Kritiken mot Mana kommer bland annat från Kulturrådets stiftelse där fem av elva ledamöter har reserverat sig mot sin referensgrupps förslag om fortsatt bidrag till den antirasistiska tidskriften. Det råder oenighet både inom Kulturrådets referensgrupp, som bereder bidragsärenden och lämnar förslag till Kulturrådets styrelse, samt mellan referensgruppen och styrelsen. En person i referensgruppen har reserverat sig. Referensgruppen som helhet har däremot föreslagit att Mana bör få bidrag även 2008, men att nivån bör sänkas med 25000 kronor.
Referensgruppens ordförande, Arne Ruth, säger i gruppens protokoll att han efter att ha vägt in tidskriftens bevakning av svensk flyktingpolitik och försvar av yttrandefriheten i Lars Vilks-debatten, samt genom försvaret för homosexuellas rättigheter i muslimska miljöer bland annat, anser att stödet till Mana är motiverat.
Författaren Dilsa Demirbag-Sten är den person i referensgruppen som har reserverat sig:
– Det är ingen mänsklig rättighet att få Kulturrådets stöd. Vi gör en etisk och kvalitativ bedömning. Det är ingen censurinstans, flera vänstertidskrifter får höjt bidrag, säger hon till Arbetaren.
Dilsa Demirbag-Sten anser att Mana är antidemokratisk och att tidningen använder sin antirasistiska plattform för att legitimera användandet av begrepp som ”husneger” och ”onkel Tom”. Hon pekar på att Mana rubriksatt en artikel ”Hata Israel” och menar att detta går över gränsen från Israelkritik till antisemitism.
Men en artikel som går över gränsen och uttrycker antisemitism faller ju under tryckfrihetsförordningen…
– Det finns en stor gråzon mellan vad som är etiskt och vad som är olagligt. I Sverige har vi yttrandefrihet, därmed betyder det inte att det är etiskt och förtjänar bidrag, vi gör en kvalitetsbedömning, säger Dilsa Demirbag-Sten.
Vad gäller tidningens kvinnosyn säger hon att invandrarkvinnor som inte tycker som Mana anses springa rasisters ärenden. Hon hänvisar också till att fem kvinnliga redaktionsmedlemmar tidigare hoppat av.
Men enligt referensgruppens ordförande Arne Ruth är det den senaste årgången som ska ligga till grund för beslutet. Avhoppet skedde 2004 och artikeln ”Hata Israel” publicerades 2003.
– Ingen publikation är ahistorisk. Tonen är densamma och chefredaktören är densamme, och de flesta skribenterna är desamma.
Hon hävdar till och med att Mana ägnar sig åt rasbiologi:
– Om jag skulle förhålla mig till det mesta du gör utifrån att du är vit, så är det ett rasbiologiskt förhållningssätt gentemot dig, säger Dilsa Demirbag-Sten.
– Tycker man att vår retorik är uppskruvad ska man inte använda sådana ord, svarar Babak Rahimi, redaktör på Mana.
– Det är inte rasbiologi att prata om rasistiska strukturer. Säger en person att om man pratar om att vissa gynnas av rasistiska strukturer innebär rasbiologi är detta att tysta den diskussionen. Det är ytterligare bevis på att man försöker tysta en politisk diskussion med grova anklagelser och uppskruvad retorik, och genom att hota att dra in ekonomiska medel till den verksamheten och debatten, säger han som kommentar till just den anklagelsen.
Vad gäller de andra, även de grova, anklagelserna svarar han:
– Jag upplever det hela som politisk styrning, att de genom att använda de orden och tillgreppen vill styra innehållet i Mana. Det tycker inte jag är förenligt med Kulturrådets uppdrag att skapa mångfald.
Babak Rahimi vänder sig mot att kritiken mot dem framför allt hållits i allmänna ordalag och att de får den via media.
– Vi kanske inte har samma uppfattning om vad Israelkritik är. Det är känt att det finns personer som försöker tysta Israelkritik genom att kalla det antisemitism. Det här handlar om ett längre resonemang om var gränsen går för vad som är Israelkritik och vad som är antisemitism. Rent publicistiskt är den gränsen väldigt tydlig och jag anser inte att vi överskridit den. Anklagelser om antisemitism och rasism är även i trycksammanhang brottsligt, men det är Justitiekanslern som ska titta på de frågorna – inte Kulturrådet, säger han.
Men kan det finnas en poäng med att se över arbetet, även om ni inte håller med om kritiken, om det har uppfattats som en glidning?
– Vi kommer aldrig att se över vad vi skriver för pengarnas skull. Blir någon illa berörd av det vi skriver finns det skäl att se över det, men det har inget med personens maktposition att göra eller för att de sitter i Kulturrådet.
Babak Rahimi ifrågasätter också kritiken om Manas kvinnosyn och hänvisar till att en majoritet av artiklarna både är skrivna av kvinnor och handlar om kvinnor, samt att kvinnor förekommer på en majoritet av deras bilder.
Skulle hela bidraget dras in rör det sig om mellan en tredjedel och en fjärdedel av tidskriftens budget. Det skulle i förlängningen innebära ett försämrat medieklimat, anser Babak Rahimi.
Mana fick på tisdagen moraliskt stöd av bland andra den ideella medlemsorganisationen Föreningen för Sveriges tidskrifter som organiserar cirka 100 av landets kulturtidskrifter. I ett uttalande kritiserar de Kulturrådet och varnar för ”politisk utgallring” och att ”Kulturrådets granskning av tidskriften Mana visar att den på grund av politiska åsikter kan bli fråntagen sitt produktionsstöd.”
