Samtliga debattörer som svarat på min debattartikel om personliga utsläppsrätter i Arbetaren 44/2007 antyder i sina svar att individuella utsläppsrätter står i motsatsställning till kollektiva åtgärder mot klimatförändringarna. Jag kan inte ställa upp på att valet står mellan att antingen lösa allt på individnivå eller finna den fulla lösningen på klimatkrisen genom kollektiva åtgärder. Vi måste hitta verkningsfulla åtgärder mot den galopperande klimatkris vi står inför och då krävs det att vi vänder på varje sten och analyserar varje möjlighet att minska vår klimatpåverkan.
I Storbritannien räknar man med att ungefär 40 procent av de samlade koldioxidutsläppen kommer från hushållens konsumtion. Det är för denna andel av utsläppen som individuella utsläppsrätter diskuteras. Övriga 60 procent kan alltså inte ingå i ett system med personliga utsläppsrätter utan måste lösas med just sådana kollektiva lösningar som debattörerna efterfrågar. Individuella och kollektiva lösningar måste alltså samverka om vi ska kunna nå de oerhört högt ställda klimatmål som måste uppnås – det räcker inte med antingen eller.
Ett annat problem är att kollektiva lösningar långt ifrån alltid leder till reella utsläppsminskningar på individnivå. Trots att vi har världens högsta koldioxidskatter och ett unikt utbyggt kollektivtrafiksystem, åtminstone i våra storstäder, väljer alltför många att ändå fortsätta ta bilen varje dag till jobbet. Fastän vi har byggt ut järnvägen så att det tar tre timmar att åka mellan Stockholm och Göteborg väljer alltför många att ändå ta bilen denna sträcka. Trots att de kollektiva lösningarna i de här fallen existerar ändras inte individernas val i den utsträckning som skulle behövas. Genom ett system med individuella utsläppsrätter tvingas varje resenär ta ställning till om man verkligen vill använda sin utsläppsbubbla till att ta bilen eller flyga i stället för att ta tåget. Systemet kan alltså på allvar påverka individernas val på ett sätt som dagens sys
tem inte lyckas med.
”Det känns rakt in i ryggmärgen fel att den som har råd att betala ska få rätt att köpa sig fri att förorena och förstöra klimatet för oss alla”, skriver Wiwi-Anne Johansson. Men är det då bättre som vi har det i dag, att den som har råd ska få förorena och förstöra klimatet utan att ersätta den som försöker leva klimatsnålt? Det system som Johansson förespråkar, med koldioxidskatter som enda styrmedel, har hittills uppenbarligen varken fungerat för att dämpa de rikas klimatpåverkan eller att komma ner till hållbara totala utsläpp av växthusgaser. Vilket system vill egentligen Wiwi-Anne Johansson bygga upp för att förhindra att höginkomsttagare släpper ut mer än låginkomsttagare?
Jag har svårt att se hur det skulle kunna uppnås med mindre än att proletariatets diktatur införs först, och det tycker jag är en otrevlig lösning. Individuella utsläppsrätter skulle åtminstone föra det goda med sig att den som tar någon annans utsläppsutrymme i anspråk också blir tvungen att ersätta honom/henne för detta.
En av de stora fördelarna med ett system baserat på individuella utsläppsrätter är att det blir direkt synligt för det enskilda hushållet hur de utsläpp man ger upphov till förhåller sig till andras utsläpp och till hållbara nivåer. När jag förbrukat min koldioxidkvot får jag en direkt återkoppling som visar att jag lever på ett klimatmässigt ohållbart sätt, till skillnad från koldioxidskatter som inte ger några sådana signaler. Jag är övertygad om att detta skulle vara det viktigaste bidraget från ett system med individuella utsläppsrätter. Jag tror att människor i grunden är solidariska och inte vill lämpa över de problem de orsakar på andra. En tydlig signal om att ens livsstil är ohållbar kommer därför att vara en väckarklocka för många och få dem att mer aktivt försöka förändra sin konsumtion till en hållbar nivå. Jag är övertygad om att den dominerande mek
anismen därför skulle bli att människor minskar sina utsläpp snarare än att köpa koldioxidrätter från andra, med snabbt minskade utsläpp som följd.
Slutligen: Ingen av oss som debatterat kan i dag med säkerhet avgöra om ett system med individuella utsläppsrätter kommer att vara en bra lösning på klimatproblemen eller inte. Det jag föreslår i min första artikel är att man snabbt utreder ett sådant system i Sverige så att vi kan fatta ett väl underbyggt beslut om vilka metoder vi ska använda för att minska vår klimatpåverkan. Jag har svårt att se det hotfulla i detta.
