De flesta människor i Sverige försöker ”spara på miljön” eftersom de har förstått att det är nödvändigt. Runtom i landet strävar också företagen efter att anpassa sina produkter och processer för att minska miljöbelastningen och spara naturresurser. Men samtidigt kampanjar företagens egen organisation, Svenskt Näringsliv, för att vi ska köpa mer. Konsumtionens lov har predikats i bisarra julsagor, en bok i ämnet har publicerats och ordföranden Signhild Arnegård Hansen skriver i Aftonbladet att ”Shopping räddar världen”. Nyliberalen Johan Norberg bidrar med tvivelaktiga påståenden om framstegen i världen; chefsekonomen Stefan Fölster mumlar om att klimatförändringarna kanske ändå inte är människoskapade. Det är tydligt att de drar åt samma håll. Men vill verkligen de svenska företagen representeras så? Fortsätter vi att konsumera allt mer upphävs ju vinsten med sparandet och all miljövänlig utveckling.
Timbroboken Yppighetens nytta av Jonas Frycklund exponerar detta tänkande så ohämmat att jag fokuserar på den. Hans främsta måltavla är konsumtionskritikerna – från Platon och Franciscus till Nina Björk och Una-bombaren – som han menar alltid har haft fel och därför bör nonchaleras.
De referenser jag känner till i boken (inklusive vad han hämtat från mig) är dock förvrängda och behandlas intellektuellt ohederligt. Det finns också rena sakfel och många glidningar. Det är tydligt att författaren har läst mycket och förstått väldigt lite. När argumenten tryter fyller han på med personliga anekdoter. När han ska visa hur det vore att leva på 800 gram kött i veckan så klarar han fem mål; resten av veckan blir det gröt (aldrig hört om fisk? grönsaker? vegetarisk kost?).
Bokens andra tes är att vi måste konsumera så att priset ska kunna sänkas och varorna bli tillgängliga för alla. Självfallet är det positivt att mobiltelefoner och mikrovågsugnar har blivit billigare med åren. Visst är det bra att några nyfikna eller statusjägare köper de första mobiltelefonerna, men det behövs inte 1 100 miljoner nya mobiltelefoner – en ny vart eller vartannat år – och 70 nya miljoner bilar för att driva den utvecklingen. Tesen håller inte som en allmängiltig lag.
Miljöfrågorna viftas undan; ”de hör inte ihop” med konsumtionen utan påstås vara ett nytt slagträ för antikonsumtion. Om något är skadligt så kan det lösas med avgifter. Visserligen, erkänner han, fungerar det inte i praktiken men insisterar ändå på att hålla isär frågorna.
Samma lättsinniga inställning till miljön (och sanningen) visar Johan Norberg när han påstår att miljön blir bättre när vi blir rikare. Det kan gälla lokalt men aldrig globalt. Det ekologiska fotavtrycket växer med välståndet; det sambandet gäller fortfarande.
Pudelns kärna är kanske att enligt Frycklund är den enda ”överkonsumtionen” individuell, att köpa mer än den egna kassan tillåter. Han blundar för samhällets överkonsumtion – summan av alla stora bilar och bostäder, allt långresande, all mat högt upp i näringskedjan. Jorden tål inte en sådan livsstil. Det är en lyx vi inte kan kosta på oss om kommande generationer ska få ett drägligt liv.
Det finns ändå återhållande krafter. Religioner och vishetsläror brukar ju förespråka måttlighet. Men Frycklund konstaterar att människorna inte gärna följer buden. Här snuddar han vid en viktig tanke: att vi människor faktiskt kan hysa stridande viljor. Vårt bättre jag inser vad som behöver ändras men vårt sämre vill inte vara med.
Boken utmynnar i en uppmaning att ”göra sig av med de ideal som inte fungerar i verkligheten”. Om vi ”bejakar konsumtionen uppstår en bättre harmoni mellan våra ideal och våra verkliga liv”. Så blunda och köp! Kort sagt: om inte boken tagits på allvar här och var skulle den bara kunnat avfärdas som årets kalkonbok.
Inför klimathotet behöver alla parter gå samman. Det formuleras snärtigt i en brittisk regeringsrapport: ”I will if you will”. Bara tillsammans kan vi klara svåra, kännbara förändringar. Reinfeldt talar om att ”den tiden är över nu” när vi kan nonchalera klimatet. Men Svenskt Näringsliv väljer att sticka huvudet i sanden. Varför? Hur länge till?
Christer Sanne är styrelseledamot i den gröna ideverkstaden Cogito och författare till Keynes barnbarn (Formas 2007)