Ett haveri. Det är antagligen det uttryck som bäst sammanfattar den svenska socialpolitiken just nu. För politiken är inte bara inhuman och moralistisk – den är dessutom i flera avseenden onödigt dyr.
Ett första exempel är den hårdnackade vägran att erbjuda narkomaner rena sprutor. Konsekvensen framgick med all önskvärd tydlighet i José Figueroas bildreportage i Arbetaren tidigare i år; det är lättare för en heroinist att få tag på heroinet än på en ren spruta, alltså tvingas de använda varandras sprutor. Att smittan av hiv och hepatit ökar är då fullkomligt logiskt. Siffrorna från förra året talar för sig själva: 45 nya hivfall i Stockholm som inte har något sprututbytesprogram, inte ett enda i Skåne som erbjuder rena sprutor.
Sverige inte bara saknar ett nationellt sprututbytesprogram, vi är dessutom det enda land i Europa där det är förbjudet att sälja sprutor utan recept.
Lägg till detta den undersökning, ”Varje drogfri dag en framgång”, som presenterades i Dagens Nyheter i tisdags, som visar att samhället kan spara miljarder på att ge narkomaner vård. Undersökningen baseras på 600 missbrukare i metadonbehandling i Stockholm och slår fast att en missbrukare i sin aktiva missbruksfas kostar samhället cirka 6000 kronor per dygn, om alla samhällets kostnader för från inbrott till omhändertagande av barn, räknas in. Vilket kan jämföras med att en vårdplats kostar cirka 2000 kronor per dygn.
Att vård till och med lönar sig är alltså enkel matematik. Men att välja att inte satsa på de svagaste i samhället, oavsett om det handlar om fångar, tiggare, hemlösa eller papperslösa, visar på ett betydligt större haveri än det rent ekonomiska. Det handlar om att politiken bygger på moralism och en ”tuffare tag”-retorik – där de som står lägst på samhällsstegen betalar priset.
Kriminalvården utgör ytterligare ett belysande exempel på samma logik. Den som har missbruksproblem och begår brott skulle kunna dömas till kontraktsvård, alltså att avtjäna straffet på ett behandlingshem för att bli kvitt drogproblemen, vilket omvandlas till fängelsestraff för den som inte sköter sig. Men vårdplatserna gapar fortfarande tomma och fängelserna fylls till bristningsgränsen.
Och oavsett om ministern heter Ask eller Bodström är politikerna uppenbarligen nöjda med sina hårdare tag och att allt fler döms till allt längre fängelsestraff; flera fängelser är på väg att byggas ut vilket kommer att leda till att antalet platser ökar från tidigare 5000 till minst 7000. Står förklaringen att finna i att brottsligheten ökat? Nej, den ligger på ungefär samma nivå som vid 1990-talets början.
Samtidigt ser vi dessutom nya ”tuffa tag” mot arbetslösa och sjuka, en bortre parentes i sjukförsäkringen som kommer att tvinga fler, och särskilt kvinnor som statistiskt är sjuka längre, till socialbidragsberoende. Är det månne så att det fattig-Sverige som regeringen är i färd med att åstadkomma faktiskt kommer att generera en ökad brottslighet? Så kommer deras nya fängelser till ökad användning och cirkeln sluts. Vi har sett det hända i USA; ingen annanstans i världen sitter så stor del av befolkningen i fängelse. Där har brottsligheten till och med sjunkit sedan 1990-talets början, samtidigt som antalet fängslade ökat med hela 50 procent under samma tid.
Människor är inte monster som måste hållas inlåsta – vi är framför allt produkter av det samhälle vi lever i. Och den centrala frågan är vilket samhälle vi vill ha.
