2007 blev året då klimatdebatten i Sverige tog ett rejält kliv framåt och lämnade klimatförnekare, bensinskatteupprop och stadsjeepsvurmare bakom sig.
2008 är det inte så kul att vara den som hävdar att klimatförändringarna inte orsakas av oss människor. Särskilt inte som rapporterna om vad som händer med planetens ekosystem blir än mer dystra (till exempel den senaste om att Antarktis västra istäcke smälter betydligt fortare än beräknat, vilket kan leda till en kollaps som innebär fem meters havsnivåhöjning på relativt kort tid).
Från och med i måndags hånas dessutom klimatförnekarna offentligt över hela landet i en stor reklamkampanj från Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
Fejkavsändaren i kampanjen är Koldioxidens vänner, anförda av Koldioxidmannen – en träffande parodi på klimatförnekande medelålders män. SLU:s budskap är att vi med hjälp av fakta måste bekämpa de krafter som förnekar klimatförändringarna.
Utfrysta från medierna häckar numer förnekarna mest i bloggosfären, där de tycker att SLU-kampanjen är statlig mobbning, eller ännu värre:
– Om nu SLU eller staten tror att de kan skrämma Moderna Myter eller andra skeptiker till tystnad tar de fel. Vi kommer fortsätta att rapportera vetenskapliga fakta. I klimatfrågan kommer den sanna vetenskapen att segra även om det kan ta lite tid, hoppas till exempel Per Welander på sin blogg Moderna Myter.
Jag anar en ängslighet hos dessa människor som så självsäkert tror sig veta bättre än hela forskarvärlden. Jag tror de inser vart de är på väg om ingen sensationell forskningsupptäckt skriver om fysikens lagar och underkänner ett århundrade av samlad klimatvetenskap.
Snart är det lika löjeväckande att vara klimatförnekare som att vara privat Palmespanare.
Klimatförnekandet är den nya haverismen.
Tjugo år efter Palmemordet skrev Rasmus Fleischer ett reportage i Arbetaren om konspirationsteorierna och rättshaverismen som frodats efter mordet. De flesta privatspanare gav upp efter ett tag, men en grupp framhärdade (alla män) och blev allt mer galna, liksom deras teorier. De hävdade självsäkert att Palme minsann mördades av sin egen fru på uppdrag av feminister, eller av judar, eller av något mystiskt hemligt sällskap med böjelser för siffermystik. Flera lyckades dessutom bygga ut sina teorier efter mordet på Anna Lindh.
Under 2000-talet försvann dock de flesta Palmespanarna och många haverister tog sig i stället an 11 september-attackerna.
I USA har detta skapat en mindre folkrörelse (”911 truth”) som gett ut åskilliga böcker och dokumentärfilmer med mer eller mindre skruvade teorier om varför och hur tornen föll i New York.
Men 11 september-attackernas många obesvarade frågor till trots – alla konspirationsteorier måste växa och utökas. Som Rasmus Fleischer skriver i Palme-reportaget: ”Den perfekta syntesen måste fånga allt med en enda teori, inte lämna någon fråga obesvarad. Ständigt höja insatsen, för att inte förlora tron på meningen med att stanna i spelet.”
Klimatfrågan bjuder visserligen inte på tillnärmelsevis lika många frågetecken som Palmemordet eller 11 september-attackerna, men den ligger helt rätt i tiden och är laddad med politisk sprängkraft.
Den svenska konspirationssajten Vaken.se, som är drivande i 11 september-teorierna, har startat en klimatavdelning med inlägg om varför växthuseffekten är en bluff och vilka som kan tänkas tjäna på bluffen.
Även konspirationsteoretikernas frontfigur Alex Jones har fogat in ”klimatbluffen” i sina teorier om hur ett hemligt sällskap planerar global dominans genom att skapa en världsregering.
De klimatförnekare som inte drivs av konspirationsteorier – förvirrade forskare, nyliberaler och borgerliga ledarskribenter – lär inte jubla över nytillskottet i sin rörelse. I stället borde de höra varningsklockorna ringa. Att förneka klimatkrisen är att sätta sig på ett sluttande plan.
Haverism har drivit även friska människor till galenskap.
