Visst finns det segrar. Den av kvinnorörelsens paroller som framför allt förverkligats är ”Daghem åt alla”. 1970 fanns bara 33000 dagisplatser, vilket kan jämföras med dagens garanti om plats i förskolan inom tre månader.
Men samtidigt har nya behov uppstått. Med flexibiliseringen av arbetsmarknaden följer att allt fler människor arbetar kvällar, nätter och helger. Dessutom är allt fler ensamstående föräldrar. Det ställer krav på en mer flexibel barnomsorg, vilket endast finns i begränsad utsträckning i dag.
Kvinnorörelsen har i sina olika ”vågor” av kamp krävt betydligt mer än barnomsorg. Den har länge fört fram visioner om ett ”nytt” vardagsliv, parallellt med diskussionen om kvinnors rätt till lönearbete, lika lön, arbetsmiljö och så vidare. I dag anses en av flera viktiga förklaringar till att kvinnor varken tjänar lika mycket som män eller arbetar heltid i samma utsträckning, vara just den traditionella förväntningen på kvinnor att sköta merparten av det obetalda hemarbetet.
En central tanke för det ”nya vardagslivet” har länge varit att flytta det obetalda arbetet ut från hemmet, att professionalisera det.
Alva Myrdal lanserade idéer om ”storbarnkammare” och kollektivhushåll redan på 1930-talet, sannolikt inspirerad av de socialistiska utopister som redan under tidigt 1800-tal hade tankar om kvinnofrigörelse och skissade på drömsamhällen där hushållsarbetet sköttes genom storskaliga lösningar. Alva Myrdals vision om kollektivhus innebar att de delvis skulle skötas av anställd personal, vilket också blev verklighet i begränsad skala på 1930-talet.
Men att betala personal och arbetsgivaravgifter av den egna lönen är kostsamt och förutsätter storskalighet för att bära sig – och dessutom organiseras då ”boendeservicen” delvis utifrån de anställdas arbetstider. Det är några av förklaringarna till att kollektivhusen med anställd personal har försvunnit, ett efter ett, det sista så sent som på 1970-talet.
Ur den erfarenheten, eller snarare parallellt med den, föddes visionen om det mindre, självförvaltade kollektivhuset, och så lades grunden till en kollektivhusrörelse som fortfarande är levande i dag, om än i begränsad utsträckning (riksföreningen Kollektivhus har ett 40-tal medlemmar i form av existerande kollektivhusföreningar).
Bakgrunden är framför allt 1970-talets diskussioner om vardagslivet. 1976 bildades till exempel åtta arbetsgrupper i Stockholm för att diskutera boende ur kvinnoperspektiv, enligt boken Bygga på kvinnors kunskap (Kvinnors byggforum, 2004). Det blev upptakten till en bred kampanj för kollektivhus.
Tre år senare, 1979, samlades i Kungälv 120 kvinnor från fem länder till en nordisk konferens med temat: ”Bygga och bo på kvinnors villkor” för att diskutera visioner och strategier för ett nytt vardagsliv. Konferensen slog fast att den rådande arbetsfördelningen måste förändras så att män och kvinnor delar på både betalt och obetalt arbete.
Närhetsprincipen var något av det viktigaste när krav på förändring formulerades. Den konstlade uppdelningen av ”produktion” och ”reproduktion” skulle bort och alla vardagslivets behov, det betalda arbetets såväl som det obetaldas, skulle stå i centrum för samhällsplaneringen. Bland de konkreta förslagen till förändring fanns att bostadsområden måste planeras så att de uppmuntrar till gemenskap och utgå från närhet mellan skola/förskola, arbete och boende, att bostadsbyggandet anpassas till att kärnfamiljen inte längre är norm och att det därtill behövs bra kollektivtrafik och väl upplysta gång- och cykelvägar.
En annan viktig förändringsstrategi var kravet på sex timmars arbetsdag, med bibehållen lön. I takt med att kvinnor gick från att vara ”husmödrar” till att bli förvärvsarbetare (också), blev hushållens sammanlagda tid för lönearbete nästan fördubblad på bara en generation.
Kravet på sex timmars arbetsdag, inte minst för att möjliggöra för både män och kvinnor att ta ansvar för det obetalda hemarbetet, tycktes följaktligen både logiskt och rimligt. Men kravet har inte förverkligats och det står inte heller högt på vare sig vänsterns eller fackföreningsrörelsens dagordning. Tydligast manifesteras detta av att LO:s största förbund, det kvinnodominerade Kommunal, 2006 bestämde sig för att inte aktivt driva frågan.
Men det är inte bara en daglig arbetstidsförkortning som uteblivit. Samtidigt har närhetsprincipen vad gäller småbutiker och service utarmas på många håll till förmån för storskaliga köpcentrum. Kollektivhus har inte vuxit fram i någon större omfattning och kopplingen till bostadsområdet som bas försvagas dessutom av den nya valfriheten av skolor och förskolor.
Grunden till det missnöje som kanaliserades i nya visioner för vardagslivet på 1970-talet finns kvar. Frågan är vilka lösningarna är i dag.
