Vi har med den borgerliga alliansregeringen för första gången fått en finansminister som kallar sig feminist. Han gör det inte bara sådär hafsigt. Han har beskrivit hur han blev feminist (när han fick döttrar och fick se de normerande genusmekanismerna i funktion på förskolan och H&M). Han håller Simone de Beauvoir för den viktigaste feministiska tänkaren. I jämförelse med en annan självutnämnd feminist, Göran Persson, är han uppenbart mera påläst och genuint intresserad. Alliansens jämställdhetsminister, däremot, vill inte kalla sig feminist. ”Jag har svårt för epitet”, förklarade Sabuni för Svenska Dagbladet förra året, ”och tycker att det räcker med att jag är liberal”.
Så vad har denna otippade kombination av en icke-feministisk jämställdhetsminister och en enligt egen utsago feministisk finansminister producerat för politik på jämställdhetsfältet? Man kan börja med att konstatera att alliansregeringen slagit på stora trumman när de gäller jämställdhetsarbetet och satsar betydligt mer pengar än förra regeringen på jämställdhetsåtgärder – som rör våld mot kvinnor och kvinnohälsa. Det är angeläget. Men de kännbara makroeffekterna vad gäller jämställdheten står ändå att finna i politikens ”hårda” kärna, den politik som utformas på arbetsmarknads- och finansdepartementen.
Om vi börjar med de kraftigt försämrade a-kassereglerna för deltidsarbetslösa: fyra av fem deltidsarbetslösa är kvinnor. Och fortsätter med de likaledes kraftigt försämrade villkoren för långtidssjukskriva: två tredjedelar av de som är sjukskrivna längre än ett år är kvinnor. Sedan inkomstskattesänkningen: över hela populationen betyder det fler kronor till män än till kvinnor, då kvinnor som grupp tjänar ungefär 10 procent mindre än männen. Och slopandet av fastighets- och förmögenhetsskatterna: män äger i betydligt större utsträckning än vad kvinnor gör, vilket återigen innebär att reformen ger män fler kronor än kvinnor. Samt skatterabatten på hushållsnära tjänster, som budgetmässigt inte är en jättereform, men som i sammanhanget är viktig eftersom den storslaget har lanserats som en ”frihetsrevolution” för kvinnorna: den vanligaste nyttjaren är en man över 65 år, enligt en Sifomätning.
Den ekonomiska politiken missgynnar systematiskt kvinnor som grupp.
Om vi så övergår till den politik som ligger under Sabunis ministär är förstås vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen de två jättereformerna. Om vårdnadsbidraget behöver vi här inte säga mer än att det försvagar kvinnornas ställning på arbetsmarknaden genom en dubbel mekanism: genom att göra kvinnor mindre attraktiva på arbetsmarknaden och samtidigt genom att minska jobben inom barnomsorgen. Jämställdhetsbonusen är intressant på så sätt att den är häpnadsväckande generös.
Till detta kommer dråpslagen mot jämställdhetslagen med kraftigt sänkta krav på arbetsgivare vad gäller upprättande av jämställdhetsplaner och lönekartläggning.
Med detta sagt: alliansregeringens jämställdhetspolitik är faktiskt helt okej. Det vill säga, för en frisk kvinna med en stark position på arbetsmarknaden som bor i villa med lagvigd man och barn. För denna tänkta idealfamilj kan jämställdhetsbonusen absolut bli den extra förmån som gör att de delar föräldraledigheten lika och får ett trevligt tillskott i semesterkassan. Eventuellt kan familjen använda vårdnadsbidraget för att finansiera en au pair vilken, till skillnad från förskolan, inte kräver lämning och hämtning eller vabbning när kräksjukan kommer. Och så köper familjen tvätt och städ med skatterabatt. Det är bara att medge: för denna tänkta kvinna betyder det sannolikt att hon kan satsa mer på jobbet och få en högre total livsinkomst. Dessutom minskar hennes risk för ohälsa och utbrändhet
Det var bara det där med alla de andra kvinnorna. Ensamstående mammor, till exempel, som ju inte har någon möjlighet att utnyttja den generösa jämställdhetsbonusen (en skamlöst orättvis aspekt av reformen som inte brukar diskuteras, extra allvarlig som den kombineras med en sänkning av ersättningsnivån). Eller hon som städar hos familjen ovan, men får en handledsskada som inte vill läka. Regeringens linje är vad den utger sig för att vara: en liberal jämställdhetspolitik inriktad på att förbättra medelklasskvinnors villkor genom service utförd av lågavlönade kvinnor. Som sådan är den seriös och ambitiös.
