I januari 2009 slås ombudsmannamyndigheterna JämO, DO, HO och HomO samman till en enda myndighet och i början av veckan presenterade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni den sammanhållna lag mot diskriminering som ska ersätta de sju nuvarande lagarna. Den nya lagen utvidgas på flera sätt, bland annat så att den omfattar värnpliktiga och studerande och den ska också omfatta diskriminering på grund av ålder och könsidentitet – vilket är positivt.
Men den nya lagen måste trots detta tolkas som ett steg i fel riktning.
Sabuni hävdade på sin presskonferens att jämställdhetsarbetet har kommit mycket längre och därför kan utveckla arbetet med de andra diskrimineringsgrunderna. Det låter förvisso klokt: Om det är så att JämO kommit längst och visat sig arbeta effektivast är det fullt logiskt att kampen mot andra former av diskriminering än på grund av kön drar lärdomar av det arbetet. Men i så fall borde lagförslaget sett annorlunda ut. I själva verket försvagar regeringen nu en viktig del av arbetet som visat sig fungera mycket bra, nämligen lönekartläggningen. Och detta för att de sätter en annan fråga betydligt högre än att motverka diskriminering: ambitionen att ”underlätta” för företag.
I november förra året sammanställde JämO resultatet av sin hittills största lönekartläggning, som omfattade 1245 arbetsgivare. Den ledde till att minst 3300 personer – nio av tio av dessa var kvinnor – fick sina löner justerade uppåt med i genomsnitt en tusenlapp i månaden. Detta var bara en av många, tidigare genomförda, kartläggningar. Både arbetet med jämställdhetsplaner och lönekartläggningar har visat sig ge mätbara resultat.
Därför rimmar regeringens påstådda ambitioner illa med verkligheten när deras nya lagförslag innebär att arbetsgivare inte längre behöver upprätta en plan för sitt jämställdhetsarbete varje år – det ska räcka med vart tredje. Det innebär i praktiken att en osaklig löneskillnad kan förekomma i upp till fem år utan att synliggöras och åtgärdas av företaget förutsatt att den diskriminerade inte själv kontaktar facket och driver saken. Att visstidsanställningar blir allt vanligare och regeringen utökat arbetsgivarnas rätt att just visstidsanställa, gör förändringen extra allvarlig.
Lika motsägelsefullt är det att regeringen vill att antidiskrimineringslagstiftningen ska omfatta ålder – och samtidigt vill försämra anställningstryggheten för unga.
Principen att slå samman de olika lagarna och myndigheterna till en och samma behöver inte vara fel i sig, även om det finns en fara i att slå samman kategorin ”kvinnor” med olika minoritetsrelaterade diskrimineringsgrunder, just eftersom jämställdhetsfrågan är så mycket mer omfattande sett till hela samhället. Visst har Sabuni rätt i att konsekvensen skulle kunna bli att diskrimineringsarbetet förbättras. Men det förutsätter att regeringen behåller kravet på aktiva åtgärder varje år och gärna utvidgar det till att gälla de andra diskrimineringsgrunderna också.
Låt oss samtidigt komma ihåg att ”diskriminering” i grunden är ett liberalt begrepp inom kapitalismens ramar. Att bekämpa den är angeläget, även med hjälp av lagar och myndigheter, men sådana insatser rubbar knappast de maktordningar som är själva grunden till sorteringen av människor. Kamp mot diskriminering är med andra ord inte mycket värd utan klasskamp.
