En ekonom som arbetar på Svenskt Näringsliv, som har gett ut en bok på Timbro och som har fått beröm på Johan Norbergs nyliberala blog. En sådan person måste ju bara ha fel. Eller hur?
Så tänker i alla fall Christer Sanne när han skriver om min bok i Arbetaren (7/2008).
Den läsare som till skillnad mot Sanne vill utmana sina egna förutfattade meningar kan ställa sig frågan om en allmänt misstänkt person nödvändigtvis måste ha helt fel hela tiden eller om han ibland kan ha rätt i åtminstone något. För även en blind höna kan ju som bekant hitta ett korn ibland.
Vänstern har historiskt haft en positiv syn på produktionskrafterna. Den kamp man har inriktat sig på har varit en kamp om makten över dessa krafter. Men om man väljer Christer Sannes väg så handlar det om att sätta själva kraften ur spel. Ett samhälle som strävar mot att dra ner på tillväxten kommer antagligen att leda till skärpta klassmotsättningar. Men vad skulle kampen vara värd om den bara handlade om att fördela en krympande kaka?
Konsumtionskritiken har genom historien ofta uppträtt i en borgerlig kontext. Det var när konsumtionsmönstren spreds från högadeln och ner till vanliga köpmän och bönder som den styrande eliten slog till med förbud och moralpredikningar mot slöseriet. Motsvarigheten idag är de välbeställda intellektuella i väst som oroar sig för kinesernas köp av tv-apparater eller indiernas nya folkbil Tata.
Det finns en övertro på producenternas betydelse. Jag menar att konsumenternas roll i den tekniska utvecklingen har underskattats. Kalla det gärna ett underifrånperspektiv. Sanne håller med mig i mitt exempel om att det var jättebra att det fanns mångmiljonärer som hade råd att köpa de första mobiltelefonerna för 30000 kronor på 1980-talet. Men han ironiserar över dagens situation när det tillverkas hundratals miljoner mobiler. Något han inte tycker är nödvändigt. Senast jag kollade fanns det 198 miljoner mobiltelefonanvändare i Afrika. Det är fantastiskt, men knappast tillräckligt. Det kommer att behövas en hel del fler billiga mobiltelefoner innan man kan slå sig till ro och säga att det räcker.
Det är lätt att göra sig lustig över att vi i den rika världen köper telefoner som kan skicka bilder och överföra filmer. Men konsumtionen handlar inte bara om oss själva, utan vår konsumtion skapar möjligheter för andra längre fram.
I världen finns det kanske 200 miljoner gästarbetare och ännu fler tvingas under längre tider arbeta långt från hemorten i det egna landet. Många befinner sig i en utsatt situation utan fackliga och legala rättigheter. I dag har de flesta ändå möjlighet att hålla kontakten med sina familjer med mobiltelefoner. Det finns ett långt gånget projekt som går ut på att man ska kunna överföra pengar med mobiltelefonen och på så sätt kunna runda de svindyra penningförmedlare som just nu mjölkar dem som behöver skicka hem pengar.
Vad kan vi tro om framtiden? Om fem år kommer det att vara så billigt att vem som helst kommer att ha råd att skicka bilder på sina telefoner och om tio år rörliga bilder. Skratta gärna åt bortskämda svenska tonåringar. Men skratta inte åt det här. För den som inte har råd att åka hem mer än vart tredje eller vart fjärde år. För henne eller honom är inte bildtelefoni lyx – det är en nödvändighet.
Många av de miljöproblem som diskuterades på 1970-talet är åtgärdade. På samma sätt som vi löste dem kommer vi att lösa klimatfrågan. Den svenska koldioxidbeskattningen ligger högre än de nivåer som FN:s klimatpanel har beräknat ska räcka för att stabilisera den globala uppvärmningen. Att det svenska systemet biter visas av att vi sedan 1990 har minskat våra koldioxidutsläpp med 9 procent, samtidigt som konsumtionen har fortsatt att växa med 36 procent och tillväxten med 48 procent.
Sverige har visat att en minskning av koldioxiden går att förena med ett konsumtions- och tillväxtsamhälle. Lyckas vi berätta om våra erfarenheter kommer vi att kunna övertyga länder som USA och Kina om att också införa utsläppsbegränsningar. Gör vi däremot konsumtions- och tillväxtmotståndaren Christer Sanne till vår klimatambassadör är jag rädd att vi inte får några efterföljare.