Vänstern och vardagen

Skriva städlistor, arbeta heltid, tala klarspråk om att ”sova med fienden” eller skilja sig. Det är några av de konkreta förslag för ökad jämställdhet
i vardagen – på individplan – som debattörerna runt bordet kom upp med.
Men att ta itu med kvinnors ”dubbelarbete” och allt vad det innebär av stress, hälsoproblem och sämre möjligheter i arbetslivet handlar snarare om att diskutera lösningar på politisk nivå.

Förutom en utbyggd barnomsorg är det inte många av kvinnorörelsens visioner från 1970-talet om ett ”nytt” vardagsliv som förverkligats, trots stark mobilisering. Varför?

SVANTE TIDHOLM: Först vill jag fråga, var inte feministrörelsen mycket bredare då och angick många fler? Nu känns rörelsen mer dominerad av medelklass. Är det inte därför debatten handlar mer om till exempel queer än vardagsproblematik?

GUDRUN SCHYMAN: Jag var inte med i någon feministrörelse på 1970-talet, men det jag såg av den var mycket livaktigt. Men det var ju ett annat politiskt klimat då, hela det politiska klimatet har gått mot en privatisering i alla bemärkelser och de politiska perspektiven har snävats in till att bli mycket mer privata, vilket innebär att diskussionen om samhällsplanering, bostadsbyggande och kollektivhus betraktas som ren sekterism. Vi har tagit upp detta mycket inom Feministiskt Initiativ och det betraktas ju som väldigt aparta frågor, trots att jag tycker att det är något väldigt centralt. Det handlar inte bara om att den feministiska rörelsens agenda förändrats, utan snarare samhällsklimatet.

INGA-LISA SANGREGORIO: I Grupp 8 drev vi kravet ”arbete åt alla”; kvinnor måste ha en egen försörjning. Daghemmen var en nödvändig förutsättning. Men våra övriga krav, kortare arbetstid – sextimmarsdagen – och kollektiva boendeformer som underlättar vardagslivet återstår att genomföra. Senare var jag med och ordnade konferenser om att ”bygga och bo på kvinnors villkor” med kvinnor från de nordiska länderna och det var ett jätteintresse! Jag tror att det skulle kunna bli så igen.

SCHYMAN: Jag håller med dig om att frågorna kan bli heta igen. För de krav som kvinnorörelsen drivit länge om närhet i samhällsplaneringen och kortare arbetstid, är väldigt kopplat till klimatfrågan.

Vilka lärdomar finns att dra från kvinnokampens historia? När rörelsen har mobiliserat runt en fråga i taget har segrar vunnits, som rösträtt, barnomsorg och kvotering i politiken. Är det för komplext att förändra hela samhällsplaneringen?

SCHYMAN: Man kan uttrycka det i termer av att det blir för svårt, men det som händer är att då kommer motståndet fram. Så länge man håller sig till en isolerad fråga kan man få en väldigt bred uppslutning men man hotar inte makten. Det går att genomföra en isolerad fråga, som barnomsorgen. Det är en otroligt bra reform men den har ju inte i grunden ändrat den patriarkala maktordningen. Man måste jobba på flera nivåer samtidigt, både brett i enskilda frågor och med ett långsiktigt systemskiftande ”maktrubbningsarbete”.

HELENE SIGFRIDSSON: Vi märker väldigt tydligt inom Makalösa föräldrar, att om vi arrangerar ett seminarium om bostadsfrågor så kommer det jättemånga människor, majoriteten av dem är kvinnor, och intresserade av precis samma lösningar som då, till exempel kollektivhus.

Frågorna engagerar säger ni, men ger det något avtryck i politiken?

SANGREGORIO: Jag har ju varit på flera internationella kvinnokonferenser för att diskutera samhällsplanering och bostadsbyggande, som skulle vara bättre för kvinnor – och även för män och för klimatet – och en sak man kan se är en förfärlig statistik över utvecklingen i alla länder. Hur många barn kan till exempel gå själva till och från skolan? Det har gått ner i alla länder. Det innebär att föräldrarna måste följa eller köra dem, och så blir det ännu mer biltrafik, ännu farligare – och ännu färre kan gå själva. Jag bor precis vid en förskola och ser hur föräldrarna kör som dårar, speciellt när de har lämnat ungarna. Och det är ju tid som egentligen är helt meningslös. Man kan mäta hur lång tid det tar för människor att bädda och städa, men hur mäter man det ”onödiga” resandet?

Innebär det att det är en hoppfull tid nu, att klimatfrågan öppnar möjligheter till förändring, eftersom mycket måste förändras?

SCHYMAN: Absolut! Det är inte bara en möjlighet utan en nödvändighet! Jag tror att vi kommer att få se många av kvinnorörelsens klassiska frågor diskuteras, även globalt.

Vilka frågor syftar du på?

SCHYMAN: Till exempel arbetstidsförkortningsfrågan. Den kan vara en motor och verktyg i den omställning som vi måste göra. Därför är den frågan väldigt viktig att lyfta igen, ur ett bredare perspektiv.

SANGREGORIO: De som alltid har varit för, socialdemokratiska kvinnoförbundet, har ju sagt att de inte längre driver frågan. Samma sak med Kommunal. Otroligt sorgligt! En orsak till att det inte hänt något är att fackföreningsrörelsen, som ju är väldigt mansdominerad, alltid har varit oerhört rädd för kravet på kortare daglig arbetstid. Vad skulle arbetarna med lediga lördagar till? Skulle de behöva vara hemma och ”hjälpa till” med städning?

TIDHOLM: Det är väl det man kan misstänka ibland, när man ser vilket motstånd det finns mot kortare arbetstid. Och speciellt med tanke på den statistik som visar att nyblivna pappor jobbar mer än de gjorde innan de fick barn. Vill de hellre jobba än vara hemma?

Ni säger alla att det är viktigt, men är det möjligt att blåsa ny energi i sextimmarsfrågan?

ALLA: Ja, absolut!

SCHYMAN: Ibland tänker jag på att det politiska minnet är väldigt kort. Det är inte så länge sedan det fanns en stor majoritet som såg att välfärdsutvecklingen också innefattade en fortsatt förkortning av arbetstiden. Att gå från 48 till 40 timmars arbetsvecka tog tid. Men när det sista steget togs, på 1970-talet, och lediga lördagar infördes, fanns en bred majoritet i riksdagen bortsett från moderaterna, att denna utveckling skulle fortsätta. Enligt en statlig långtidsutredning från den tiden skulle 30-timmarsveckan vara genomförd år 2010.

Bör man lasta de mansdominerade facken för att det inte blivit så?

SANGREGIORIO: Abslolut! De har prioriterat semester, pensionsålder och andra ledigheter. Metall gjorde en gång en helt absurd utredning om vad man kunde få i stället för sex timmars arbetsdag: Då kunde man få elva veckors semester, åtta års tjänstledighet för studier och pension vid femtio år. De har gjort allt för att undvika den dagliga arbetstidsförkortningen, vilket jag tror beror på att de inte vill ifrågasätta sin könsroll.

SIGFRIDSSON: Det är också så att det har det kommit ett antal reformer som ger vissa människor möjlighet att köpa sig mer tid. Genom vårdnadsbidraget kan vissa vara hemma längre med barn och vissa kan köpa hushållsnära tjänster för att göra annat på den tiden. Men ensamstående föräldrar har inte den tiden. Så tid med barn riskerar att bli en statusfråga. Vi som är ensamma föräldrar måste jobba heltid för att kunna försörja vår familj och så måste vi vara med våra barn, det är de två sakerna vi rör oss mellan. Och då skulle en förkortad arbetstid göra jätteskillnad! Alla verkar vara överens om att barn och unga behöver mycket tid med sina föräldrar, att små barn inte ska ha för långa dagar och att även tonåringar behöver mycket tid med föräldrarna. Men det står ju i motsättning till att vi har en stor grupp som har väldigt begränsade möjligheter att tillbringa tid med barnen.

SCHYMAN: Men det är viktigt att frågan breddas till att handla om mer än föräldraskap. Den måste också handla om miljö, hållbar utveckling, hälsa, stress som drabbar kvinnor på grund av dubbelarbetet och välfärdsutveckling.

SANGREGORIO: Dessutom har frågan drivits på ett enfaldigt sätt, med parollen 6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön. Hur ska en småföretagare med en anställd kunna genomföra det utan att kompenseras? Där måste en mer långsiktig samhällsekonomisk analys göras. Se på exemplet från Kiruna där 6-timmarsdagen prövats. Det visade sig ekonomiskt lönsamt, men inte för kommunen som fick alla kostnaderna. Vinsterna fick landstinget och i viss mån staten när människorna var mindre sjuka.

SCHYMAN: Du har rätt i att det är ett av problemen med att driva frågan, att stat, kommun och landsting har olika portmonnäer. Men det finns ingen fråga som man i övrigt diskuterar på det viset. Motståndet mot sex timmars arbetsdag har varit så irrationellt! När jag började i riksdagen 1988 hade det suttit två utredningar och så fick Mona Sahlin hand om en tredje…

SANGREGORIO: Ja, jag förlåter henne aldrig det!

SCHYMAN: …och då kom den fram till att 6 timmars arbetsdag inte var möjligt för att det var arbetskraftsbrist i slutet på 1980-talet. Sedan gick det några år, det hade hunnit bli arbetslöshet i stället och då kom det en ny utredning. Men då var argumentet plötsligt att det var fel åtgärd för att ta itu med arbetslösheten.

SANGREGORIO: Det är inte alls säkert att kortare arbetsdag leder till kortare livsarbetstid. Om man ser på livet som ett maratonlopp blir det viktigt att inte bränna allt krut för tidigt. Vad är långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar annat än tecken på att arbetsuttaget varit för stort för de individerna? Samhällsekonomiskt blir det olönsamt om långa arbetsdagar leder till kortare arbetsliv.

Kan sextimmarsdagen vara en paroll att bryta ut och samla den feministiska rörelsen kring i dag?

TIDHOLM: Ja. Och jag tror att det skulle betyda mycket för män, att de skulle må väldigt bra av om de tvingades arbeta mindre och få mer tid att tänka på – det här kanske låter konstigt – men också att tänka på sig själva utan att det går ut över familj och hemarbete.

SANGREGORIO: Alla debatter drivs väldigt mycket av en väldigt liten medelklassgrupp. Det är också en bidragande orsak till att inget hänt, att den gruppen prioriterar sådant som pigavdraget. De vill ha tid för karriären, tycker att det är roligare än att städa och snyta snoriga barn.

Kan olika åtgärder för att åstadkomma ett nytt vardagsliv ha en positiv inverkan även för kvinnors situation på arbetsmarknaden; om de till exempel leder till att kvinnor inte längre tar ut 80 procent av föräldraförsäkringen och 90 procent av ledigheten för att ta hand om sjuka barn?

SCHYMAN: Åtminstone är det ju så att argumentationen faller för dem som hävdar att det är självklart att satsa mer på de anställda som inte är frånvarande på grund av barn, både vad gäller lön och annat. Då blir det ju intressant att se vad för argumentation som kommer i stället, för att vidmakthålla idén om att vad män är och gör och säger är mer värt än vad kvinnor är och gör och säger. Jag tror inte att det finns en isolerad fråga som kan stjälpa den här patriarkala strukturen, men visst finns en stor förändringspotential i att individualisera föräldraförsäkringen, både vad gäller hur man har det hemma och på jobbet.

SANGREGORIO: Jag är inte 100 procent övertygad. Jag tycker att det vore bättre med en tredelning av tiden, som på Island. Ur demokratisynpunkt kan man inte heller komma ifrån att exakt lika delning inte har stöd bland dem som berörs. Dessutom måste man bestämma sig; är föräldraledigheten ett förmån eller ett straff? Om det är en förmån får väl männen driva frågan.

Nu har regeringen lagt ett förslag om jämställdhetsbonus som ger 3000 kronor extra, skattefritt i ett antal månader till dem som delar lika. Har den lagt ett bra förslag?

ALLA: Nej!

SCHYMAN: De har lagt ett förslag utifrån föreställningen att det är pengarna som avgör, och så är det inte! Det är i högre grad en utbildningsfråga.

SIGFRIDSSON: Dessutom är jämställdhetsbonusen ytterligare ett riktat stöd till kärnfamiljen. Det är ingenting som kommer ensamstående till del. Och jag kan inte heller se att det finns någon jämställdhetsaspekt i förslaget, för dem som väljer att leva tillsammans.

Är det inte märkligt att det enda socialdemokraterna kommer med är en diskussion om att eventuellt förlänga föräldraförsäkringen?

SCHYMAN: Ja, då behöver man ju inte rubba på ordningen.

SANGREGORIO: Det är något svårt i det här, inte bara mellan män och kvinnor utan också ur klassynpunkt. Vänstern är så otroligt emot vårdnadsbidrag, men att förlänga föräldraförsäkringen är ju också en form av vårdnadsbidrag. Och varför ifrågasätts inte ersättningsnivåerna, att det är mer betalt ju mindre du behöver pengarna eftersom det är knutet till lön? Jag räknade ut en gång att skillnaden mellan den som får högst och lägst ersättning för att vara hemma med barn uppgick till mer än 30 års barnbidrag. Varför ska en högavlönad man, med glorian på huvudet, ha mer betalt än en kvinna som råkat bli på smällen när hon studerade?

SIGFRIDSSON: Förväntningarna på vad det är att vara mamma respektive pappa är väldigt olika, redan under graviditeten. Det är mycket mer fokus på mamman under föräldrautbildningen fastän båda rimligtvis borde veta lika lite. Därför jobbar vi med ett projekt där vi vill få barnmorskor att samtala mer med båda föräldrarna om förväntningar på varandra och föräldraskapet och vad det innebär om de skulle separera.

SCHYMAN: Vi måste kanske sluta prata om papparoller och mammaroller och i stället prata om föräldraskap…

SIGFRIDSSON: Precis!

SCHYMAN: …föräldrar är vi oavsett om vi är män eller kvinnor, om vi hamnar i den situationen, och föräldraskap kan inte vara annat än 100-procentigt eftersom det handlar om en kärleksrelation som inte kan förhandlas bort.

TIDHOLM: Det som krävs är en omfattande attitydförändring hos män men också hos kvinnor. Det finns en syn bland många kvinnor att män är inkompetenta som föräldrar. Det var först med mitt andra barn som jag kände att jag kan vara förälder. Jag kan känna av det, särskilt när jag är ute på stan, att nu måste jag skärpa mig och göra allting rätt för annars kan det när som helst komma en kvinna och ta mitt barn ifrån mig. Redan i skolan borde man kunna separera flickor och pojkar och lära dem hur man tar hand om barn. Själv hade jag ingen manlig förebild men jag hoppas att mina barn kan få det så att de vågar lita på att män faktiskt kan vara kompetenta föräldrar. Jag tror att det är supervanligt bland män att känna att de inte duger.

SCHYMAN: Självklart är det så, på individnivå. Men ser vi på samhällsnivå är det en maktfråga med gamla strukturer och könsrollskonstruktioner. Du har till och med en tillbakagång i vissa grupper, med ideal som blir allt mer skruvade. I media är det ett idolskapande runt kvinnor som vill vara hemma länge med egna barn.

TIDHOLM: Det är lätt att bli väldigt pessimistisk när man tänker på det på det sättet. Men det handlar om ett problem i hela den heterosexuella relationen när kvinnor och män går in i att skaffa barn och leva tillsammans. Det finns något tragiskt i att vi går in i de här relationerna och tror oss kunna uppnå jämställdhet, trots att vi i stort sett vet i förväg hur alla män och alla kvinnor, med vissa avvikelser, kommer att bete sig i relationen. Att förändra detta är ett stenhårt jobb som kräver otroligt mycket av oss!

Det är i och för sig bara 19 procent av hushållen som är sambo med barn, men är det så att det krävs en samhällsplanering och bostadsbyggande för att öppna upp kärnfamiljen?

SIGFRIDSSON: Bostadsfrågan är jätteviktig, särskilt om man separerar. I storstadsområdena är det till exempel helt omöjligt att få tag i bostäder nära varandra för att skapa en förutsättning för att kunna ta hand om barn på ett jämställt sätt.

SCHYMAN: Dessutom är det så att hela privatiseringen av bostadsmarknaden innebär en ekonomisk segregering av stora mått och samtidigt bygger in ett mansberoende. Många kvinnor har inte råd att skilja sig, för de har inte råd med vad en nyproduktion kostar.

Trots alla fina ord om kollektivhus finns det bara ett 40-tal i hela landet, det är en rätt liten subkultur. Är det värt att tala om som alternativ?

SIGFRIDSSON: Jag tror inte att problemet är att folk inte är intresserade av självförvaltade kollektivhus, problemet är snarare att de inte finns. Bland ensamföräldrar bor majoriteten i hyresrätt. Vi gjorde nyligen en rapport om bostadsfrågan som också handlar om kollektivhus. Det visade sig att det finns ett jättesug och ett enormt tryck på de kollektivhus som finns. Hade det funnits en politisk vilja att erbjuda fler tror jag att de hade fyllts.

TIDHOLM: Kollektivhuset är totalt ovärderligt; för barnen som får den gemenskapen och för min kärleksrelation betyder det hur mycket som helst! Man bryter den isolering som kan ta död på alla relationer, speciellt under ett sådant tryck som det innebär att ha småbarn. Det betyder mycket både att få jobba och att kunna sitta ner och äta tillsammans med andra. Jag skulle inte kunna se mitt liv just nu utan att leva i kollektivhus. Det är tragiskt att det finns så få. Varför är inte vartannat hus kollektivt?

SIGFRIDSSON: Dessutom kan det rikta sig till precis alla typer av familjer.

SANGREGORIO: Jag var ju med och gjorde en bok där vi jämförde 15 olika kollektivhus och det visade sig att de skiljer sig åt, att det finns väldigt många olika sätt att driva dem på för att människor ska trivas.

SCHYMAN: Hade inte jag bott i kollektiv som ensamstående mamma med två barn hade jag aldrig kunnat ge mig in i politiken. Och en stor vinst är att man slipper en del av könskampen i relationen för man går inte in i privatiseringen. När man sitter ner som vuxna människor och diskuterar vad som behöver göras kan det inte bara ”bli” osynligt arbete. Man bryter också den isolering som bäddar för en könskamp som tar död på kärleken! Om man lyfter ur allt det där praktiska minskar risken att gå in i traditionella könsroller och man öppnar för relationer som kan se väldigt olika ut.

SANGREGORIO: Risken är att man då upptäcker hur lite som faktiskt är kärlek.

SIGFRIDSSON: Och det gör ingenting!

Är det viktigt att ifrågasätta heteronormativiteten?

SCHYMAN: Motpolerna i heteronormativiteten är ett nav, och när man ser vilka konsekvenser det får för alla, hur det stänger möjligheterna att utveckla alternativa familjekonstellationer så tycker jag att det är ett viktigt begrepp att ifrågasätta.

SIGFRIDSSON: Vi måste sluta utgå från kärnfamiljen som norm i samhällsplaneringen. Om man börjar bygga ett samhälle med marginal för olika slags familjer tror jag att det också blir bättre för kärnfamiljer.

SANGREGORIO: När vi började jobba med detta var det inte för att vi ville krossa kärnfamiljen, utan för att bryta kärnfamiljens isolering, även för barnens del att de får tillgång till olika vuxna.

Är nya former av boende en förutsättning för att komma åt att den enskilda kvinnan har en så svag förhandlingsposition, i allt från vab till städning och utsatthet för våld inom kärnfamiljen?

SCHYMAN: Jag tror inte att man måste sätta det i motsättning. Men en förutsättning för att upprätthålla ett samhälle som är jämställt är att det finns en stadsplanering som stödjer tanken om jämställdhet.

Finns det mer än kollektivhus som kan förändra vardagen? Skulle till exempel folkkök i varje kvarter kunna bli lika självklart som barnomsorg, med ekologisk mat till ett billigt pris?

TIDHOLM: Efter revolutionen…

Men skulle det kunna vara en realistisk utveckling?

SCHYMAN: Jag tycker att man skulle kunna tänka sig att när man hämtar barnen så hämtar man maten. Samma sak tycker jag med tvätten, att man borde kunna lämna bort den, till överkomliga priser. Väldigt mycket skulle kunna professionaliseras.

TIDHOLM: Är det inte så att man borde lära män att städa och laga mat, i stället?

SCHYMAN: Men även i en situation där du och jag delar precis lika, tycker jag att det vore en bra idé att professionalisera vissa saker.

SIGFRIDSSON: Även ur hållbarhetssynpunkt, för då kanske man inte skulle behöva lika många kläder och när de tvättas professionellt får man bort fläckarna bättre och det finns någon som kan laga de trasiga kläderna.

TIDHOLM: Men måste man inte börja i det egna hemmet, när så många lever i heterosexuella relationer?

SANGREGORIO: En viss kamp måste man ta själv, man kan inte bara skylla på samhället.

SCHYMAN: Självklart är det så på individnivå, men de politiska kraven måste ju formuleras på samhällsnivå.

Har ni några konkreta tips på att åstadkomma jämställdhet i vardagen?

SIGFRIDSSON: Många säger att relationen blir mycket mer jämställd efter att de separerat, då tvingas båda ta ansvar. Jag driver dessutom stenhårt linjen att jag inte ”kan” laga mat…

SCHYMAN: Jag har lämnat flera relationer för att det här har varit problem. I dag lever jag i en relation där det inte är det och det är för att vi hela tiden pratar, det tycker jag man ska göra; ta en diskussion om hur det är att ”sova med fienden”, till exempel…

SANGREGORIO: Under många år jobbade vi båda heltid, då blir det inget snack om att någon ska sköta allt hemarbete. Men jag tycker också att man kan vara ganska generös mot varandra och göra olika mycket i olika perioder. Men visst är det listigt att inte lära sig allt.

TIDHOLM: Listor har jag haft stor nytta av för att komma ihåg allt som behöver göra. Som man har jag inte tränat in det seendet som behövs för att se allt som behöver göras, trots att jag är 30 år. Då går jag till listan för att se vad som behöver göras vid en städning.

SIGFRIDSSON: Jag tror att män måste lära sig säga nej till vissa saker också. Nej, jag klipper inte gräsmattan och jag byter inte däck på bilen för jag vill vara med barnen!

TIDHOLM: Det finns manliga egenskaper som premieras, även från feminister. Som man krävs det ändå att vara ”manlig” och man går in i relationer mycket utifrån de mönster man fått, väldigt tidigt. Ibland kan jag få känslan av att om jag jobbade med mig själv så mycket att jag verkligen blev jämställd skulle jag inte vara särskilt attraktiv för kvinnor.

SCHYMAN: Därför är heterosexualiteten en väldigt central fråga att diskutera, vi förväntas tända på detta, det sitter där som ett kitt.

TIDHOLM: För att åstadkomma en förändring måste manligheten förändras, män måste bli mänskligare. Då är föräldraskap en bra ingång, just för att män också tjänar, rent mänskligt, på om de får bättre relationer med sina barn.

SANGREGORIO: Det du talar om är en del av förklaringen till att många män i min generation är så tråkiga, för de har levt så begränsade liv. Och det är också ett stort fel, inte bara i pigdebatten utan också i tanken om att professionalisera för mycket av hushållsarbetet, för utan det blir vi mindre mångsidiga som människor.

Finns det en motsättning mellan förkortad arbetstid och professionaliserat hushållsarbete?

ALLA: Nej!

SIGFRIDSSON: Man behöver tiden till att vara med sina barn, efter man har hämtat maten.

SCHYMAN: Det var väl ingen som sade att för att vi går ner från 48 till 40 timmars arbetsvecka måste vi sluta utveckla tvättmaskiner och dammsugare. Det är en konstlad motsättning!

SANGREGORIO: Och en viktig utgångspunkt är att inte montera ner mer i den offentliga sektorn, med tanke på hur stor del av kvinnors obetalda arbete som går åt till att vårda, inte minst äldre.

Kan någon av kraven för en ny vardag sättas överst och bli lika framgångsrik som ”Daghem åt alla!”, i dag?

SCHYMAN: Komplexa sammanhang kan inte snuttifieras på det sättet. Tvärtom tror jag att vi ska sätta frågorna i relation till varandra och till klimat och hållbarhet.

SANGREGORIO: Jag håller med…. det skulle i så fal vara att få bort alla de onödiga dagliga transporterna. Ett nytt mål för samhällsplaneringen borde bli att minska transportbehoven.

TIDHOLM: För mig är det att manligheten måste reformeras radikalt och bli mänskligare. Det kommer att påverka klimat, krig, allt!

SIGFRIDSSON: Sluta utgå från kärnfamiljen som norm och prata mer om det individuella föräldraskapet. Det kommer att leda till politiska förändringar som måste ske, som kanske förkortad arbetsdag och individualiserad föräldraförsäkring.

Finns det inte lite för mycket diskussion och debatt i relation till aktivism och mobilisering?

SIGFRIDSSON: Jag tycker att vi i Makalösa samlar människor och kampanjar kring barnomsorg på obekväm arbetstid.
SANGREGORIO: Vi drev ju i många år frågan om kollektivhus, ordnade debatter, skrev böcker och så vidare. Ett konkret hus är lättare att mobilisera för än det mer övergripande om ett nytt vardagsliv och kortare arbetstid. Men det ena utesluter inte det andra!

Debattörer:
Namn: Helene Sigfridsson
Ålder: 28 år
Yrke: Generalsekreterare hos Sveriges makalösa föräldrar.
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Jag jobbar mycket med föräldrafrågor och jag tänker alltid på att inte ha olika förväntningar på mammor och pappor, och jag pratar mycket om föräldraskapet som
individuellt.

Namn: Gudrun Schyman
Ålder: 60 år
Yrke: Frilansfeminist, programledare och talesperson för Feministiskt Intiativ
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Jag arbetar ständigt med frågorna, både professionellt och politiskt.

Namn: Svante Tidholm
Ålder: 30 år
Yrke: Dokumentärfilmare
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Bor
i kollektivhus, bloggar om frågorna och jobbar med dem i min egen vardag.

Namn: Inga-Lisa Sangregorio
Ålder: 71 år
Yrke: Frilansskribent
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Som skribent har jag länge pläderat för en samhällsplanering som underlättar samarbete över hushållsgränserna och minimerar behovet av dagliga transporter. Arrangerat konferenser och medverkat i flera böcker om vardag och boende. Medlem i arbetsgruppen Bo i gemenskap.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad