Internationella kvinnodagen närmar sig, en kampdag då det är dags att summera läget för det feministiska projektet. Står vi bara och stampar, går det bakåt eller möjligen framåt? Svaret på alla de tre frågorna måste bli ett ja: Det står och stampar, det går bakåt och framåt – samtidigt, men i olika frågor.
Framåt: Att utländska kvinnor till sist får rätt att göra abort i Sverige är en efterlängtad reform! Och diskussionen om könsneutrala äktenskap kommer snart att bli en logisk följd av lagändringen från 2005 som gav lesbiska samma rätt till insemination som heterosexuella, vilket också är på tiden.
Står och stampar: Med lönerna och över huvud taget arbetsmarknaden.
Går bakåt: Med våldet mot kvinnorna och våldtäkterna, som faktiskt ökar.
Lägg till detta problemen med fortsatt sexualisering och objektifiering av kvinnorna, genusförväntningar på män och kvinnor att klä sig, bete sig, tala och göra enligt strikta mallar, och mansdominans i medierna – och totalsumman hamnar antagligen någonstans mellan stampandet och bakåtrörelsen.
Alliansregeringen har visserligen kryddat sin politik med en jämställdhetsbonus och anslagit extra pengar till att bekämpa våld mot kvinnor men sådant väger lätt när det sätts i relation till deras ekonomiska politik som flyttar positionerna bakåt för kvinnor; både a-kasseslakten och försämrad sjukförsäkring drabbar kvinnor hårt.
Att det finns en viss medvind i frågor som rör sexualitet och inte minst homosexuellas rättigheter beror på att många års kamp för just dessa frågor gett resultat. Men det lurar samtidigt en fara i denna medvind, en fara som består i att det feministiska projektet riskerar att släppa fokus på de frågor där det blåser som hårdast, nämligen i frågor som rör kvinnor och ekonomi.
Många feminister har trott, eller åtminstone hoppats, att om bara arbetslivet blir riktigt jämställt så kommer vardagslivet till sist att hänga med på köpet. Riktigt så enkelt har det inte visat sig vara. Trots att kvinnor lönearbetar i allt högre utsträckning ökar inte männen det antal timmar de lägger på obetalt arbete i motsvarande utsträckning. Kvinnor ”slår knut” på sig själva för att pussla ihop vardagen och isolerade i singel- eller sambohushåll är var och ens handlingsutrymme för förändring begränsat.
Att bilda politiskt parti, som Fi, är antagligen inte nyckeln till förändring. Men den tanke som Fi plockar upp, att den feministiska – utomparlamentariska – rörelsen behöver samordning är däremot helt rätt. Vi måste våga sätta en fråga i taget överst på dagordningen, och kröna alla inspirerande mötespunkter som feministfestivaler och debatter med demonstrationer och aktioner där vi kräver förändring. Vi vet att det kan ge resultat: Daghem åt alla blev verklighet, liksom stödstrumpornas krav på fler kvinnor i politiken. För att nämna några exempel.
Det har blivit dags att blåsa liv i 1970-talets feministiska paroller om ett nytt vardagsliv; ett vardagsliv där kärnfamiljen öppnas upp och delar av hushållsarbetet professionaliseras. Det kommer dessutom att ge skjuts åt kvinnokampen i arbetslivet, var så säker.
Men även i arbetslivet behövs fortsatt kamp och prioriteringar. Där behöver kampen för sex timmars arbetsdag ny energi.
