Vilken skillnad hade det inneburit med ett mindre stressat tempo för ”skrotarna”, de som säkrar berget mot ras? Det vet vi inte. Men vi vet att en ung gruvarbetare dog i lördags när tonvis med berg föll ner över hans lastbil djupt nere i gruvan i Kiruna.
”Ett totalt misslyckande i arbetsmiljöarbetet”, sammanfattar Gruv 12:ans ordförande Harry Rantakyrö, som hävdar att det inte är möjligt att kombinera hög produktionstakt med säkra jobb. LKAB:s vd Martin Ivert utger sig (DN den 4 februari) för att vara säker på motsatsen, liksom alla andra arbetsgivare som kräver uppskruvat arbetstempo för att öka produktiviteten och företagens vinster. Detta sker till ett högst påtagligt pris för arbetarna: I genomsnitt dör en människa varje vecka på en svensk arbetsplats. Allra vanligast är dödsolyckorna bland byggnadsarbetare. Förra året omkom tolv byggnadsarbetare i olyckor på jobbet.
Det är skrämmande höga siffror. Och minst lika skrämmande är alla olyckor, belastnings-, och förslitningsskador som sker i det tysta och sällan når uppmärksamhet i media.
Det är inte slumpmässigt ”vem som helst” som drabbas på jobbet. Vi vet genom en omfattande arbetsmiljöforskning att klassbundna faktorer som tunga lyft, obekväma arbetsställningar och repetitiva arbetsuppgifter i typiska arbetaryrken ofta leder till långvariga sjukdomar i skelett, muskler och leder. Det finns ett starkt samband mellan yrke och hälsa och arbetare ligger sämst till vad gäller hälsa utifrån praktiskt taget alla mått, visar arbetsmiljöforskning. Dessutom far kvinnor i arbetaryrken mer illa än män. Kvinnorna får i större omfattning besvär med nacke, skuldror och handleder och en av de mest troliga förklaringarna är att både arbetsplatsen och redskapen är utformade efter den manliga kroppen. Det exponerar kvinnor för större belastning på jobbet, och eftersom de dessutom utför mer av det obetalda arbetet i hemmet utsätts de för en totalt högre belastning än männen. Konsekvens: Äldre lågutb
ildade kvinnor har den högsta andelen långtidssjukfrånvaro och förtidspensioneringar i dag.
Smaka på ordet ”arbetsmiljöfrågor”. Visst har det något grått och träigt över sig. Men arbetsmiljöfrågorna är varken grå eller oviktiga, de är bland de viktigaste politiska frågorna i det svenska samhället. Varje farligt jobb, varje felaktig och belastande arbetsställning är en allvarlig hälsofråga. Ytterst handlar det om liv och död.
Mot den bakgrunden tål det att upprepas att den borgerliga regeringen agerat förkastligt som minskat resurserna till den övervakande myndigheten Arbetsmiljöverket och helt lagt ner ett av världens ledande centrum för arbetsmiljöforskning, Arbetslivsinstitutet.
Hittills är det bara Elektrikerförbundet som prioriterat arbetsmiljöfrågorna så pass att de fått in dem i kollektivavtalet, trots att arbetsmiljö alltid hamnar bland de första när medlemmar i fackförbunden ska rangordna vilka frågor som är viktigast för facken att driva.
För förändring krävs betydligt tuffare tag från golvet. I grunden handlar den kampen om att ifrågasätta rimligheten i ständig produktivitetseffektivisering, ständig tillväxt och ständigt högre företagsvinster. Kampen handlar också om att ifrågasätta arbetsgivarens ”arbetsledningsrätt” – och är med andra ord ingen kamp som de stora facken är beredda att ta.
