Länge nog – åtminstone sedan Industriavtalets förverkligande 1997 – har LO-förbunden inom industrin haft en ledande roll i lönebildningen. Men nu duggar varslen om en kommande förändring allt tätare.
I måndags avslöjade Dagens Nyheter att ett ”hemligt nätverk”, bestående av såväl arbetsgivarförbund som fackförbund inom tjänstesektorn, har bildats för att utmana industrinormen.
I botten ligger industrins avtagande betydelse för samhällsekonomi och sysselsättning och övergången till en slags serviceekonomi. Tjänster är inte lika konkurrensutsatta som industrivaror – de utförs ju till största delen på plats. Att löneutvecklingen i den tyska industrin ska styra våra löner förefaller därmed allt mer obsolet. Men även om industrin bara står för en femtedel av sysselsättningen i Sverige, är dess ekonomiska betydelse större.
Om tjänstesektorn bör väga tyngre i lönesättningen är det ändå inte självklart på vilket sätt. Ska lönerna i högre omfattning sättas efter de enskilda företagens förmåga att bära kostnaderna? Det vore i så fall ett tydligt brott med (återstoderna av) den solidariska lönepolitiken, och öppnar för avgrundsdjupa inkomstklyftor.
Detta är tjänstearbetsgivarförbundet Almegas linje. Dess ordförande Jonas Milton deklarerade i lönerörelsen förra året att dess medlemsföretag inte har råd att följa industrinormen, och krävde lägre löneökningar. Lönerörelsens mest dramatiska inslag stod annars Svensk Handel för, som tvärtemot Almega och i öppet trots mot Svenskt Näringsliv slöt ett avtal med Handels som gav något högre löneökningar än industrin. Men
principiellt är Svensk Handel och Almega ändå överens: Företagens förmåga snarare än industrinormen bör styra lönesättningen.
En helt motsatt anledning att motarbeta industrinormen är för att ge tjänstesektorns arbetare högre löneökningar så att de knappar in på sina kamrater i industrin. Inför LO:s kongress i sommar pågår en sådan kraftmätning. Handels kritiserar LO:s lönebildning för att vara föråldrad och inte ta hänsyn till tjänstesektorns växande roll, samtidigt som IF Metall värnar om industrinormen. I detta ligger också en slags könskonflikt – Metall gillade aldrig jämställdhetspotterna och vill avskaffa dem, medan nio LO-förbund i tjänstesektorn, varav flera kvinnodominerade, i en debattartikel har markerat att potterna ska vara kvar.
I LO-familjen är det snarast industriförbunden som är mest positiva till samförstånd och marknadslönesättning, och att lågavlönade tjänsteförbund nu utmanar industrinormen är ett friskhetstecken.
För att ytterligare komplicera bilden kliver nu tjänstemännen, organiserade i det nya storförbundet Unionen, med en halv miljon medlemmar, in och kräver större inflytande över lönebildningen. Ordföranden Mari-Ann Kratz sade i Svenska Dagbladet i måndags att hon är trött på att ”traska patrull bakom LO” och att lönenormeringen måste anpassas till hela exportsektorn, dit även tjänsteföretag inom till exempel IT hör. Vad hon därmed antyder är att tjänstemännen kan komma att kräva högre lönelökningar än vad arbetare gör, eller åtminstone ett större svängrum för marknadslönesättning.
Vad som synbart är ett gemensamt intresse av att rucka på industrinormen leder alltså till ytterst olika slutsatser. Att LO-förbund lierar sig med tjänstearbetsgivarna i det ”hemliga nätverket” kan vid första påseende tyckas taktiskt – men är i själva verket att sova med fienden. Bortsett från att de (förhoppningsvis) står på olika sidor i den eviga striden mellan arbete och kapital, vill de uppnå diametralt olika saker med att rucka på industrinormen: Den ena vill minska orättvisorna, den andra öka dem. Ur denna oheliga allians kan inget gott komma.
