När Kenya plötsligt blivit förstasidesstoff i svensk media efter våldsamheterna kring valet nyligen är det etniskt våld som betonas. Den roll etnicitet spelar i kenyansk politik, liksom på många andra håll i Afrika, ska inte underskattas. Samtidigt förbises ofta helt den mest grundläggande klyftan i det kenyanska samhället, den som i själva verket gör det möjligt att politisera och profitera på etniska spänningar: klasskillnaderna. De växer; trots flera års hög ekonomisk tillväxt blir den majoritet av befolkningen som lever under fattigdomsstrecket på två dollar om dagen allt större. Många av dem bor i några av Afrikas största slumområden utanför Nairobi – och de flesta av dem röstade på utmanaren Raila Odinga i presidentvalet.
Odinga byggde sin presidentvalskampanj på att appellera till dem som inget har: inget jobb, inget land, inga lönsamma kontakter, inget politiskt inflytande. Den ojämlika fördelningen av resurser mellan olika regioner och obalansen mellan folkslag i politiska utnämningar är den materiella grunden till de etniska motsättningarna. Oppositionen säger sig vilja komma åt den genom att överföra mer makt till regionerna, för att därmed minska lockelsen i att vinna makten på nationell nivå – och sedan belöna dem, vanligen ur samma etniska grupp, som hjälpte en på vägen dit.
Många faktorer i den hårt
kritiserade röstsammanräkningen tyder också på att Odinga faktiskt vann presidentvalet, liksom hans parti Orange Democratic Movement triumferade över Kibakis Party of National Unity i parlamentsvalen. Trots det är det inte alls orimligt att Odinga och ODM i slutändan kommer att sitta i samma regering som Kibaki; kanske inte för att, som tidigare i
historien, opposition har ”köpts över” av regeringen, utan för att alternativen – omräkning av rösterna eller nyval – inte ter sig lika realistiska, särskilt inte när internationella aktörer pockar på en snabb lösning. Ett förslag som lagts fram för att göra alternativet att ingå i en koalitionsregering mer attraktivt för oppositionen är att först ändra konstitutionen, som nu koncentrerar nästan all makt hos presidenten, så att premiärministern (som i en koalitionsregering med största sannolikhet skulle bli Odinga) i stället blir ansvarig inför parlamentet.
I samma Nairobi, i en annan värld än politikernas, har kampen i stället förts med batonger, tårgas och bensin, under slagorden ”No Raila, no peace!”. Det är dock svårt att avgöra om politikerna själva har figurerat i kulisserna som anstiftare till våldsamheterna. Klart är däremot att både regeringssidans och oppositionens valkampanjer försökte exploatera etniska spänningar som redan fanns. Flera topppolitiker har också blivit påkomna med att dela ut eller transportera vapen i sina tjänstebilar, även om inga bevis har lagts fram som binder politiker direkt till våldsamheterna efter valet.
Det finns förstås också ett skikt mellan politikereliten, som förhandlar fram koalitioner, och sluminvånarna, som får göra grovjobbet och gå i närstrider med polisen i olagliga demonstrationståg: medelklassen, som ofta sägs spela en viktig roll i demokratiseringsprocesser. En del menar till och med att medelklassen, om den hade deltagit i demonstrationerna, hade kunnat vända utvecklingen åt ett annat håll. Slumkvarteren, som ligger utanför centrala Nairobi, är lätta att ringa in för polisen och isolera från internationella mediers blickfång, medan medelklassen är utspridd över hela Nairobi, menar till exempel Tilan Lele i kenyanska The Standard. Dessutom väger dess åsikt betydligt tyngre hos såväl inhemska politiker som utländska medier.
Men medelklassen har inte tillräckligt mycket att vinna på att öppet kritisera maktmissbruket och den storskaliga korruptionen hos den politiska eliten. De årliga tillväxttalen på 6-7 procent innebär att de som har en fot inne i den växande ekonomin kan räkna med att ständigt få det lite bättre – under förutsättning att den nuvarande ekonomiska politiken ligger fast.
Ekonomisk och politisk stabilitet är ett nyckelbegrepp här. Och det är inte bara medelklassen som vill ha stabilitet; också det internationella samfundet – biståndsgivare, kreditgivare inom Världsbanken och IMF, och inte minst USA, som ser Kenya som en strategisk samarbetspartner för sin utrikespolitik – vill i första hand ha stabilitet.
Den senaste tidens oroligheter har väckt frågan hur de senaste årens demokratiska framgångar kunde få ett sådant abrupt och våldsamt avbrott i Kenya, till synes ett av Afrikas mest ”stabila” länder. Men är Kenya verkligen stabilt – och i så fall, stabilt för vem?
Svaret kan vara ja; i termer av ekonomisk tillväxt och ett till synes fungerande flerpartisystem, som till och med genererat ett demokratiskt maktskifte och nu såg ut vara på väg mot nästa. I så fall skulle Kenya ha blivit det första landet på kontinenten som upplevt två demokratiska maktskiften och därmed ha lämnat demokratiseringsfasen och blivit en ”konsoliderad demokrati”, enligt statsvetaren Samuel Huntingtons kända kriterium.
Men svaret kan också vara nej; Kenya är instabilt om man räknar in dess hisnande socio-ekonomiska klyftor, som kan ge näring åt de latenta spänningar kring etnicitet som fått så stort utrymme i den svenska medierapporteringen.
Och frågan är om de sociala klyftorna kommer att utmanas i grunden så länge politikerna – med medelklassens goda minne – fortsätter att bygga allianser som i slutändan mest av allt gagnar dem själva.
