Vänstern och vardagen

Skriva städlistor, arbeta heltid, tala klarspråk om att ”sova med fienden” eller skilja sig. Det är några av de konkreta förslag för ökad jämställdhet
i vardagen – på individplan – som debattörerna runt bordet kom upp med.
Men att ta itu med kvinnors ”dubbelarbete” och allt vad det innebär av stress, hälsoproblem och sämre möjligheter i arbetslivet handlar snarare om att diskutera lösningar på politisk nivå.

Förutom en utbyggd barnomsorg är det inte många av kvinnorörelsens visioner från 1970-talet om ett ”nytt” vardagsliv som förverkligats, trots stark mobilisering. Varför?

SVANTE TIDHOLM: Först vill jag fråga, var inte feministrörelsen mycket bredare då och angick många fler? Nu känns rörelsen mer dominerad av medelklass. Är det inte därför debatten handlar mer om till exempel queer än vardagsproblematik?

GUDRUN SCHYMAN: Jag var inte med i någon feministrörelse på 1970-talet, men det jag såg av den var mycket livaktigt. Men det var ju ett annat politiskt klimat då, hela det politiska klimatet har gått mot en privatisering i alla bemärkelser och de politiska perspektiven har snävats in till att bli mycket mer privata, vilket innebär att diskussionen om samhällsplanering, bostadsbyggande och kollektivhus betraktas som ren sekterism. Vi har tagit upp detta mycket inom Feministiskt Initiativ och det betraktas ju som väldigt aparta frågor, trots att jag tycker att det är något väldigt centralt. Det handlar inte bara om att den feministiska rörelsens agenda förändrats, utan snarare samhällsklimatet.

INGA-LISA SANGREGORIO: I Grupp 8 drev vi kravet ”arbete åt alla”; kvinnor måste ha en egen försörjning. Daghemmen var en nödvändig förutsättning. Men våra övriga krav, kortare arbetstid – sextimmarsdagen – och kollektiva boendeformer som underlättar vardagslivet återstår att genomföra. Senare var jag med och ordnade konferenser om att ”bygga och bo på kvinnors villkor” med kvinnor från de nordiska länderna och det var ett jätteintresse! Jag tror att det skulle kunna bli så igen.

SCHYMAN: Jag håller med dig om att frågorna kan bli heta igen. För de krav som kvinnorörelsen drivit länge om närhet i samhällsplaneringen och kortare arbetstid, är väldigt kopplat till klimatfrågan.

Vilka lärdomar finns att dra från kvinnokampens historia? När rörelsen har mobiliserat runt en fråga i taget har segrar vunnits, som rösträtt, barnomsorg och kvotering i politiken. Är det för komplext att förändra hela samhällsplaneringen?

SCHYMAN: Man kan uttrycka det i termer av att det blir för svårt, men det som händer är att då kommer motståndet fram. Så länge man håller sig till en isolerad fråga kan man få en väldigt bred uppslutning men man hotar inte makten. Det går att genomföra en isolerad fråga, som barnomsorgen. Det är en otroligt bra reform men den har ju inte i grunden ändrat den patriarkala maktordningen. Man måste jobba på flera nivåer samtidigt, både brett i enskilda frågor och med ett långsiktigt systemskiftande ”maktrubbningsarbete”.

HELENE SIGFRIDSSON: Vi märker väldigt tydligt inom Makalösa föräldrar, att om vi arrangerar ett seminarium om bostadsfrågor så kommer det jättemånga människor, majoriteten av dem är kvinnor, och intresserade av precis samma lösningar som då, till exempel kollektivhus.

Frågorna engagerar säger ni, men ger det något avtryck i politiken?

SANGREGORIO: Jag har ju varit på flera internationella kvinnokonferenser för att diskutera samhällsplanering och bostadsbyggande, som skulle vara bättre för kvinnor – och även för män och för klimatet – och en sak man kan se är en förfärlig statistik över utvecklingen i alla länder. Hur många barn kan till exempel gå själva till och från skolan? Det har gått ner i alla länder. Det innebär att föräldrarna måste följa eller köra dem, och så blir det ännu mer biltrafik, ännu farligare – och ännu färre kan gå själva. Jag bor precis vid en förskola och ser hur föräldrarna kör som dårar, speciellt när de har lämnat ungarna. Och det är ju tid som egentligen är helt meningslös. Man kan mäta hur lång tid det tar för människor att bädda och städa, men hur mäter man det ”onödiga” resandet?

Innebär det att det är en hoppfull tid nu, att klimatfrågan öppnar möjligheter till förändring, eftersom mycket måste förändras?

SCHYMAN: Absolut! Det är inte bara en möjlighet utan en nödvändighet! Jag tror att vi kommer att få se många av kvinnorörelsens klassiska frågor diskuteras, även globalt.

Vilka frågor syftar du på?

SCHYMAN: Till exempel arbetstidsförkortningsfrågan. Den kan vara en motor och verktyg i den omställning som vi måste göra. Därför är den frågan väldigt viktig att lyfta igen, ur ett bredare perspektiv.

SANGREGORIO: De som alltid har varit för, socialdemokratiska kvinnoförbundet, har ju sagt att de inte längre driver frågan. Samma sak med Kommunal. Otroligt sorgligt! En orsak till att det inte hänt något är att fackföreningsrörelsen, som ju är väldigt mansdominerad, alltid har varit oerhört rädd för kravet på kortare daglig arbetstid. Vad skulle arbetarna med lediga lördagar till? Skulle de behöva vara hemma och ”hjälpa till” med städning?

TIDHOLM: Det är väl det man kan misstänka ibland, när man ser vilket motstånd det finns mot kortare arbetstid. Och speciellt med tanke på den statistik som visar att nyblivna pappor jobbar mer än de gjorde innan de fick barn. Vill de hellre jobba än vara hemma?

Ni säger alla att det är viktigt, men är det möjligt att blåsa ny energi i sextimmarsfrågan?

ALLA: Ja, absolut!

SCHYMAN: Ibland tänker jag på att det politiska minnet är väldigt kort. Det är inte så länge sedan det fanns en stor majoritet som såg att välfärdsutvecklingen också innefattade en fortsatt förkortning av arbetstiden. Att gå från 48 till 40 timmars arbetsvecka tog tid. Men när det sista steget togs, på 1970-talet, och lediga lördagar infördes, fanns en bred majoritet i riksdagen bortsett från moderaterna, att denna utveckling skulle fortsätta. Enligt en statlig långtidsutredning från den tiden skulle 30-timmarsveckan vara genomförd år 2010.

Bör man lasta de mansdominerade facken för att det inte blivit så?

SANGREGIORIO: Abslolut! De har prioriterat semester, pensionsålder och andra ledigheter. Metall gjorde en gång en helt absurd utredning om vad man kunde få i stället för sex timmars arbetsdag: Då kunde man få elva veckors semester, åtta års tjänstledighet för studier och pension vid femtio år. De har gjort allt för att undvika den dagliga arbetstidsförkortningen, vilket jag tror beror på att de inte vill ifrågasätta sin könsroll.

SIGFRIDSSON: Det är också så att det har det kommit ett antal reformer som ger vissa människor möjlighet att köpa sig mer tid. Genom vårdnadsbidraget kan vissa vara hemma längre med barn och vissa kan köpa hushållsnära tjänster för att göra annat på den tiden. Men ensamstående föräldrar har inte den tiden. Så tid med barn riskerar att bli en statusfråga. Vi som är ensamma föräldrar måste jobba heltid för att kunna försörja vår familj och så måste vi vara med våra barn, det är de två sakerna vi rör oss mellan. Och då skulle en förkortad arbetstid göra jätteskillnad! Alla verkar vara överens om att barn och unga behöver mycket tid med sina föräldrar, att små barn inte ska ha för långa dagar och att även tonåringar behöver mycket tid med föräldrarna. Men det står ju i motsättning till att vi har en stor grupp som har väldigt begränsade möjligheter att tillbringa tid med barnen.

SCHYMAN: Men det är viktigt att frågan breddas till att handla om mer än föräldraskap. Den måste också handla om miljö, hållbar utveckling, hälsa, stress som drabbar kvinnor på grund av dubbelarbetet och välfärdsutveckling.

SANGREGORIO: Dessutom har frågan drivits på ett enfaldigt sätt, med parollen 6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön. Hur ska en småföretagare med en anställd kunna genomföra det utan att kompenseras? Där måste en mer långsiktig samhällsekonomisk analys göras. Se på exemplet från Kiruna där 6-timmarsdagen prövats. Det visade sig ekonomiskt lönsamt, men inte för kommunen som fick alla kostnaderna. Vinsterna fick landstinget och i viss mån staten när människorna var mindre sjuka.

SCHYMAN: Du har rätt i att det är ett av problemen med att driva frågan, att stat, kommun och landsting har olika portmonnäer. Men det finns ingen fråga som man i övrigt diskuterar på det viset. Motståndet mot sex timmars arbetsdag har varit så irrationellt! När jag började i riksdagen 1988 hade det suttit två utredningar och så fick Mona Sahlin hand om en tredje…

SANGREGORIO: Ja, jag förlåter henne aldrig det!

SCHYMAN: …och då kom den fram till att 6 timmars arbetsdag inte var möjligt för att det var arbetskraftsbrist i slutet på 1980-talet. Sedan gick det några år, det hade hunnit bli arbetslöshet i stället och då kom det en ny utredning. Men då var argumentet plötsligt att det var fel åtgärd för att ta itu med arbetslösheten.

SANGREGORIO: Det är inte alls säkert att kortare arbetsdag leder till kortare livsarbetstid. Om man ser på livet som ett maratonlopp blir det viktigt att inte bränna allt krut för tidigt. Vad är långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar annat än tecken på att arbetsuttaget varit för stort för de individerna? Samhällsekonomiskt blir det olönsamt om långa arbetsdagar leder till kortare arbetsliv.

Kan sextimmarsdagen vara en paroll att bryta ut och samla den feministiska rörelsen kring i dag?

TIDHOLM: Ja. Och jag tror att det skulle betyda mycket för män, att de skulle må väldigt bra av om de tvingades arbeta mindre och få mer tid att tänka på – det här kanske låter konstigt – men också att tänka på sig själva utan att det går ut över familj och hemarbete.

SANGREGORIO: Alla debatter drivs väldigt mycket av en väldigt liten medelklassgrupp. Det är också en bidragande orsak till att inget hänt, att den gruppen prioriterar sådant som pigavdraget. De vill ha tid för karriären, tycker att det är roligare än att städa och snyta snoriga barn.

Kan olika åtgärder för att åstadkomma ett nytt vardagsliv ha en positiv inverkan även för kvinnors situation på arbetsmarknaden; om de till exempel leder till att kvinnor inte längre tar ut 80 procent av föräldraförsäkringen och 90 procent av ledigheten för att ta hand om sjuka barn?

SCHYMAN: Åtminstone är det ju så att argumentationen faller för dem som hävdar att det är självklart att satsa mer på de anställda som inte är frånvarande på grund av barn, både vad gäller lön och annat. Då blir det ju intressant att se vad för argumentation som kommer i stället, för att vidmakthålla idén om att vad män är och gör och säger är mer värt än vad kvinnor är och gör och säger. Jag tror inte att det finns en isolerad fråga som kan stjälpa den här patriarkala strukturen, men visst finns en stor förändringspotential i att individualisera föräldraförsäkringen, både vad gäller hur man har det hemma och på jobbet.

SANGREGORIO: Jag är inte 100 procent övertygad. Jag tycker att det vore bättre med en tredelning av tiden, som på Island. Ur demokratisynpunkt kan man inte heller komma ifrån att exakt lika delning inte har stöd bland dem som berörs. Dessutom måste man bestämma sig; är föräldraledigheten ett förmån eller ett straff? Om det är en förmån får väl männen driva frågan.

Nu har regeringen lagt ett förslag om jämställdhetsbonus som ger 3000 kronor extra, skattefritt i ett antal månader till dem som delar lika. Har den lagt ett bra förslag?

ALLA: Nej!

SCHYMAN: De har lagt ett förslag utifrån föreställningen att det är pengarna som avgör, och så är det inte! Det är i högre grad en utbildningsfråga.

SIGFRIDSSON: Dessutom är jämställdhetsbonusen ytterligare ett riktat stöd till kärnfamiljen. Det är ingenting som kommer ensamstående till del. Och jag kan inte heller se att det finns någon jämställdhetsaspekt i förslaget, för dem som väljer att leva tillsammans.

Är det inte märkligt att det enda socialdemokraterna kommer med är en diskussion om att eventuellt förlänga föräldraförsäkringen?

SCHYMAN: Ja, då behöver man ju inte rubba på ordningen.

SANGREGORIO: Det är något svårt i det här, inte bara mellan män och kvinnor utan också ur klassynpunkt. Vänstern är så otroligt emot vårdnadsbidrag, men att förlänga föräldraförsäkringen är ju också en form av vårdnadsbidrag. Och varför ifrågasätts inte ersättningsnivåerna, att det är mer betalt ju mindre du behöver pengarna eftersom det är knutet till lön? Jag räknade ut en gång att skillnaden mellan den som får högst och lägst ersättning för att vara hemma med barn uppgick till mer än 30 års barnbidrag. Varför ska en högavlönad man, med glorian på huvudet, ha mer betalt än en kvinna som råkat bli på smällen när hon studerade?

SIGFRIDSSON: Förväntningarna på vad det är att vara mamma respektive pappa är väldigt olika, redan under graviditeten. Det är mycket mer fokus på mamman under föräldrautbildningen fastän båda rimligtvis borde veta lika lite. Därför jobbar vi med ett projekt där vi vill få barnmorskor att samtala mer med båda föräldrarna om förväntningar på varandra och föräldraskapet och vad det innebär om de skulle separera.

SCHYMAN: Vi måste kanske sluta prata om papparoller och mammaroller och i stället prata om föräldraskap…

SIGFRIDSSON: Precis!

SCHYMAN: …föräldrar är vi oavsett om vi är män eller kvinnor, om vi hamnar i den situationen, och föräldraskap kan inte vara annat än 100-procentigt eftersom det handlar om en kärleksrelation som inte kan förhandlas bort.

TIDHOLM: Det som krävs är en omfattande attitydförändring hos män men också hos kvinnor. Det finns en syn bland många kvinnor att män är inkompetenta som föräldrar. Det var först med mitt andra barn som jag kände att jag kan vara förälder. Jag kan känna av det, särskilt när jag är ute på stan, att nu måste jag skärpa mig och göra allting rätt för annars kan det när som helst komma en kvinna och ta mitt barn ifrån mig. Redan i skolan borde man kunna separera flickor och pojkar och lära dem hur man tar hand om barn. Själv hade jag ingen manlig förebild men jag hoppas att mina barn kan få det så att de vågar lita på att män faktiskt kan vara kompetenta föräldrar. Jag tror att det är supervanligt bland män att känna att de inte duger.

SCHYMAN: Självklart är det så, på individnivå. Men ser vi på samhällsnivå är det en maktfråga med gamla strukturer och könsrollskonstruktioner. Du har till och med en tillbakagång i vissa grupper, med ideal som blir allt mer skruvade. I media är det ett idolskapande runt kvinnor som vill vara hemma länge med egna barn.

TIDHOLM: Det är lätt att bli väldigt pessimistisk när man tänker på det på det sättet. Men det handlar om ett problem i hela den heterosexuella relationen när kvinnor och män går in i att skaffa barn och leva tillsammans. Det finns något tragiskt i att vi går in i de här relationerna och tror oss kunna uppnå jämställdhet, trots att vi i stort sett vet i förväg hur alla män och alla kvinnor, med vissa avvikelser, kommer att bete sig i relationen. Att förändra detta är ett stenhårt jobb som kräver otroligt mycket av oss!

Det är i och för sig bara 19 procent av hushållen som är sambo med barn, men är det så att det krävs en samhällsplanering och bostadsbyggande för att öppna upp kärnfamiljen?

SIGFRIDSSON: Bostadsfrågan är jätteviktig, särskilt om man separerar. I storstadsområdena är det till exempel helt omöjligt att få tag i bostäder nära varandra för att skapa en förutsättning för att kunna ta hand om barn på ett jämställt sätt.

SCHYMAN: Dessutom är det så att hela privatiseringen av bostadsmarknaden innebär en ekonomisk segregering av stora mått och samtidigt bygger in ett mansberoende. Många kvinnor har inte råd att skilja sig, för de har inte råd med vad en nyproduktion kostar.

Trots alla fina ord om kollektivhus finns det bara ett 40-tal i hela landet, det är en rätt liten subkultur. Är det värt att tala om som alternativ?

SIGFRIDSSON: Jag tror inte att problemet är att folk inte är intresserade av självförvaltade kollektivhus, problemet är snarare att de inte finns. Bland ensamföräldrar bor majoriteten i hyresrätt. Vi gjorde nyligen en rapport om bostadsfrågan som också handlar om kollektivhus. Det visade sig att det finns ett jättesug och ett enormt tryck på de kollektivhus som finns. Hade det funnits en politisk vilja att erbjuda fler tror jag att de hade fyllts.

TIDHOLM: Kollektivhuset är totalt ovärderligt; för barnen som får den gemenskapen och för min kärleksrelation betyder det hur mycket som helst! Man bryter den isolering som kan ta död på alla relationer, speciellt under ett sådant tryck som det innebär att ha småbarn. Det betyder mycket både att få jobba och att kunna sitta ner och äta tillsammans med andra. Jag skulle inte kunna se mitt liv just nu utan att leva i kollektivhus. Det är tragiskt att det finns så få. Varför är inte vartannat hus kollektivt?

SIGFRIDSSON: Dessutom kan det rikta sig till precis alla typer av familjer.

SANGREGORIO: Jag var ju med och gjorde en bok där vi jämförde 15 olika kollektivhus och det visade sig att de skiljer sig åt, att det finns väldigt många olika sätt att driva dem på för att människor ska trivas.

SCHYMAN: Hade inte jag bott i kollektiv som ensamstående mamma med två barn hade jag aldrig kunnat ge mig in i politiken. Och en stor vinst är att man slipper en del av könskampen i relationen för man går inte in i privatiseringen. När man sitter ner som vuxna människor och diskuterar vad som behöver göras kan det inte bara ”bli” osynligt arbete. Man bryter också den isolering som bäddar för en könskamp som tar död på kärleken! Om man lyfter ur allt det där praktiska minskar risken att gå in i traditionella könsroller och man öppnar för relationer som kan se väldigt olika ut.

SANGREGORIO: Risken är att man då upptäcker hur lite som faktiskt är kärlek.

SIGFRIDSSON: Och det gör ingenting!

Är det viktigt att ifrågasätta heteronormativiteten?

SCHYMAN: Motpolerna i heteronormativiteten är ett nav, och när man ser vilka konsekvenser det får för alla, hur det stänger möjligheterna att utveckla alternativa familjekonstellationer så tycker jag att det är ett viktigt begrepp att ifrågasätta.

SIGFRIDSSON: Vi måste sluta utgå från kärnfamiljen som norm i samhällsplaneringen. Om man börjar bygga ett samhälle med marginal för olika slags familjer tror jag att det också blir bättre för kärnfamiljer.

SANGREGORIO: När vi började jobba med detta var det inte för att vi ville krossa kärnfamiljen, utan för att bryta kärnfamiljens isolering, även för barnens del att de får tillgång till olika vuxna.

Är nya former av boende en förutsättning för att komma åt att den enskilda kvinnan har en så svag förhandlingsposition, i allt från vab till städning och utsatthet för våld inom kärnfamiljen?

SCHYMAN: Jag tror inte att man måste sätta det i motsättning. Men en förutsättning för att upprätthålla ett samhälle som är jämställt är att det finns en stadsplanering som stödjer tanken om jämställdhet.

Finns det mer än kollektivhus som kan förändra vardagen? Skulle till exempel folkkök i varje kvarter kunna bli lika självklart som barnomsorg, med ekologisk mat till ett billigt pris?

TIDHOLM: Efter revolutionen…

Men skulle det kunna vara en realistisk utveckling?

SCHYMAN: Jag tycker att man skulle kunna tänka sig att när man hämtar barnen så hämtar man maten. Samma sak tycker jag med tvätten, att man borde kunna lämna bort den, till överkomliga priser. Väldigt mycket skulle kunna professionaliseras.

TIDHOLM: Är det inte så att man borde lära män att städa och laga mat, i stället?

SCHYMAN: Men även i en situation där du och jag delar precis lika, tycker jag att det vore en bra idé att professionalisera vissa saker.

SIGFRIDSSON: Även ur hållbarhetssynpunkt, för då kanske man inte skulle behöva lika många kläder och när de tvättas professionellt får man bort fläckarna bättre och det finns någon som kan laga de trasiga kläderna.

TIDHOLM: Men måste man inte börja i det egna hemmet, när så många lever i heterosexuella relationer?

SANGREGORIO: En viss kamp måste man ta själv, man kan inte bara skylla på samhället.

SCHYMAN: Självklart är det så på individnivå, men de politiska kraven måste ju formuleras på samhällsnivå.

Har ni några konkreta tips på att åstadkomma jämställdhet i vardagen?

SIGFRIDSSON: Många säger att relationen blir mycket mer jämställd efter att de separerat, då tvingas båda ta ansvar. Jag driver dessutom stenhårt linjen att jag inte ”kan” laga mat…

SCHYMAN: Jag har lämnat flera relationer för att det här har varit problem. I dag lever jag i en relation där det inte är det och det är för att vi hela tiden pratar, det tycker jag man ska göra; ta en diskussion om hur det är att ”sova med fienden”, till exempel…

SANGREGORIO: Under många år jobbade vi båda heltid, då blir det inget snack om att någon ska sköta allt hemarbete. Men jag tycker också att man kan vara ganska generös mot varandra och göra olika mycket i olika perioder. Men visst är det listigt att inte lära sig allt.

TIDHOLM: Listor har jag haft stor nytta av för att komma ihåg allt som behöver göra. Som man har jag inte tränat in det seendet som behövs för att se allt som behöver göras, trots att jag är 30 år. Då går jag till listan för att se vad som behöver göras vid en städning.

SIGFRIDSSON: Jag tror att män måste lära sig säga nej till vissa saker också. Nej, jag klipper inte gräsmattan och jag byter inte däck på bilen för jag vill vara med barnen!

TIDHOLM: Det finns manliga egenskaper som premieras, även från feminister. Som man krävs det ändå att vara ”manlig” och man går in i relationer mycket utifrån de mönster man fått, väldigt tidigt. Ibland kan jag få känslan av att om jag jobbade med mig själv så mycket att jag verkligen blev jämställd skulle jag inte vara särskilt attraktiv för kvinnor.

SCHYMAN: Därför är heterosexualiteten en väldigt central fråga att diskutera, vi förväntas tända på detta, det sitter där som ett kitt.

TIDHOLM: För att åstadkomma en förändring måste manligheten förändras, män måste bli mänskligare. Då är föräldraskap en bra ingång, just för att män också tjänar, rent mänskligt, på om de får bättre relationer med sina barn.

SANGREGORIO: Det du talar om är en del av förklaringen till att många män i min generation är så tråkiga, för de har levt så begränsade liv. Och det är också ett stort fel, inte bara i pigdebatten utan också i tanken om att professionalisera för mycket av hushållsarbetet, för utan det blir vi mindre mångsidiga som människor.

Finns det en motsättning mellan förkortad arbetstid och professionaliserat hushållsarbete?

ALLA: Nej!

SIGFRIDSSON: Man behöver tiden till att vara med sina barn, efter man har hämtat maten.

SCHYMAN: Det var väl ingen som sade att för att vi går ner från 48 till 40 timmars arbetsvecka måste vi sluta utveckla tvättmaskiner och dammsugare. Det är en konstlad motsättning!

SANGREGORIO: Och en viktig utgångspunkt är att inte montera ner mer i den offentliga sektorn, med tanke på hur stor del av kvinnors obetalda arbete som går åt till att vårda, inte minst äldre.

Kan någon av kraven för en ny vardag sättas överst och bli lika framgångsrik som ”Daghem åt alla!”, i dag?

SCHYMAN: Komplexa sammanhang kan inte snuttifieras på det sättet. Tvärtom tror jag att vi ska sätta frågorna i relation till varandra och till klimat och hållbarhet.

SANGREGORIO: Jag håller med…. det skulle i så fal vara att få bort alla de onödiga dagliga transporterna. Ett nytt mål för samhällsplaneringen borde bli att minska transportbehoven.

TIDHOLM: För mig är det att manligheten måste reformeras radikalt och bli mänskligare. Det kommer att påverka klimat, krig, allt!

SIGFRIDSSON: Sluta utgå från kärnfamiljen som norm och prata mer om det individuella föräldraskapet. Det kommer att leda till politiska förändringar som måste ske, som kanske förkortad arbetsdag och individualiserad föräldraförsäkring.

Finns det inte lite för mycket diskussion och debatt i relation till aktivism och mobilisering?

SIGFRIDSSON: Jag tycker att vi i Makalösa samlar människor och kampanjar kring barnomsorg på obekväm arbetstid.
SANGREGORIO: Vi drev ju i många år frågan om kollektivhus, ordnade debatter, skrev böcker och så vidare. Ett konkret hus är lättare att mobilisera för än det mer övergripande om ett nytt vardagsliv och kortare arbetstid. Men det ena utesluter inte det andra!

Debattörer:
Namn: Helene Sigfridsson
Ålder: 28 år
Yrke: Generalsekreterare hos Sveriges makalösa föräldrar.
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Jag jobbar mycket med föräldrafrågor och jag tänker alltid på att inte ha olika förväntningar på mammor och pappor, och jag pratar mycket om föräldraskapet som
individuellt.

Namn: Gudrun Schyman
Ålder: 60 år
Yrke: Frilansfeminist, programledare och talesperson för Feministiskt Intiativ
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Jag arbetar ständigt med frågorna, både professionellt och politiskt.

Namn: Svante Tidholm
Ålder: 30 år
Yrke: Dokumentärfilmare
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Bor
i kollektivhus, bloggar om frågorna och jobbar med dem i min egen vardag.

Namn: Inga-Lisa Sangregorio
Ålder: 71 år
Yrke: Frilansskribent
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Som skribent har jag länge pläderat för en samhällsplanering som underlättar samarbete över hushållsgränserna och minimerar behovet av dagliga transporter. Arrangerat konferenser och medverkat i flera böcker om vardag och boende. Medlem i arbetsgruppen Bo i gemenskap.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Universitetshuset, Uppsala universitet.
Uppsala centrum för Förintelse- och folkmordsstudier är nytt namn på tidigare Hugo Valentin-centrum. Foto: Christine Olsson/TT

Det nya namnet på Hugo Valentin-centrum speglar dess fokus

Att ordföranden för Judiska Centralrådet Aron Verständig insinuerar att namnbytet på Uppsala universitets centrum för Förintelse- och folkmordsstudier skulle vara ”antijudiskt” är både orättvist och djupt oroande, skriver Matylda Jonas-Kowalik, doktorand vid Uppsala universitet i en debattartikel för Arbetaren.

De senaste veckorna har det pågått en livlig diskussion kring namnbytet på Uppsala universitets UHGS centrum, Sveriges mest framstående forskningsinstitution för studier om Förintelsen och folkmord. Tidigare känt som Hugo Valentin-centrum heter det nu Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies, UHGS. Som doktorand i historia vid Uppsala universitet med inriktning på Förintelsestudier och som alumn från universitetets masterprogram i Förintelse- och folkmordsstudier blev jag överraskad av Aron Verständigs debattartikel i UNT den 2 januari 2025, som senare utvecklades till en bredare debatt i svenska medier. Som judisk akademiker med anknytning till den enhet som kritiseras i medierna känner jag ett ansvar att bidra med mitt perspektiv.

Det är sant att Hugo Valentin var en framstående akademiker vars verk, Judarnas historia i Sverige (1924) och Antisemitismen i historisk och kritisk belysning (1935), fortfarande är betydelsefulla för historiografin om svenska judar. Eftersom centret tidigare bedrivit forskning om både nationella minoriteter samt Förintelsen och andra folkmord, var Hugo Valentin en lämplig namnpatron, då han som akademiker arbetade med båda dessa områden.

Orättvis och djupt oroande

För omkring två år sedan beslutade Uppsala universitet att begränsa forskningsområdet inom UHGS och upphöra med finansieringen av studier om nationella minoriteter, vilket har lett till en förändring av dess kompetensområde. Debatten om namnbytet har pågått sedan dess, och i november 2024 fattades beslutet att ge centret namnet Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies. Jag motsätter mig dock starkt påståendet att ett namnbyte skulle vanhedra Valentins arv. Att byta namn på centret förminskar inte Valentins vetenskapliga insatser, hans personliga mod eller hans fasta motstånd mot nazism och antisemitism. Tvärtom betonar ett namn som tydligare speglar centrets fokus – Förintelse- och folkmordsstudier – dess uppdrag och hedrar Valentins engagemang för att belysa dessa viktiga frågor i det svenska samhället.

Steve McQueen: ”Jag vill göra filmduken till en spegel”

Att byta namn till ”Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies” bidrar med tydlighet för allmänheten och det internationella akademiska samfundet, underlättar samarbeten och uppmuntrar potentiella studenter att söka sig till våra program. Det nya namnet speglar bättre centrets ämnesmässiga fokus än det nuvarande ”Hugo Valentin-centrum” och säkerställer att dess syfte kommuniceras tydligt.

Jag finner den antydan, om än förtäckt, att beslutet att byta namn på centret skulle vara ”antijudiskt” orättvis och djupt oroande. Som en judisk forskare specialiserad på Förintelsen är jag särskilt bekymrad över Verständigs påstående att centrets fokus på jämförande folkmordsforskning och minnespolitik skulle minska dess fokus på Förintelsens historia och minneskultur. Jämförande folkmordsstudier är ett viktigt tvärvetenskapligt fält som undersöker folkmord i olika sammanhang för att identifiera mönster, orsaker och konsekvenser. Detta tillvägagångssätt berikar Förintelsestudier betydligt genom att erbjuda bredare insikter i dess historiska och samtida relevans.

Kenneth Hermele

Återupprättelse för judiskt motstånd under Förintelsen

Mina kollegors breda expertis möjliggör banbrytande forskning och en exceptionellt heltäckande utbildning. Som alumn från masterprogrammet kan jag intyga att utbildningen om Förintelsen vid vårt centrum håller hög kvalitet och går på djupet med dess historia och historiografi.

Med det sagt delar jag Verständigs oro över förlusten av samlad forskning på de nationella minoriteterna vid vårt universitet. Detta är en oroväckande utveckling, och och hoppas att Uppsala universitet återupprättar detta viktiga studieområde i framtiden. 

Matylda Jonas-Kowalik, doktorand, Uppsala universitet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Demonstration för Palestina. Foto: Adam Ihse/TT

71 organisationer uppmanar facken: Stoppa Israel

”Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra”, skriver 71 organisationer från nätverket Stoppa Israel i ett öppet brev riktat till fack och arbetare i Sverige.

Vi är 71 organisationer som har gått samman i ett nätverk: Stoppa Israel. Vi vill visa palestinierna att omvärlden inte accepterar Israels krigsbrott och ockupation.

Vi skriver nu till er eftersom fackföreningar är och har varit en viktig part när det gäller mänskliga rättigheter. Tiden går och morden på palestinier fortsätter. Vi är personer och organisationer som är förtvivlade över att detta kan fortgå. Sverige importerar och exporterar vapen till Israel, trots att vi kan bli skyldiga till medhjälp till folkmord. Vi kan inte komma undan med att vi inte ser och inte hör.

Det pågår enligt Amnesty ett folkmord i Gaza.

”Det internationella samfundets har i över ett år på ett skamligt och katastrofalt vis misslyckats att pressa Israel att stoppa sina grymheter i Gaza. Detta genom att först fördröja kraven på eldupphör och sedan fortsätta vapenöverföringarna. Detta är och kommer förbli en skamfläck på vårt kollektiva samvete”, säger Agnès Callamard, Amnesty Internationals generalsekreterare.

Amnesty: ”Israels folkmord måste bli en väckarklocka”

Vi, organisationerna i nätverket Stoppa Israel skrev den 24 oktober till TCO, LO och SACO, samt en debattartikel i Arbetaren, att vi hade följande krav:

  • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra. Se nedan förslag från palestinska arbetsorganisationer. Vi vill föreslå ett samarbete och eller utbyte för att vi tillsammans ska få stopp på folkmordet. 

Om ni redan har gjort någon insats för Gaza får ni gärna dela med er av den. Om ert fack ännu inte har gjort något av förslagen ovan för Gaza:

• Vad är det som hindrar er från att agera?
• Vad behöver ni för stöd för att agera? 
• Har ni gjort något annat? I såna fall vad?

Om ni behöver stöd för att agera – kontakta oss gärna!

Palestinska fack vädjar om hjälp

Ett stort antal palestinska fackföreningar gick den 17 oktober ut med en vädjan till arbetarorganisationer världen över om att göra vad de kan för att stoppa den israeliska krigsmaskinen.

Där stod det bland annat: ”Arbetarorganisationer: Släpp allt ägande i Israel. Avinvestera nu. Varje investering i Israel är ett bidrag till förtrycket av oss.”

Arbetare och fackföreningsmedlemmar: Varje arbetsplats och varje fackförening utgör grogrund för organisering. Mobilisera för att eliminera israeliska investeringar från fackliga pensionsfonder och arbetsgivares portföljer, inklusive partnerskap med medskyldiga företag. Bygg upp gräsrötternas kraft för att kräva att era fackliga ledare pressar regeringarna till ett omedelbart eldupphör.

Arbetare längs vapnens leveranskedjor: Vi uppmanar er att ingripa och störa strömmen av vapen som används i folkmordet, från vapenfabriker till transport och militär forskning. Detta är ingen liten uppgift, men vi behöver dig för att bygga kollektiv kraft för att stoppa vapenhandeln. Det är vårt mest akuta behov.*

Sätt vår befrielsekamp i centrum: Berätta för världen om vår kamp. Vi kämpar för våra liv, för frihet, rättvisa och befrielse. Vi behöver att du i detta ögonblick i historien visar din styrka och förmår gå bortom uttalanden.

Var modiga, ta risker och agera med den skyndsamhet som Israels folkmord kräver!

*Detta är vad Svenska hamnarbetarförbundet  har beslutat om: En så fantastisk handling!: 68 % röstade för blockad av krigsmateriel under pågående krig i Gaza – Svenska Hamnarbetarförbundet

71 organisationer i nätverket Stoppa Israel

En palestinsk man bär på en skadad anhörig i Gaza

Nya uppgifter om Gaza: Betydligt fler dödsoffer än tidigare rapporter

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan

Vem ska få Ottarpriset 2025?

Vem tycker du förtjänar att lyftas fram för sina insatser i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa? Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering!

På flera håll i världen ser vi i dag en tillbakagång för de landvinningar kvinnor gjort vad gäller grundläggande jämlikhet. Som rätten till att bestämma över sina egna kroppar och rätten att på samma villkor som män få röra sig i och ta del av de offentliga rummen och samhällets resurser. Reaktionära och patriarkala krafter gör gemensam sak i sina försök att frånta flickor och kvinnor – det vill säga halva jordens befolkning – deras rättigheter. 

För att motverka denna utveckling vill Arbetarens redaktion uppmärksamma och främja de som arbetar i Elise “Ottar” Ottesen-Jensens anda. Arbetaren delar därför årligen ut Ottarpriset till en person eller grupp som varit verksam i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa – präglad av feministisk och social medvetenhet och upplysningsambitioner. 

Tidigare pristagare är Bita Eshraghi, Ida Östensson, Noorihe Halimi, organisationen QJouren Väst, BB-ockupanterna i Sollefteå, organisationen Inte din hora och den palestinska kvinnorättsorganisationen Aisha i Gaza. Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och förslag till motivering!

Lite snack och mycket verkstad – om Ottar­prisets instiftande

Priset är uppkallat efter Elise Ottesen-Jensen – den frihetliga socialisten, journalisten, sexualupplysaren och kvinnorättskämpen som stod på barrikaderna för kvinnors reproduktiva rättigheter och hälsa. I många år, från och med tidningen Arbetarens grundande 1922, arbetade hon på redaktionen och redigerade bland annat tidningens kvinnosida under vinjetten ”Kvinnan och hemmet”. Det var under dessa år som hon började använda signaturen Ottar. Elise Ottesen-Jensen har haft stor betydelse när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.

Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering! Sista nomineringsdag: 31 januari 2025.

Publicerad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Alex Olofsson skriver i sin andra krönika i Arbetaren från Kiruna om DCA-avtalet och militariseringen i norr. Foto: Magnus Fredriksson, Fredrik Sandberg/TT, Montage: Arbetaren

Alex Olofsson:
Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA

Det finns ett gammalt knep för att avgöra hur viktigt ett politiskt skeende är i vårt avlånga land. Ju större skeende – desto mindre debatt och rapportering. Den amerikanska krigsmaktens pågående expandering och basetablering på svensk mark utgör inget undantag.

I det här läget är det svårt att förneka. Ingenting verkar göra svenska politiker så glada som att få gnugga axel med amerikanska högdjur. Så i december för två år sedan när försvarsminister Pål Jonson skrev under det så kallade Defense Cooperation Agreement-avtalet (DCA-avtalet) med amerikanerna hade han ett stort flin i ansiktet. Han såg så lycklig och stolt ut. Som en glad finnspets i husses koppel. Sedan gick det fort. Bara några månader efteråt, i juni 2024, klubbades avtalet igenom i riksdagen. Utan några problem.

Avtalet hade skrivits på utan förvarning. Någon vettig debatt om dess innebörd fick man söka efter med ljus och lykta. Både i riks- och lokalmedia bestod rapporteringen mest av enstaka insändare och krönikor, eller slentrianmässig rapportering utifrån riksdagens pressmeddelanden.

Detta trots att avtalet tillsammans med Natoanslutningen förmodligen utgör det största politiska skiftet i svensk nutidshistoria. Det var alltså ingen större nyhet när bananmonarkin Sverige blev vasallstat åt USA.

Många militärbaser på svensk mark med DCA-avtalet

Många av oss 90-talister fick vårt politiska uppvaknande när vi bevittnade amerikanernas brutala och hänsynslösa krig i Afghanistan och Irak. Vi växte upp med vetskapen om deras tortyrfängelser och folkrättsvidriga invasioner. I skrivande stund har amerikanerna mellan 700 och 800 militärbaser – ingen vet exakt siffra – utspridda över 80 länder. 

KD och SD vill minera Sverige

DCA-avtalet gör att vi nu med säkerhet kan tillfoga 17 militärbaser på svensk mark till listan. Totalt är sju på samiskt område. Två blir i Norrbotten, varav en utanför min egna hemstad Kiruna. Snart marscherar alltså amerikanska armékängor över hjortronmyrarna. Samebyn Leavas renar kommer få maka på sig och göra plats för både 91:an Karlsson och G.I Joe. Tydligen är det viktigare att de tillsammans får träna på att ha ihjäl människor i vinterterräng – än att djuren ska få beta ostört året om.

Fredsrörelsen har ensamma protesterat

Fredsrörelsen har skrikit sig hes. Men som vanligt är det ingen som lyssnar. Dörren för att amerikanerna kan placera kärnvapen på svensk mark står vidöppen. Vetskapen om brottsligheten som följer med utländska militärbaser löste man på enklaste sättet – straffrihet för amerikanska soldater på svensk mark och givetvis avskrev vi oss rätten att han någon insyn i deras verksamhet på baserna. 

Visst kom Miljöpartiet och Vänsterpartiet med det vanliga knorret när avtalet skulle dunkas igenom i riksdagen. Försiktigt påpekade man att det kändes obehagligt med ett sådant avtal – tänk om Donald Trump tar tillbaka makten. Surt sa räven.

Amerikanskt krigsfartyg i Stockholm

”Bordlägg DCA!”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Hamnarbetarförbundets medlemmar har röstat för en blockad av israeliskt krigsmaterial
Beslutet om att vägra lasta israeliskt krigsmateriel togs av en majoritet av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hamnarbetarna varslar om blockad mot israeliskt krigsmateriel


Hamnarbetarförbundet har varslat om blockad mot att lasta och lossa krigsmateriel till och från Israel. Det här med anledning av det pågående folkmordet i Gaza.

Det var redan innan jul som Arbetaren kunde rapportera om att en majoritet av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstat för en blockad av israeliskt krigsmateriel. Nu verkställs varslet och blockaden är planerad att påbörjas måndag den 28 januari.

Hamn­arbetare sätter israeliskt krigs­materiel i blockad

– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, säger förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande på fackföreningens hemsida under tisdagseftermiddagen.

Han fortsätter:

– Redan den 10 oktober förra året bedömde Rädda Barnen att Gaza var den farligaste platsen på jorden för barn, efter att 11 300 identifierade palestinska barn dödats. Vi känner att vi måste göra något helt enkelt.

Förbundet har påbörjat ett arbete med att börja identifiera vilka gods som kommer att innefattas av blockaden.

Hamnarbetarförbundets Erik Helgeson är orolig för säkerheten när drogsmugglingen till Sverige ökar

Hamnarbetarnas oro när kokain­smugglingen ökar: ”Vi som står vid frontlinjen”­

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Brandman i bostadsområdet Pacific Palisades i Los Angeles onsdag den 8 januari 2025.
Foto: Etienne Laurent/TT

Katastrofens mesta offer – en förutsägbar klassfråga

I Los Angeles i Kalifornien flyr över hundratusen människor undan förödande bränder i detta nu. Men hur förvandlas en naturhändelse till en naturkatastrof med förutsebara offer?

När självaste Hollywood-skylten hotas av eldstormar från tre olika jättebränder, och nomineringarna till Oscarsgalan flyttas fram för första gången under dess nästan sekelgamla historia kan man undra om det är en katastroffilmen som blivit verklighet. Svaret är förstås ja.

Men de dramatiska bilderna är inte de första vi sett av förödande naturhändelser – knutna till klimatkatastrofer eller ej – som de senaste decennierna allt mer regelmässigt drabbat människor i länder som Mexiko, Bangladesh, Tjeckien, Haiti och Grekland.

Tsunamikatastrofen 2004

Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 och den efterföljande tsunamin orsakade omkring 226 000 människors död, och gjorde fem miljoner människor hemlösa. Varje offer var lika viktiga, men i Sverige uppmärksammades framför allt svenska turister som omkom i Thailand, inte lika mycket den restaurang-, och hotellpersonal som arbetade för dessa turister, och andra i lokalbefolkningen som drabbades.

Många svenska överlevande lade i efterhand ner arbete för att stötta den thailändska lokalbefolkningen att återuppbygga området. Men vi har inte hört så mycket om ifall Sveriges myndigheter tagit sin del i ansvaret i gemensam forskning mellan länder kring hur människor kan skyddas från liknande händelser oavsett klass och härkomst.

Översvämningarna slår hårdast mot de fattiga

En analys från 2020 som samlat forskning från 42 europeiska universitet visar att de tre senaste decennierna varit i särklass de mest översvämningsrika i Europa på 500 år. ”Översvämningar tillhör de naturriskfaktorer som förvandlas till naturkatastrofer genom bristfällig samhällelig planering och beredskap”, påpekade forskaren i klimathistoria Dag Retsö (i dag docent i ekonomisk historia) när analysen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature. 

Det är inte svårt att applicera tänkesättet även på jordbävningar och de enorma bränder som härjat regelbundet inte minst i Kalifornien under de senaste åren. 

I Los Angeles skrivs det nu om kända och rika människor som får fly sina hem. Tragedier i varenda fall, förstås, men kanske lite extra jobbigt för den som inte har råd att evakuera sig och sin familj och husdjuren till ett lyxhotell i LA. De som klagar över att försäkringsbolagen för några månader sedan sade upp försäkringarna för de boende i det enorma katastrofområdet hade i alla fall försäkringar. 

Det är inte de rikas fel att medierna helst rapporterar om dem, men det är stötande att de många städare, matleverantörer, chaufförer, djurskötare, trädgårdsmästare, poolskötare, nannies, yogainstruktörer, nagelskulptörer, kockar, väktare, hantverkare och brandmän som servar de rika och kända, och nu är bland de många, i skrivande stund över 100 000, på flykt ignoreras. Kommer dessa att få ta del av ersättningen som nu utlovas för förstörda hem? 

Orkanen Katrina 2005

Den (förutspådda) tropiska cyklonen Katrina drabbade USA:s sydöstra delstater i slutet av augusti 2005 med enorm förödelse och gav eko över världen. Över 1 800 människor omkom och en miljon blev hemlösa.

Framtiden är redan här

Staden New Orleans låg under flera meter djupt vatten och stora delar var helt enkelt förstörda. Efterverkningarna slog hårdast mot de fattiga i alla delstater stormen drabbade, varav majoriteten var afroamerikaner. Människorättsaktivister påpekade systematiken i att just dessa grupper drabbades. 

Evakuerade människor utanför en sportarena i New Orleans den 28 augusti 2005. Foto: Dave Martin/TT

Den tidigare presidentfrun, och dåvarande presidenten George W. Bushs mamma, Barbara Bush gjorde ett besök i en arena i sportcentrat Reliant Park i Houston, Texas, dit 24 000 hemlösa evakuerats från Lousiana, med ”barnsängar sida vid sida i en jättestadion där ljuset aldrig släcks och ljudet av gråtande barn inte tystnar”, som tidningen The Nation beskrev det.

”Alla är så överväldigade av generositeten. Och så många här i arenan var ändå underprivilegierade så detta fungerar mycket bra för dem”, utbrast Barbara Bush ”innan hon återvände till sin egen mångmiljonvilla i samma stad”. 

Uttalandet uppmärksammades hånfullt den gången. Två decennier har gått men perspektivet är i stort sett det samma.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Allt fler handelsanställd känner oro över hot och våld på jobbet
Mordet på en butiksanställd kvinna i Botkyrka har chockat branschen, där allt fler känner oro att utsättas för hot och våld. Foto: Christine Olsson/TT

Ökad oro bland butiksanställda efter mordet på Ica Maxi


Efter mordet på den butiksanställda kvinnan i Botkyrka tidigare i veckan växer nu oron bland handelsanställda runt om i landet. Allt fler upplever nämligen en betydligt större otrygghet på jobbet nu än för bara något år sedan, visar en facklig rapport från i höstas.

Det råder chock och sorg i de väldiga lokalerna inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Tisdagskvällens knivattack på en av de anställda, en kvinna i 60-årsåldern som senare avled till följd av sina allvarliga skador, har spätt på den redan ökade oron bland landets butikspersonal.

– Det är naturligtvis en fruktansvärd tragedi och våra tankar går till anhöriga och arbetskamrater just nu. Ingen ska behöva dö på sitt jobb, säger Martin Nyberg som är vice ordförande i fackförbundet Handels, som organiserar över 150 000 butiksanställda runt om i Sverige.

En butiksantsälld kvinna på Ica Maxi i Botkyrka söder om Stockholm har dött efter en knivattack

Butiksanställd kvinna mördad i Botkyrka

Enligt övervakningsfilmer inifrån butiken i Botkyrka så ska den misstänkta och nu häktade 26-åringen gått runt inne i affären och sett stressad ut innan han överföll kvinnan med sin kniv. Mannen har erkänt dådet. Och enligt hans advokat, Marcus Lodin, finns bakomliggande problematik kring psykisk ohälsa.

Dagen efter hölls butiken stängd och personalen fick hjälp genom krishantering.

Dådet är dock långt ifrån det första i sitt slag i Sverige och riktar än en gång strålkastarljuset på de handelsanställdas utsatta situation.

Bara under 2024 skedde ett flertal skjutningar på restauranger och köpcentrum i landet. Något som fått arbetsköparorganisationen Svensk Handel att ta fram en särskild checklista för rutiner vid pågående dödligt våld.

Martin Nyberg på fackförbundet Handels. Foto: Camilla Svensk

– Det är arbetsgivarnas ansvar att tillsammans med lokala eller regionala skyddsombud göra bland annat riskbedömningar och där upplever jag att det oftast finns ett gott samarbete. Men när det gäller den här typen av dåd som vi såg i Botkyrka så är det också en samhällsfråga där det gäller att förebygga våldet, säger Martin Nyberg.

Allt fler känner oro för våld

I en facklig rapport från slutet av oktober förra året visar siffror att Handels medlemmar känner en allt större oro för att gå till jobbet på grund av riskerna att utsättas för hot och våld. Vanligast är det bland butikspersonal, som arbetar ensamma, eller på jobb där arbetsmiljön redan brister.

– Den oron vi märker av bland våra medlemmar har gått upp ganska mycket det senaste året. Det är väldigt beklagligt och något vi måste ta på största allvar, säger Martin Nyberg.

Det här har fått Handels att reagera och facket kräver bland annat att arbetsköparna tar ett större ansvar för att arbetsmiljön och säkerhetsåtgärderna inne i landets butiker förbättras.

Rekordmånga kvinnor sjukskrivna på grund av stress

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Jobbstress den vanligaste orsaken till att kvinnor blir sjukskrivna för psykisk ohälsa. Foto: Isabell Höjman/TT

Rekordmånga kvinnor sjukskrivna på grund av stress

Förra året tvingades ett rekordstort antal kvinnor sjukskriva sig på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Det framkommer i en lägesrapport från Försäkringskassan. Dålig arbetsmiljö är den vanligaste orsaken. Även unga kvinnor drabbas i ökande grad av jobbstress.

Kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män, enligt Försäkringskassans lägesrapport för 2024. Värst drabbade är mödrar i åldern 30 till 39 år.

Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar inom vård och omsorg där risken att utsättas för stress är högre än i andra branscher.

– Samhällets ständiga effektiviseringshets har skett på bekostnad av rätten till ett långt och hälsosamt arbetsliv. Det ser vi inte minst inom kvinnodominerade välfärdsyrken, säger Hanna Gedin, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet till Arbetaren.

Hanna Gedin, sitter i arbetsmarknadsutskottet i EU-parlamentet för Vänsterpartiet. Foto: Agnes Stuber

Hon fortsätter:

− Grejen är att en stor del av den psykiska ohälsan och de stressrelaterade sjukdomar som kvinnor drabbas av på grund av jobbet är någonting som vi skulle kunna förhindra med ganska enkla medel om vi bara bestämde oss för det.

Samma slutsats drar Försäkringskassan i sin rapport och konstaterar att ökningen sker trots att det finns kunskap om hur stressrelaterade sjukskrivningar kan förebyggas.

Från våren 2019 till våren 2024 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat från 34 700 till 43 500, vilket är en ökning med 25 procent. Det är också en ny högstanivå för sjukskrivningar kopplade till stress.
Kvinnor tar också statistiskt mer ansvar än män för barn och hem, vilket leder till dubbla arbetsbördor.

Att stressrelaterade sjukskrivningar på grund av utmattning ökar har varit känt under en längre period.

Dygnspass: ”Utbrändhet, sjukskrivningar och personalflykt”

Dålig arbetsmiljö främsta orsak

Framför allt jobbstress ökar risken för att bli sjukskriven. Kvinnor mitt i livet som upplever jobbrelaterad stress löper en högre risk att bli sjukskrivna under året som följer. Och det är framför allt två stressfaktorer som sticker ut, nämligen brist på inflytande och konflikter på jobbet. Det visar en forskningsstudie från Göteborgs universitet, publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Primary Health Care.

Förra året kom siffror från Försäkringskassan som visar att även andelen unga kvinnor som drabbas av utmattning och påföljande sjukskrivning är högre än någonsin. En oroande trend inför framtiden.

– Sjukskrivningarna går från att handla om kroppen till att handla om psykisk hälsa och hjärnfunktioner, sade Siri Helle, psykolog och författare, till Fempers nyheter i samband med att den rapporten kom.

– Och vi vet att unga som upplever psykiska besvär har fördubblats sedan 1980-talet, och nu när de är i början av arbetslivet och möter dåliga arbetsvillkor så leder det till ännu sämre mående.

Den främsta orsaken till de stressrelaterade diagnoserna och sjukskrivningarna är dålig arbetsmiljö.

– Det är ofta svåra arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken, som ofta är inom välfärden. Kraven ökar samtidigt som man har lägre kontroll över sin arbetssituation och har färre resurser.

Kvinnors ohälsa ett demokratiproblem

Kvinnors ohälsa överlag är i förlängningen också ett demokratiproblem. I en rapport från Jämställdhetsmyndigheten, som kom förra året, är det färre kvinnor som engagerar sig i lokalpolitiken jämfört med män på grund av just ohälsa.

Ohälsa utgör ett dubbelt så stort hinder för kvinnors engagemang i politiken på lokal nivå jämfört med mäns.

– Vi vet att kvinnor sjukskriver sig från sina arbeten i högre grad än män på grund av psykisk ohälsa. Det skulle även kunna spilla över på fritiden och försvårar för kvinnors engagemang, sade Anna-Karin Berglund, utredare på Jämställdhetsmyndigheten i samband med att rapporten kom.

Mer resurser till välfärd och sund arbetsmiljö

Enligt Ulrik Lidwall, analytiker på Försäkringskassan och författare till lägesrapporten för 2024, går det att bryta utvecklingen genom förebyggande arbetsmiljöarbete och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Europaparlamentariker Hanna Gedin (V) säger till Arbetaren att det också måste tillföras resurser.

− En fungerande välfärd med bra arbetsmiljö måste få kosta, den kan inte effektiviseras fram. Vi måste ta oss bort från idén om att samhället har som högsta mål att klämma öret ur varje krona, säger hon och tillägger:

– Det är politikens ansvar att se till att människor har ett jobb att gå till som inte riskerar att göra dem utbrända, sjukskrivna och att dö i förtid.

Hanna Gedin konstaterar också att det är symtomatiskt att kvinnor glöms bort när arbetsrelaterade dödsfall diskuteras.

– I kvinnodominerade yrken ser nämligen döden på jobbet ofta annorlunda ut. Till skillnad från olyckorna inom industrin eller på byggarbetsplatser så sker inte döden plötsligt och därför saknas den också i statistiken. För många kvinnor som drabbas handlar det om långvarig stress, hög arbetsbelastning och uttjänta kroppar, säger hon och fortsätter:

– Över 3 000 personer om året dör i förtid på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till stress och dålig arbetsmiljö. Många av dem är kvinnor. Det här är någonting vi pratar alldeles för lite om, avslutar Hanna Gedin.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
En butiksantsälld kvinna på Ica Maxi i Botkyrka söder om Stockholm har dött efter en knivattack
En man i 25-årsåldern greps strax efter attacken där en butiksanställd kvinnan dödades under tisdagskvällen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Butiksanställd kvinna mördad i Botkyrka

Kvinnan som dödades på Ica Maxi i Stockholmsförorten Botkyrka under tisdagskvällen var anställd på butiken, enligt uppgifter till Expressen. En man i 25-årsåldern är gripen misstänkt för dådet och händelsen utreds nu som mord.

Det var strax innan 20 på torsdagskvällen som larmet kom. En kvinna i 60-årsåldern hade då skadats svårt vid en knivattack inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Ambulans och polis kallades till platsen och kvinnan fick föras med helikopter till sjukhus där hon senare under kvällen avled till följd av sina svåra skador. Senare under kvällen rapporterade tidningen Expressen att kvinnan var anställd på Ica-butiken där hon mördades.

En man i 25-årsåldern kunde kort efter dådet gripas sedan han övermannats av väktare. Han är nu misstänkt för mord och enligt polisen ska mannen och den mördade kvinnan inte haft någon relation till varandra.

Enligt Expressen misstänker polisen att psykisk ohälsa kan ligga bakom knivdådet.

Dödsfallet är det första i år på svenska arbetsplatser. 

Flest dödsolyckor på jobbet 2024 skedde inom bygg- och transportbranschen

De dog på jobbet 2024

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Den franska grundaren av högerextrema Front National, Jean-Marie Le Pen och hans dotter Marine Le Pen 2010, innan brytningen som gjorde att hon tog över och friserade partiet till mer rumsrent. Foto: Jaques Brinon/TT

Grundaren av högerextrema Front National död

Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen har avlidit efter sex decennier av intensiv politisk verksamhet. Han politiserades som frivillig fallskärmsjägare i efterkrigstidens koloniala bevarandekrig och var fram till sin död aktiv i den högerextrema partirörelse som fått starkt fäste i Europa.

Jean-Marie Le Pen har avlidit, 96 år gammal. Le Pen avpolletterades från det parti han själv grundade 1972, Front National. Det franska högerextrema partiet både vann och förlorade väljare på hans öppet fascistiska, för att inte säga nazistiskt färgade språkbruk. Under Jean-Marie Le Pens ledning var Front National ett parti som gapigt torgförde en patriarkal och moralistisk politik, som återinförande av dödsstraffet och en restriktivare abortpolitik. Till slut blev bland annat hans förminskning av tyska gaskamrar under andra världskriget, och uppmaning till att Frankrike och Ryssland skulle komma överens för att ”rädda den vita världen”, för magstarkt att marknadsföra och han ersattes mot sin vilja 2011 av sin dotter, juristen Marine Le Pen fram till hennes avgång 2021. Brytningen mellan grundaren och partiet blev allt öppnare med åren.

De stora nationella framgångarna för Front National har också kommit efter att Jean-Marie Le Pen avgick. Samtidigt har hans grundpolitik fortsatt svävat över partiet.

Högerradikala framåt i franska lokalvalen

Jean-Marie Le Pens politiska övertygelse kom ur erfarenheter som (frivillig) fallskärmsjägare i Främlingslegionen, en stenhårt disciplinstyrd elitkår inom franska armén, i koloniala bevarandekrig som Indokinakriget och Algerietrevolten under 1950-talet. 

Stöttade Sverigedemokraterna

Front National var från början ett populistiskt missnöjesparti som genom träget arbete så småningom växte, från ett parti som snarast väckte beröringsskräck hos andra politiker till några att tvingas ta på allvar. Liksom hos sina framväxande broderpartier i Europa kom de stora framgångarna under sent 1980-tal. Bland annat har partiet stöttat svenska Sverigedemokraterna ekonomiskt under 1990-talet och samarbetat med dem i Europaparlamentet under 2000-talet.

Möte med väljare

Fokuset på invandringskritik har alltid varit en huvudfråga, och särskilt gentemot utomeuropeisk inflyttning. Det var just dessa folkgrupper som kom från utarmade länder, med rätt att bosätta sig i landet när de forna kolonierna i Afrika och Asien frigjorde sig ett efter ett under efterkrigstiden. Nationalismen, som skulle inge franskfödda medborgare hopp om att få mer av den skakiga statskassan gav så småningom framgång.

Under 2010-talet har partiet närmast fått status som rumsrent. Och den fattiga och underprivilegierade arbetarklassen går inte längre att ignorera. Författaren och sociologen Édouard Louis har i Vem dödade min far (2018) beskrivit logiken i att flera miljoner fattiga fransmän som tidigare röstat på Mitterands socialistparti gick över till Front National – det handlade om ett parti som de upplever ser dem, vilket den intellektuella partiöverklassen inte gjort på många år. 

Arvtagaren, dottern Marine Le Pen kunde efter faderns avgång ”modernisera” Front National, bland annat bytte man namn på partiet 2018 till det mindre aggressivt klingande Rassemblement National (Nationell Samling). Dock har hon till och från fortsatt haft Jean-Marie Le Pens stöd utifrån partiet Comité Jeanne som fadern startade 2016, och som kan beskrivas som ett anti-invandringsprojekt av vitt nationalistiskt märke, och som han ledde fram till sin död den 7 januari 2025.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln