Det största politiska partiet utanför riksdagen, Sverigedemokraterna, visar än en gång att det egentligen bara står stadigt i en enda fråga: främlingsfientligheten. I andra frågor är de ofta både okunniga och ointresserade – och framför allt riktiga kappvändare. Ytterligare ett exempel på detta är den i förra veckan aviserade förändringen av partiets arbetsmarknadspolitik.
För en tid sedan gjorde Dagens Arbete en rejäl granskning av Sd:s arbetsmarknadspolitik, kombinerad med en kritisk intervju med partiets arbetsmarknadspolitiske talesman, Per Björklund. Björklund sade sig då stå på småföretagens sida och menade att Byggnads gått för hårt fram i Vaxholmskonflikten, vilket han tyckte visade att balansen på arbetsmarknaden var skev och i behov av nya lagar för att skydda företag som Laval från svenska fack. Även i partiets antagna handlingsprogram står att facket har för stort inflytande i Sverige och att de arbetsmarknadspolitiska lagarna Las och MBL behöver förändras; bland annat så att skadeståndsgrunden för brott mot MBL försvinner och att turordningsreglerna vid uppsägning utvidgas i Las.
I arbetsmarknadspolitiska frågor har alltså Sd en tydlig linje: en antifacklig sådan.
Men så i förra veckan aviserade partiet att det ändrar sin syn på facket. Plötsligt anser de nu att regeringens åtgärder, i kombination med EG-domstolens utslag i Lavalmålet, pekar mot lönedumpning och leder till en försvagning av den svenska modellen. Därför ska partiet inom kort ompröva hela sin arbetsmarknadspolitik.
Anledningen till att Sd ska se över denna del av sin politik är knappast för att de bryr sig nämnvärt om den svenska modellen. Snarare handlar kappvändandet om ett röstfiske, utifrån högerregeringens chocklåga opinionssiffror och indikationen att partiet har ett växande stöd bland framför allt unga manliga metallarbetare.
Men att partiet förändrar sin syn på frågor som arbetsmarknad spelar mindre roll – partiet är fortfarande ett enfrågeparti som vinner missnöjesröster. Deras kommunprogram som antogs förra året innebar ett fokus på att till varje pris motarbeta invandrare och en del av programmet innebar till exempel förbud mot moskébyggen. Kajsa Lindhof, journalist på tidningen Expo, gjorde vid ett seminarium på Skåne Social Forum i höstas bedömningen att invandringspolitiken är den centrala frågan för partiet och att vid sidan av det allmänt främlingsfientliga växer sig också kampen mot islam och muslimer allt starkare inom partiet.
Ett växande stöd för Sd är inget unikt för Sverige, vi ser ett oroande uppsving för extremhögern i en rad europeiska länder. Hittills har den svenska offentliga diskussionen mest handlat om ifall etablerade politiker ska ”ta debatten” eller inte med Sd samt, på sista tiden, om Sd-medlemmar ska tillåtas som medlemmar i facket.
Detta är inte ointressanta, men tämligen ytliga frågeställningar i sammanhanget. Den viktigaste förklaringen till det missnöje de högerpopulistiska partierna rider på grundar sig sannolikt framför allt i ekonomisk och social otrygghet och brist på framtidstro.
Därför är inte det avgörande för arbetarrörelsen om Sd-medlemmar accepteras eller inte i de egna leden – utan att man tar strid mot den rådande klasspolitiken som sakta men säkert förflyttar positionerna till arbetarklassens nackdel.
