Dags att jubla? Stödet för regeringen sjunker – igen. Den senaste mätningen från Demoskop, som kom för bara några dagar sedan, visar att stödet för regeringen nu krupit ner till ynka 38,6 procent för regeringspartierna, mot 57,6 för oppositionen.
Månad för månad fortsätter utvecklingen åt samma håll och den senaste veckan har vi sett tre olika rapporter som ger en fingervisning om vad det beror på.
Den första, en studie från Sveriges kommuner och landsting, SKL, visar att försäkringskostnader faktiskt bollas över från stat till kommun med regeringens politik: 9 av 24 kommuner har fått ökade kostnader för utbetalning av ekonomiskt bistånd på grund av Försäkringskassans striktare tillämpning av reglerna för sjukpenning. Leif Klingensjö på SKL säger till Dagens Arbete att det dessutom bara är en tidsfråga tills även försämringarna i a-kassan leder till synliga ökade kostnader för socialtjänsten, eftersom undersökningen gjordes innan den förändringen hunnit så igenom.
Så vad är vunnet? Människor blir varken friskare eller har lättare att få jobb av att deras försäkringsersättning krymper eller tas ifrån dem – de blir framför allt fattigare. Att en klar majoritet av befolkningen resonerar ungefär så och därför inte har förtroende för regeringen, indikerar en annan färsk undersökning, som TCO låtit göra. Den visar att sju av tio anser att det är fel att sänka ersättningen för de långtidssjukskrivna.
Ytterligare en nyhet kom så i förra veckan från HRF som gick ut med att de är det förbund som tappat flest antal medlemmar i förhållande till sin storlek. Nästan var femte medlem lämnade dem under förra året. Allt färre anser sig med de höga a-kasseavgifterna, som ger extra skatteintäkter till staten, ha råd med fack och a-kassa – vilket också upprör stora grupper.
Alla olika indikationer sammantaget blir ett maktskifte vid nästa val allt mer troligt. Men vilken roll spelar det, egentligen?
Det är naturligtvis positivt om vissa försäkringsnivåer kan återställas, om inte fler offentliga företag, skolor och sjukhus privatiseras och om det inte längre finns en regering som å ena sidan säger sig försvara ”den svenska modellen” men samtidigt gör allt som står i dess makt för att försvaga de fackliga organisationerna. Men låt oss inte tro att bara ett regeringsskifte är den avgörande förändringen för att åstadkomma social rättvisa i det svenska samhället. Politikens inflytande över kapitalet är begränsat och det krävs betydligt mer mobilisering än den parlamentariska politiken för att åstadkomma förändring till arbetarklassens fördel. Men eftersom de stora fackens intresse av att utmana kapitalet måste sägas vara litet – trots fackens starka ställning har de låtit lönernas andel av företagens kostnader sjunka och löneklyftorna öka, stadigt – finns tyvärr
ingen stor rörelse som mobiliserar med kraft för sådana förändringar.
Men samtidigt finns ljusglimtar. Den växande klimatkunskapen föder allt mer aktivitet, nätverkande och social mobilisering. Och samtidigt rör det på sig i andra frågor. Nätverket Gemensam välfärd har vaknat till liv och verkar nu på flera orter mot privatisering och försämring av välfärden, under parollen: ”Vi vill leva i ett land och i en värld där välfärdstjänster betraktas som mänskliga rättigheter och inte som varor på en marknad!”
Dessutom agerar SAC Syndikalisterna, trots att även de drabbats av sjunkande medlemsantal, med en sprudlande aktivism.
Det inger hopp! Tillsammans kan vi förändra.
