Alltihop började med att Nelson Rockefeller hade bestämt sig för att någon av samtidens stora moderna konstnärer skulle måla något som fick besökaren att stanna upp och tänka till, vid ingången till Rockefellers radiocenter. Såväl Pablo Picasso som Henri Matisse hade tillfrågats, men avböjt. Det var då han frågade sin mammas favorit, den mexikanske Diego Rivera som efter lång övertalning sade ja. Temat skulle vara framtidens gränser.
Diego Rivera var ursprungligen en kubistisk målare som på besök i Italien blivit influerad av den pågående renässansen för muralmålningar. Till en början var hans motiv klassiska fresker i allegorisk form, en stil som han snart övergav för en egen. Han inspirerades av aztekmålningar han sett i Yucatan, kubismen och Rousseau. Rivera valde att popularisera sina motiv så att de blev så kontroversiella att han under perioder tvingades arbeta beväpnad med pistol till skydd mot högeraktivister. Det var med penseln i handen och pistolen i byxlinningen som han mötte den yngre konstnären Frida Kahlo. Diego Rivera var redan medlem i kommunistpartiet, men hans förhållande till Partiet skulle alltid vara stormigt.
Det nygifta paret Diego Rivera och Frida Kahlo hade flyttat till ”Gringolandia”, det vill säga USA, i november 1930. Förutom framstående modernister var de båda socialistiska revolutionärer. Rivera hade trots det fått i uppdrag att göra muralmålningar på såväl San Fransiscos börshus som Kaliforniens konstskola.
Muralen i Rockefeller Center betalades den 22 maj 1933 och arbetet inleddes kort därefter. Det blev en fantastisk mural, välbalanserad, kraftfull och i de typiska starka färgerna. Problemet var innehållet: det tjugonde århundradets sociala, politiska, industriella och vetenskapliga framsteg förvisso – men också alkoholiserade överklasskvinnor och celler smittade med veneriska sjukdomar. Men det värsta av allt, i bildens centrum tågade en jättelik första maj-demonstration under röda fanor, ledd av en porträttlik Lenin. Det gick inte alls för sig. Nelson Rockefeller försökte övertala Diego Rivera att måla över den ryska revolutionärens ansikte med en anonym arbetares. När Riveras assistenter fick höra talas om Rockefellers förslag hotade de med strejk. Rivera höll med dem och menade att Lenin måste bli kvar. Han kunde dock tänka sig att balansera Lenin med en amerikansk ledare, som Abraham Lincoln – fast då i en annan
sektion av målningen.
När ingen förlikning nåddes beordrade Nelson Rockefeller att arbetet omedelbart skulle stoppas. Det täcktes över och vid midnatt den 9 februari 1934 började rivningen. Rivera beskrev ödeläggelsen som kulturell vandalism.
Drygt 70 år senare fick censuren av Riveras mural en pendang i FN-byggnaden, några kvarter ifrån Rockefeller Center. Den 5 februari 2003 höll dåvarande försvarsminister Colin Powell och FN-ambassadören John Negroponte en presskonferens i New Yorks FN-skrapa, om sina planer för Irak, i de lokaler där en version av Pablo Picassos berömda bild Guernica normalt hänger. På bilderna från konferensen är den ersatt med ett blått skynke.
Picassos bild i FN-skrapan är en kopia i väv som Nelson Rockefeller bekostat. Den ursprungliga bilden målades på canvas för en mural i svartvit olja som ett minnesmärke över den lilla baskiska byn Guernica. Nazityska Luftwaffes Condordivision hade bombat Guernica, på Francisco Francos initiativ. Det var den 26 april 1937 och marknadsdag i Guernica när de jämnade byn med marken och dödade 1658 människor, nästan alla civila och skadade 889 personer.
Händelsen gav Pablo Picasso den inspiration han behövde för att slutföra en mural som den spanska republikanska regeringen beställt inför världsutställningen i Paris. Inom femton dagar efter rapporterna från Guernica arbetade Picasso dag och natt. Han valde de anslående kontrastrika svartvita färgerna eftersom tidningsbilderna från den förstörda staden var svartvita. Den färdiga målningen blev inte bara gigantisk, 3,5 meter hög och 7,8 meter lång, utan skildrade dessutom krigets konsekvenser: död, lidande, våld och brutalitet med en så enastående skärpa att målningen blivit en av det tjugonde århundradets främsta ikoner.
Guernica visades första gången i Paris 1937, som planerat. Den kompletterades då med en dikt av den franske surrealisten Paul Éluard. I den spanska paviljongen medverkade också målarna Joan Miró och Alexander Calder.
Efter utställningen i Paris tvangs målningen ut på en lång turné, den kunde ju inte återvända till Spanien under Franco. Den reste i stället runt, bland annat i Italien, USA och Brasilien, innan den flyttade in på Manhattans Museum of Modern Arts, Moma, tredje våning. Under Vietnamkriget blev rummet där målningen hängde med jämna mellanrum plats för fredliga antikrigsdemonstrationer, dock utan att målningen for illa. Slutligen riktades dock ett angrepp mot den. Det var Tony Shafrazi som sprejade KILL LIES ALL med rödfärg på själva målningen i protest mot att Richard Nixon hade benådat andrelöjtnanten William Calley för dennes medverkan i massakern på den vietnamesiska byn Song My/My Lai. Färgen kunde ganska lätt tas bort från ytan, så att målningen åter blev intakt.
År 1981 återlämnade Moma Guernica till Spanien. 1992 flyttades målningen som planerat från Museo del Prado i Madrid till Museo Nacional Centro de Arte Reina i samma stad. Med jämna mellanrum kräver baskiska separatister att den ska flyttas till Guggenheim Museum Bilbao.
Guernica-kopian i FN-skrapan hänger ovanför ingången till säkerhetsrummet som en ständig påminnelse om krigets vidrighet och för att undvika nya beslut om fler Guernica. Den vävda versionen av målningen i FN-skrapan är inte helt svartvit som originalet, i kopian finns flera inslag av mjukare bruna nyanser.
Att täcka över Guernica när dess budskap inte passade administrationen, kan kanske ses bara som en gradskillnad från att förstöra Man at the Crossroads. Många kunde nog höra Diego Rivera gorma från sin grav att det är kulturell vandalism. Makthavarna verkade dock göra som de själva ville.
Kanske hörde de honom ändå. Det var nog inte utan skam som Colin Powell och John Negroponte talade framför det blåa skynke som dolde Pablo Picassos, och fredsrörelsens, starkaste argument emot dem.
