Jonas Frycklund kryddar sitt inlägg i förra veckans Arbetaren med etiketter som ”borgerlig”, ”tillväxtmotståndare”, ”vänster” och för den delen även ”Timbro” men det avslöjar att han är dåligt påläst. Karl Marx beskrev en gång ”frihetens rike” som utvecklingens mål, när behoven var tillgodosedda och människor kunde utveckla sig fritt. Keynes – och andra klassiska ekonomer – var inne på samma spår: inte ohämmad konsumtion utan mänsklig utveckling. De var inga tillväxtkramare.
Det som kommit till är kunskapen att produktionen har gränser. Världsekonomin år 2050 kan vara fyra gånger större. Bland annat därför att kineser och indier vill ha både kylskåp och bil. Men lika mycket för att vi i väst väntas öka en redan stor konsumtion. Förra året köpte till exempel svenskarna 3,3 miljoner nya mobiltelefoner. 8 av 10 var bytestelefoner.
Detta är verkligen något att bekymra sig över. Fyra gånger större produktion pekar mot tredubbla utsläpp av växthusgaser. Men i Bali uttalade sig politiker från nästan hela världen för att de i stället borde minskas till hälften. I de rika länderna måste utsläppen minskas ännu mer, till en femtedel eller så. Annars drabbas jorden av en skenande uppvärming.
Nu påstås utsläppen i Sverige ha minskat med 9 procent och det är bra. Men det är ändå en bit kvar till 80 procent och statistiken är förskönad eftersom den blundar för utsläpp från sjöfart och flyg och från svensk import.
Frycklund spelar åter upp sin tes att konsumtionskritiken kommer uppifrån och därför kan avfärdas som irrelevant. Det första är rätt: överklassen har i olika epoker fördömt kaffe, hästskjutsar, sidenscarves etcetera som lyx vilken inte borde komma massorna till del. Det är en del i det sociala spelet, önskan att hålla distans, inte minst med sina konsumtionsmönster.
Men därav följer inte att jorden har råd med allt som människor önskar sig, vare sig de bor i Väst eller Öst (och vi i västerlandet är värst: enligt Johan Tell använder 9 miljoner svenskar mer energi än över 200 miljoner indonesier). Därför bekymrar det mig att Svenskt Näringsliv vill blåsa under en fortsatt konsumtionsökning, oavsett vad den består av, och i mitt första inlägg visade jag på Frycklunds dåliga argumentation.
Om miljön säger Frycklund nu bara att ”vi kommer att lösa klimatfrågan” och pekar på Sverige. Och visst är vi kanske bäst i klassen (men det är inte lätt att förse andra länder med lika mycket älvar och skog som här). I många länder slösas det av opportunistiska politiska skäl mycket på energin. Bensinen är subventionerad snarare än beskattad. En ur vårt väst-perspektiv beskedlig beskattning av all fossilanvändning (ungefär som den svenska) skulle, enligt vissa ekonomer, kunna driva på teknikutvecklingen och ge stora besparingar i produktionsledet. Och vi är rika och har råd att betala. Men för fattiga människor skulle det svida oerhört; livsvillkoren skiljer sig så mycket på jorden att det är ganska orealistiskt. För att västerlänningar sedan också ska anpassa sig och till exempel köra mindre (eller välja dyrare tekniker) så det krävs mycket mer – minst dubbla bensinpriset
säger experterna. Tror du själv att 4000–5000 kr klimatskatt (eller fördyrande teknikkrav) skulle minska dina utsläpp från dagens 6–12 ton till 1 ton?
Frycklund talar sig varm för teknikutveckling för fattiga gästarbetares skull. Det är lätt att hålla med. Men det är cyniskt att vilja sticka åt dem bildtelefoner men blunda för allt det andra: hur utsugningen av dessa arbetare ”utan fackliga och legala rättigheter” är en del i den kapitalistiska världsordning som hans organisation vill värna. Eller hur hans organisation med näbbar och klor motsatt sig de koldioxidskatter som han nu prisar för deras förmodade miljöeffekt (trots att de stora industrierna undantas från skatt).
Klassfrågor måste in mer i hållbarhetsdebatten och Frycklund kan ha rätt i att en utplaning av ekonomin i ett land kan leda till skärpta klassmotsättningar. Men för det första är den stora faran ändå internationella konflikter om inte världssamfundet lyckas enas om kraftiga åtgärder – och hur många tror att det kommer att ske inom rimlig tid? För det andra bär den som blåser under förväntningar och anspråk på ökad konsumtion ett stort ansvar för eventuella motsättningar. Jag efterlyser fortfarande Svenskt Näringslivs bidrag för en hållbar utveckling.
Det är inte orden och etiketterna som betyder något, utan handlingarna.