbt på andra sidan luren. De ska betala den anställde om blockaden blir avblåst. Överenskommelse.

– Utmärkt, säger Emil Boss och tillägger:

– Den bästa blockaden är den som aldrig behöver genomföras.

Förslummade villkor i svensk byggbransch

Ute i fackföreningens foajé samlas flera medlemmar. De pratar ryska, ukrainska, spanska och svenska. Totalt är det ett tjugotal personer som ska med på dagens blockader. Några av dem har jobbat på de byggen som ska besökas och vi tränger ihop oss i minibussarna som rullar ut ur stan.

Det blir en resa tillbaka till framtiden där förra sekelskiftets skitiga arbetsmarknadskonflikter möter dagens- och morgondagens förslummade villkor i de branscher som bokstavligen bygger Sverige.

Morgonen är småkulen och krispig och det är dagen efter Donald Trumps jordskredsseger i ett polariserat och allt mer splittrat USA.

Foto: Johan Apel Röstlund

I baksätet är det dock få som reflekterar över förändringarna som befaras kasta in världen i en ny era. Här har alla redan upplevt den dystra verkligheten som den ser ut. Bortom den så kallade svenska modellen med tomma ord och löften som ordning och reda och schysta avtal.

En lätt höstvind sveper de sista darrande löven från äppelträden i det idylliska villaområdet ute på Ingarö i Stockholms skärgård. 

Höger på den lilla grusvägen och så upp för en kortare backe. Där står den rödmålade tvåplansvillan som Oleksandr Yerokhin och fyra andra ukrainska byggarbetare har renoverat. 

– Jag jobbade här i två månader och allt verkade fungera fint, säger han och tittar ut över den väldiga tomten.

Oleksandr Yerokhin utanför huset där han renoverat i två månader utan lön. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det var först när vi frågade om lönen som han sa ”i morgon, i morgon, pengar kommer”, men inget hände. Jag har inte fått en krona för det jag gjort. Allt du ser här har vi byggt. Vissa har jobbat sedan i mars utan att få betalt, säger Oleksandr Yerokhin och förklarar att han tvingades ta lån för att ens kunna betala hyran när pengarna från företaget uteblev.

Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras. 

Inga chefer på loftet. Foto: Solidariska Byggare

På uppfarten står byggbossens bil parkerad. Men när facket knackar på är han plötsligt försvunnen. 

– Han har kanske gömt sig, säger någon och letandet tar fart.

Upp för en ranglig stege till loftvåningen. Ingen där. Ut på gården igen och de gula reflexvästarna sprider ut sig i skogen.

Pelle Sunvisson, en av grundarna till Solidariska Byggare, tar upp megafonen.

– Det vore bra om du kommer fram så kan vi ha den här förhandlingen nu och skriva på lite papper. Håller man inte det man lovar så kommer vi bara tillbaka och då med ännu fler, säger han.

Slagorden på ukrainska ekar mellan granarna ute på skogstomten. ”Bedragare, vi hittar dig”.

Men chefen för företaget, en underentreprenör till en större byggfirma med kollektivavtal, dyker inte upp.

– Troligen är han där ute någonstans, säger en ställningsbyggare från ett annat bolag som jobbar med huset och pekar bort mot de tätvuxna träden.

Chefen som har blåst byggarbetarna på deras löner tros ha försvunnit till skogs när facket kommer med sina krav. Foto: Johan Apel Röstlund

Plötsligt kommer en kvinna springandes upp för grusgången.

– Vad är det som händer, ropar hon andfått.

Det är hennes hus som renoveras och Emil Boss förklarar.

– De som står här har inte fått ut sina löner.

– Men vi kollade ju upp företaget med banken och allt såg bra ut, säger kvinnan och tittar oroligt ner i marken.

– Jag förstår det säger, Emil Boss och fortsätter:

– Men de som ni anlitade har i sin tur anlitat ett annat företag som gjort jobbet och nu har de inte betalat de här personerna som faktiskt byggt och renoverat ditt hus. Då måste vi göra så här.

Kvinnan ser förtvivlad ut samtidigt som flygblad sätts upp på byggnaden. Arbetsplatsen, hennes villa, är försatt i blockad.

– Det är så klart hemskt om de inte fått sina pengar men ni kan ändå inte stå på min mark och skrika, säger hon, men ger snart upp och går därifrån.

Det gör däremot inte facket.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Foto: Johan Apel Röstlund

Letandet efter den så plötsligt försvunna chefen fortsätter en halvtimme till men utan resultat. En förhandlingsbegäran lämnas på platsen och byggarbetarna packar ihop sina banderoller. Fallet, om de fortsätter förhandlingsvägra, lär hamna i Arbetsdomstolen.

Där har Solidariska Byggare de senaste åren blivit en frekvent gäst. Genom de få år som de hittills hållit på har fackföreningen dragit in miljontals kronor i skadestånd och uteblivna löner efter förhandlingar, domstolsärenden och blockader mot företag i den svenska byggbranschen.

Foto: Johan Apel Röstlund

Blockadresan går vidare och det är nu det hettar till på allvar.

Ett borrföretag i Skogås, en sömning förort i Huddinge kommun strax söder om Stockholm, har sitt kontor längst in i ett gigantiskt industriområde och ingen öppnar när den fackliga delegationen knackar på. 

Enligt Solidariska byggare har bolaget genom ett trixigt pappersarbete för att lura myndigheterna blåst en grupp latinamerikanska rivningsarbetare på pengar.

Vd:n som snart kommer ut från sitt rum har ett cv fyllt av mindre smickrande domar. Från grovt väpnat rån till olovliga körningar. Genast bryter tumultet ut.

– Det kommer inte att bli någon förhandling, skriker han när gruppen av neongula västar lämnar över sina krav och sedan kommer knuffen. Hård och utan förvarning.

Lyckligtvis står flera personer bakom och Pelle Sunvisson klarar sig från att ramla handlöst bakåt ner i betonggolvet en våning under.

Händelsen fångas på film men telefonen slits ur handen på en av förhandlarna och ett mindre kaos bryter ut.

Efter ett kort tag vänder gänget med västar tillbaka. Stämningen är minst sagt hotfull och någon ringer polisen. Utanför, på den blöta asfaltsparkeringen, ställer de upp sina fanor med bilder på Joe Hill och Solidariska Byggares svartröda logotyp.

Då kommer en man springande i full fart och spottar demonstrativt mot facket.

– Era jävla horungar. Det är tur för er att snuten snart är här, knulla era mammor, skriker han och river ner blockadaffischerna som tejpats upp på plåtväggen utanför borrfirmans entré innan han kliver in på kontoret.

Foto: Johan Apel Röstlund

Fem poliser kommer gående med bilarna parkerade en bit bakom sig.

– Vad händer här då, frågar han som för befäl.

Pelle Sunvisson förklarar. 

– Det är en facklig blockad i enlighet med MBL och ingen demonstration.

Polisen skruvar på sig och ser förvånad ut.

– Jag tycker det ser ut som en allmän sammankomst utan tillstånd, säger han till slut samtidigt som en annan person från borrföretaget kommer ut genom dörren och vinkar till sig en av poliserna.

Polis kallas till platsen efter att den brottsdömda vd:n gått till våldsam attack mot facket. Foto: Johan Apel Röstlund

– De bara stormade in, säger han och vänder tillbaka mot dörren.

– Du får vänta här, vi vill prata med dig, säger den kvinnliga konstapeln bestämt och håller ett kort förhör med mannen som huttrar där han står ute i kylen i sin t-shirt.

Några anmälningar görs. Misshandel, stöld av telefonen, ofredande och så borrföretaget som i sin tur anmäler facket för olaga intrång.

Polisen ger Solidariska Byggare tillstånd att stå kvar på platsen så länge de inte hindrar bilar från att ta sig in på området. Allt fortsätter relativt lugnt men stämningen är fortfarande spänd.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

En knapp timme efter den våldsamma attacken bestämmer sig samtliga för att lämna. Klockan närmar sig lunch och fler företag ska besökas under eftermiddagen. Förhoppningen är att de ska betala vad de är skyldiga, annars går konflikten vidare till domstol.

Inne på snabbmatsrestaurangen i närheten beställs hamburgare åt alla.

Tymofii Telisnytskyi sätter sig vid ett av borden och värmer händerna på papperspåsen med pommes frites. 

Tymofii Telisnytskyi har jobbat på ett flertal byggen i Stockholmsområdet och vittnar om de urusla arbetsförhållandena. Foto: Johan Apel Röstlund

Han kommer från en by i södra Ukraina, precis på gränsen mot Polen, och har bott i Sverige sedan strax efter krigsutbrottet 2022. Nu är han tillfälligt arbetslös men fortfarande med i facket.

– Jag har jobbat på byggen runt om i Stockholm. Uppe på taken. Och du vet, vi använde aldrig sådana här, vad heter det, säger han och letar efter ordet på svenska.

– Säkerhetsselar. Alla vi migrantarbetare jobbade utan…

Det var hans pappa som fick höras talas om Solidariska Byggare och Tymofii Telisnytskyi gick med.

– Ett av företagen jag jobbade åt är fortfarande skyldig mig 70 000 kronor i lön, säger han och skakar på huvudet.

Just det fallet ligger nu hos Kronofogden och Tymofii Telisnytskyi förklarar.

– Därför är det viktigt med ett sådant här fack. Vi migrantarbetare ska ha samma rättigheter som alla andra och det är inte bara viktigt för oss utan för hela Sverige. Så att folk inte ska bli lurade och ha möjlighet att betala skatt. Att de inte tvingas jobba svart.

Han tar en tugga av maten och skrattar till av minnet av scenen som kort tidigare utspelade sig ute i industriområdet.

– Jag skulle gärna jobba inom byggbranschen igen, men då skulle det vara hos ett seriöst företag.

Följ med Arbetaren på blockad med Solidariska byggare

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Liv Strömquist är en av de som spanar in samtidens livsstilsvillkor för kvinnor. Foto: Norstedts förlag

I livsstilsdjungeln: Radikal omsorg efterlyses

Tre feministiska författare, profilerade på lite olika vis, och födda ur tre feministiska decenniers kultur, diskuterar i nya böcker frågor kring hur kvinnlig frigörelse och relationer kommunicerar med konsumism i vår tid. Anna Remmets har läst och konstaterar att alla gamla hjältinnor inte håller i längden. En nedslående slutsats, på det hela taget.

Journalisten Minna Höggren undersöker religiösa, politiska, biologiska och sociologiska perspektiv på dejting och kärlek i sin nya bok Kärleksgapet. Apropå det breda genomslag som bland andra den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz teorier fått skriver hon: ”…plötsligt kunde man höra teorierna om kärleken i kapitalismens och nyliberalismens tidevarv återberättas av varje hjärtekrossad själ.” 

Inte minst framträdande feminister har kritiserat hur i grunden liberala och individualistiska idéer om jagets autonomi, valfrihet och om hur allt inklusive relationer och andra människor går att konsumera har beskrivits i termer av feministisk frigörelse. Den numera ökända girl boss-feminismen helt enkelt. 

Minna Höggren Foto: Louise Helmfrid

I Sverige har serietecknaren, poddaren och folkbildaren Liv Strömquist blivit en slags överstepräst över denna typ av kritik. I Den rödaste rosen slår ut (2019) och Inne i spegelsalen (2021) undersöker hon hur kärleksrelationer och självbilder formas av vårt senkapitalistiska samhälle.

Särskilt omtalad blev den förstnämnda boken där Strömquist med hjälp av Eva Illouz teorier argumenterar för att dagens dejtingmarknad (med betoning på marknad) snarare har gjort kvinnor mer utsatta än fria. Detta eftersom mäns strukturella överordning gör att de ändå har större frihet att välja, och välja bort.

Dessutom, skriver Strömquist, görs människor i vårt samhälle till sinsemellan utbytbara medel för att maximera det egna jagets lycka. Detta på bekostnad av kärleken som något jagupplösande, okontrollerbart och existentiellt omstörtande. 

Vad hände med den radikala feministiska analysen?

I Liv Strömquists nya bok Pythian pratar har turen kommit till självhjälpsindustrin. Denna har en utmärkt jordmån i ett samhälle där jaget är föremål för ständiga ”förbättringar”, vilket kan innebära allt från att göra sig av med ”toxiska” relationer till att optimera det egna utseendet, vilket Strömquist diskuterade i sina två tidigare böcker.

I Pythian pratar plockar hon dock betydligt lägre hängande frukter. Att de otaliga självhjälpsböckerna och självhjälpskontona är fåniga och irriterande är knappast en särskilt originell spaning, även om Strömquist har en konstnärlig och humoristisk begåvning som gör att hennes iakttagelser nästan alltid är underhållande. Hennes kritik av det senkapitalistiska samhället har börjat gå lite på tomgång. 

Redan när Den rödaste rosen slår ut kom muttrande somliga (bland andra undertecknad) om att där fanns något mossigt, tvåsamhetsvurmande. Att Strömquist i sin iver att kasta ut det varufierade badvattnet ur kärlekens tempel också kastat ut det barn som består av radikal feministisk analys av romantik och heterosexuell tvåsamhet. 

Det känns ganska talande att stycket i Pythian pratar, om en självhjälpsguru i den så kallade ”manosfären” (en idéströmning som tar avstånd från feminism och anser att det är männen som är diskriminerade, reds anmärkning) handlar om dennes sätt att se på kärlek som något man kan kontrollera och planera och inte som något som ”förvandlar världen, som en oväntad gåva”. 

Att ta ansvar för sina begärs ursprung

En annan intellektuell i offentligheten som nästan verkar vilja provocera lite och bjuda in till anklagelser om högstämd moralism är Nina Björk som i sin senaste bok Medan vi lever: Tankar om existensen där hon i tur och ordning avhandlar ”små” ämnen som autenticitet, identitet och ”mening”.

Björk återkommer flera gånger till dessa begrepp som numera nästan framstår som antika rariteter. Svordomar i den senmoderna och postmoderna kyrkan med andra ord. Hon gör nämligen gällande att det finns sådant som är objektivt mer meningsfullt och autentiskt än annat. Våra begär och handlingar kan mer eller mindre pådyvlas oss av yttre faktorer, såsom kommersiella intressen, och vi som tänkande människor är skyldiga att undersöka upphovet till dessa begär.

Det klassiska exemplet är när kvinnor lägger pengar och tid på sitt utseende. Den utbredda (men numera ganska allmänt hånade) girl boss-feminismen skulle säga att det är feministiskt att göra detta om det är vad man vill och väljer.

Björk å sin sida menar att vi i stället bör undersöka ur vilka och vems intressen denna önskan kommer. På samma sätt kan saker vara mer eller mindre meningsfulla utifrån kriterier som inte är helt och hållet subjektiva, vilket ibland påstås. Vi kan till exempel vidhålla att Sisyfos berömda stenrullande är meningslöst oavsett om vi, i  Albert Camus anda, föreställer oss honom lycklig. Det står oss dock fritt att diskutera och komma med argument och motargument för vad som ger mening och varför. 

Nina Björk Foto: Stina Nylén

Eftersom vi lever i en tid där individen framställs som totalt fri att fatta beslut om sitt eget liv men där dessa påstått fritt fattade beslut inte får kritiseras är Nina Björks intellektuella och moraliska (även om en del skulle säga moralistiska) stränghet uppfriskande. Men stundtals låter faktiskt hon, som bidrog till mitt och säkerligen många andras feministiska uppvaknande med sin klassiker Under det rosa täcket (1996), mest som en boomer: ”…jag känner människor som äger smartphones och som lever i en nära relation till dem. De är oförmögna att fästa blicken på det som betyder någonting”, förfasar hon sig på ett ställe. Att anklagelser om moralism och bakåtsträvande kan vara ett slappt sätt att avfärda kritik mot företeelser som springer marknadens ärenden samtidigt som de utmålas som under av modernitet och frigörelse innebär inte att sagda kritik är immun mot att hemfalla åt nostalgi och konservatism. 

När ytan blir allt

En feminism eller socialism värd namnet behöver definitivt göra upp med den liberala föreställningen om att det skulle vara att frånta någon dennas ”agens” att säga att vissa handlingar går emot en grupps intressen. Till exempel att som kvinna lägga hela sin lön på hudvård eller leva som hemmafru. Men att utifrån en feministisk eller marxistisk analys identifiera intressen på gruppnivå är inte nödvändigtvis detsamma som att säga att dessa intressen skulle vara mer ”autentiska” än kapitalets eller patriarkatets intressen. Bara att de ligger närmare de värden som man ideologiskt har formulerat. Men här skulle nog Nina Björk, med visst fog, hävda att intresset för en arbetare av att inte jobba i en gruva i tolv timmar ligger närmare människans grundläggande (och därmed autentiska intressen) än kapitalistens intresse av vinst. 

Ett lyckligt slut eller en framtid i patriarkatets famn? Foto: TT

I frågan om just autenticitet tycks Nina Björk och Liv Strömquist skilja sig åt. I Pythian pratar avfärdar Strömquist självhjälpskulturens jakt på det ”sanna” jaget och hänvisar i stället till en psykoanalytisk syn på människans innersta som i grunden oåtkomligt även för oss själva. De två skiljer sig intressant nog också åt en del i synen på kärlek. I Medan vi lever argumenterar Björk mot vad hon ser som Strömquists förespråkande av ett irrationellt förhållningssätt till kärlek i Den rödaste rosen slår ut. I stället anser hon att långvarig kärlek kräver en klarsynt och nyktert värderande blick på den älskade. 

Men det finns en likartad kärna i deras kritik av kapitalismen. Båda lyfter fram omsorg och oegennyttig kärlek som ett motstånd mot senkapitalismens instabilitet och kommersialisering av jaget och mellanmänskliga relationer. Ett på många sätt mycket rimligt socialistiskt svar på exploatering och alienering. Men är det verkligen det bästa feministiska svaret på den liberala urvattnade feminismen? 

Ilska, sexualitet och djärvhet i hoppfull debut om muslimsk feminism

Någon som tagit avstånd från allt vad autenticitet heter är vetenskapsteoretikern och feministen Donna Haraway. I sitt klassiska A Cyborg Manifesto argumenterar hon (dock under rubriken ”en ironisk dröm”) för den revolutionära potentialen i det artificiella och fragmenterade. Alla försök att nå något som liknar en mänsklig kärna, men även att formulera stabila politiska kategorier – såsom ”kvinnor” – ser Haraway som eftergifter åt ett i grunden patriarkalt, västerländskt maktutövande genom kategorisering. Medan jag läser kan jag nästan höra Nina Björk, vars aversion mot det postmoderna tycks ha ökat med åren, raljera över detta. 

Revolutionär potential i det artificiella

Och delvis med rätta. Haraway, som själv anser sig verka i en socialistisk och marxistisk tradition, säger visserligen inte att alla kategorier endast är språkliga konstruktioner. Tvärtom ägnar hon mycket utrymme åt de materiella villkor som ligger till grund för dem. Och det finns  goda anledningar att kritisera vilka som de facto fått rymmas i begrepp som ”kvinna” genom historien, vilket inte minst postkoloniala och queera feminister lärt oss. Men att därmed förklara ”kvinna” som politisk kategori obsolet utmynnar nästan alltid i en liberal förståelse av könsmaktsordning. Det radikala finns i stället i Haraways förkastande av allt som andas nostalgi. Gång på gång understryker hon att det  inte finns någon helt och ”äkta”, ingen ”Edens lustgård” att gå tillbaka till efter att vi störtat kapitalismen och patriarkatet.  

Vårmode på 2000-talet andas nostalgi. Foto: Jessica Gow

Samma avsaknad av potentiellt nostalgisk längtan efter mer ”autentiska” relationer och känslor borde genomsyra all feministisk kritik av omsorg och kärleksrelationer. Björk och Strömquist vänder sig med rätta mot att  omsorg i vårt kapitalistiska samhälle reduceras till transaktioner. Men de tappar bort en viktig dimension av den marxist-feministiska beskrivningen av omsorg (reproduktivt arbete) som just en transaktion. En beskrivning vars syfte inte är att bejaka varulogiken, utan att visa att det aldrig funnits någon ”ren”, ”obesudlad”, fritt given omsorg i patriarkatet, där kvinnors reproduktiva arbete alltid har exploaterats. 

Enligt en radikalfeministisk förståelse är dessutom kvinnors exploatering och underordning en grundbult i heterosexuella kärleksrelationer. Inte som liberala feminister gärna vill tro, en tumör som kan avlägsnas från den heterosexuella kärnfamiljens kropp (med medicin i form av till exempel delad föräldraledighet) och ändå behålla denna intakt. Det räcker inte med att konstatera att omsorg kan vara revolutionärt i ett kapitalistiskt, profithungrigt samhälle. Vi måste också fråga oss under vilka omständigheter den utförs. 

Slutsatserna leder inte utanför systemet

Både Nina Björk och Minna Höggren lyfter visserligen fram feministiska teoretiker som Carin Holmberg och Anna G. Jonasdottir, vilka företräder just denna typ av tankegods. Men slutsatserna i Medan vi lever och Kärleksgapet leder aldrig  utanför systemet. Det är inte konstigt när det gäller Höggrens undersökning som mest är en överflygning över olika strömningar och som aldrig riktigt landar i något substantiellt. Men det är faktiskt lite nedslående hos en tänkare som Björk, som inte brukar rädas det utopiska. 

På sociala medier har det cirkulerat en bild föreställande ett foster i en konstgjord livmoder försedd med en misogyn text om att kvinnor snart kommer vara helt oanvändbara. Bilden har omdelats med en syrlig kommentar om att ”manosfären” nu gått så långt i sitt kvinnohat att den omfamnar en idé som den radikala, marxistiska feministen Shulamith Firestone förespråkade på 1970-talet då hon hävdade att kvinnor inte kunde bli fria så länge vi inte bokstavligt talat vägrade låta våra reproduktiva funktioner exploateras i patriarkatets och kapitalismens tjänst. Kanske är det här den sant radikala omsorgen står att finna? Ja, jag hör invändningar om techjättarnas makt över reproduktionen och om anknytning et cetera et cetera. Men det känns helt enkelt lite tamt och trångt i den antikapitalistiska kritik som Nina Björk, Liv Strömquist och co. tillhandahåller nu för tiden. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Libanesisk polis inspekterar en journalistbil som bombats av Israel, ett angrepp som tog livet av tre libanesiska journalister. Svensk media återpublicerar ofta IDF:s uppgifter rakt av. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Isak Gerson:
När den tredje statsmakten bara blir statsmakt

Det behövs en kritisk diskussion om hur media värderar sina källor, skriver Isak Gerson i en signerat-text för Arbetaren. Med exempel från Israel och svensk poliskår visar han på tillfällen då den tredje statsmakten misslyckas i sitt uppdrag och istället blir megafon för just statsmakten.

Den senaste tiden har kritik regelmässigt riktats mot svenska medier för dess rapportering kring kriget i Israel/Palestina och de demonstrationer som konflikten givit upphov till här. Den kritiken är viktig av många skäl, och den kräver att vi ser de bakomliggande faktorerna. Inte bara för att idén om att IDF har en gräddfil i svenska medier kommer att förstärka antisemitiska teorier, utan också för att mönstret är så mycket större än IDF.

Vi kan kalla mönstret ”Svärdet är mäktigare än pennan”. Vad det handlar om är att många nyhetsmedier kommer alltid att värdera uppgifter från polisen och militären högst. IDF är sedan Sveriges Natointräde en allierad militärorganisation.

Media sprider IDF:s lögner

På så sätt kan vi förstå hur den overifierade och makabra uppgiften om att Hamas skulle ha halshuggit 40 spädbarn kunde få sådan extrem spridning att Joe Biden offentligt framförde den under en presskonferens. Uppgifter som Israel senare bekräftat som falska till franska Le Monde. Det här var ett extremfall, men i övrigt typiskt för hur media behandlar IDF:s uppgifter. Mönstret känns igen från hur media behandlar amerikanska arméns uppgifter inför en stundande invasion eller för den delen polisiärt övervåld.

Det verkar göra detsamma hur många gånger polisen konfronteras med att de haft ihjäl obeväpnade personer – Osmo Vallo, Sinthu Selvarajah, Eric Torell för att nämna några – eller hur många gånger IDF trots bildbevis bedyrar att de inte använder vit fosfor. Om de säger det trycks uppgiften. Oavsett hur många gånger polisen ljuger om att fredliga demonstranter blockerat ambulanser eller saboterat polisinsatser kommer de stora nyhetskällorna fortsätta att lita på deras uppgifter.

Saknas kritisk diskussion

Mediekritiken känns som mest hemma när jag hör Mathias Wåg och Victor Pressfeldt diskutera den i podcasten Apans Anatomi (avsnittet ”Motgranskarna”). Man hör att de båda är vana vid reglerna. De vet hur media hanterar polisuppgifter, och har båda gjort mycket för att vända trenden. Men det är alltid ett arbete i uppförsbacke.

Många av oss i yttre vänstern har personliga erfarenheter av det, både från tillfällen där polisen påkommits med sina lögner, som vid toppmötesdemonstrationerna i Göteborg 2001 eller den kända antinazistiska demonstrationen i Limhamn 2014 som diskuteras i podden – och från de gånger de inte påkommits. Skillnaden mellan dem är när det funnits en bevakning från den egna rörelsen som direkt kunnat möta och motbevisa polisens uppgifter.

Varje gång de avslöjas uppstår i bästa fall en isolerad diskussion om just det fallets felaktiga uppgifter. Det som behövs är en kritisk diskussion om hur media värderar sina källor alla andra gånger, när de snabbt publicerar uppgifter från polis och militär.

Om svenska nyhetskällor inte klarar av att granska svensk kriminal- eller utrikespolitik upphör de att vara en tredje statsmakt.

Då är de bara statsmakt.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln