Kära flickvänner

Josefin Brink, riksdagsrepresentant, v:

– Blonde av Joyce Carol Oates. Berättelsen om Marilyn Monroe som feministisk och samhällskritisk knock-out. Lyckas foga samman det intimt kroppsliga med kritik av den intellektuella medelklassens uteslutningsmekanismer.

– Bergsprängardottern som exploderade av och med Lo Kauppi. Rakbladsvass teaterpjäs (och bok) av den cocktail av för jävliga erfarenheter präglade av köns- och klasstillhörighet som skapar mindervärdeskomplex och självdestruktivitet. Men som också andas en osannolik livskraft och hoppfullhet.

– Star Trek: Voyager med underbara kvinnliga karaktärer. Tv-serie där könsstereotyper inte bara utmanas, de är helt irrelevanta i en komplex och högteknologisk värld. Finns på dvd.

– Allt av och med Dolly Parton, min största hjälte. Aterupptäckt som den fantastiska artist hon faktiskt är. Och vilka låtar: ”Harper Valley PTA” om hycklande fördömanden av ensamstående morsor, ”Silver Dagger” om tvekan inför äktenskapet mot bakgrund av mammans bittra erfarenheter och ”9 to 5” – en av få musikaliska skildringar av arbetarkvinnors arbetsliv (och filmen med samma namn är ju fantastisk!).

Henrik Bromander, serietecknare:

– Lagt kort av Joan Didion. Som Bret Easton Ellis fast mycket bättre.
– Kön och existens av Eva Lundgren-Gothlin. Om Simone de Beauvoirs filosofi, bevisar att doktorsavhandlingar inte behöver vara tråkig läsning.

– Rädsla urholkar själen av Rainer Werner Fassbinder 1974. Fantastisk film om en äldre tysk kvinnas och en yngre muslimsk mans kärlek.
– Anneli Furmarks seriealbum Jamen förlåt då. Hon är en av mina stora förebilder.

– En av grabbarna av Johan Höglund (pseudonym). Illa skriven men intressant självbiografi av en av ursprungsmedlemmarna i huligangänget Firman Boys. Våld och konstruerad manlighet utan skrupler.

Sofia Olsson, serietecknare:

– Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson. Rå humor, frikyrkor och kvinnlig kärlek.

– Det kallas kärlek av Carin Holmberg, om ojämställdhet hos jämställda par. Mycket besvärande för en med allmän heteroångest.

– Serietecknaren Sara Granér. Alltid bisarr, alltid bråkig, aldrig tråkig. I seriegruppen Dotterbolagets fanzines samt i Galago.

– Total kvinnorepresentation i tv-serien The L word. Porträtt som fyller ut, och är, hela spektrat mellan de så tröttsamma motpolerna hora och madonna.

Jan Hammarlund, musiker:

– Vildfittorna – lyssna på dem – de är kanon! www.myspace.com/vildfittorna.

– Shoulder to shoulder, fantastisk dramaserie från BBC, 1970-tal, om suffragetternas kamp för kvinnors rösträtt i England i början av 1900-talet. All möjlig skit i fråga om tv-serier har givits ut på dvd men inte den och jag vet varför – gubbarna vill inte att unga tjejer får se den! Bränna porrbilar är rena söndagsskolan jämfört med vad suffragetterna gjorde.

David Jonstad, journalist:

– Susan Faludis Ställd (Ordfront, 2000) och Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil (Atlas, 2005). I reportageform om varför män blir som de blir när de hejar på ett fotbollslag, gör militärtjänst eller bara arbetar tillsammans enbart med andra män.

– Liv Strömquists Hundra procent fett och Einsteins fru. Pang-på-diss av patriarkatet – utan tröttsamt och ängsligt akademikeranslag.

– Quentin Tarantinos Death Proof. Blott ett rejält manligt (och underhållande) svin som Stuntman Mike, spelad av Kurt Russell, kan få hämnden och våldet att kännas så rätt och så legitimt.

Ulrika Westerlund, journalist:

– Nationalmuseum satsar inför Europride och göra en särskild utställning med queerperspektiv. Ni får vänta ända till juli, men missa inte!

– Janne, min vän av Peter Pohl från 1985. En modern klassiker i ungdomsromanfacket som mer än de flesta säger något om hur utsatt man kan vara som ung tjej eller kille och hur kön kan konstrueras, självvalt eller tvingat. Jag läste den som vuxen runt tio år senare och sveptes med – så mycket att jag fortfarande måste läsa om den då och då.

– Alison Bechdel. Fortfarande en av de bästa snabba feministiska samtidskommentatorerna i serieform. Analys av amerikansk lagstiftning, utrikes- och inrikespolitik – uppblandat med ett krasst skildrande av ett gäng medelålders flator, bin, transor, queers och bögar och deras vänner. Missa inte heller Bechdels självbiografi Fun Home, om att växa upp med en förälder som förtryckt sin egen sexualitet. På www.dykestowatchoutfor.com.

Maud Lindström, musiker:

– Boken Det kallas kärlek av Carin Holmberg har varit min största feministiska inspiration, både politiskt och personligt. Holmberg befriar dig effektivt från alla illusioner om kärleken som naturkraft och kärleksrelationen som ett opolitiskt område.

– Marit Bergmans Baby dry your eye kanske man inte tänker på som feministisk, men lyssnar man på texterna får man en redig dos systerskap och kvinnligt subjektskap.

– Vagina Grandes ”Hur sexig är jag nu motherfucker” – svinbra superpolitisk och rolig feministisk ska.

– Cissi och Nour – Almost like boys. Rolig, provocerande och ifrågasättande föreställning om kön, sex och massa annat. Turnerar med Riksteatern fram till april.

Ronny Stansert, översättare:

– Cosecha de Mujeres (Skörd av kvinnor). Mexikanska/amerikanska journalisten och författaren Diana Washington Valdez skriver om och analyserar morden på omkring 500 kvinnor (de flesta arbetarkvinnor i monteringsfabrikerna) i staden Ciudad Juarez i Mexiko. Hon avslöjar det cyniska kvinnoförakt som ligger bakom morden, och hur polis och politiker skyddar mördarna.

– La voz dormida (Den slumrande rösten). Efter att ha rest runt Spanien och genomfört intervjuer med kvinnor som kunde vittna om de republikanska kvinnornas fängelsevistelser under Francodiktaturen skrev Dulce Chacón romanen som ville ge alla de kvinnor som led förödmjukelser, tortyr och avrättningar i fängelserna en plats i historien.

– Mujeres libres (Fria kvinnor/Free Women of Spain) av Martha A. Ackelsberg om CNT:s kvinnoorganisation under republiken och spanska inbördeskriget och troligen den största anarkistiska kvinnoorganisationen någonsin.

– Carlos Fonseca har skrivit om Rosario Dinamitera (Rosario dynamitarden), som sjutton år gammal gick ut på fronten i Madrid med dynamit och vapen för att i första ledet möta fascisterna. Hon överlevde kriget, fängelserna och Francoregimen och lever fortfarande, 89 år gammal.

– Icia Bollain har regisserat Ta mina ögon, om kvinnomisshandel. Finns på video på svenska.

Liv Strömquist, serietecknare:

– Sjunde våningen av Åsa Grennvall. Självbiografiskt seriealbum om misshandel, fantastiskt bra.

– Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg. Fantastisk, befriande, humoristisk, helt underbar bok.

– Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Klassiker om tvåsamhet.

– Pussy Whipped, eller vad som helst annat av Bikini Kill, världens bästa band.

Joacim Blomqvist, journalist:

– Kunskapen om kända afrikanska kvinnliga befrielseledare i väst är mikroskopisk. Shonaledaren Nehanda Charwe Nyakasikanas (cirka 1840–1898) blotta existens spränger fördomen om att afrikanska revolutionsledare är män. Nehanda var andlig ledare i det första afrikanska försöket att kasta ut den engelska kolonialmakten ur Zimbabwe som började med ett uppror i Matabeleland 1896. Hon greps och hängdes 1898.

– Mary Read och Anne Bonny levde som pirater i en värld där kvinnors närvaro uttryckligen förbjöds i regelsamlingar. Deras historia utmanar fördomarna. De framstod för sina kollegor i första hand som pirater – inte som kvinnor. Deras historia som vi känner den författades av Daniel Defoe alias Kapten Charles Johnson, A General History of the Pyrates.

Pia Laskar, genusvetare:

– Virginia Woolfs Orlando. Oumbärlig klassiker om hur knäppt görandet av kön är egentligen.

– Marjane Satrapis seriealbum Persepolis. Bra tecknat, spännande berättat. Går inte att sluta läsa.

– Alienfilmerna, i synnerhet ettan (1979), innan Ripley (Sigourney Weaver) heterosexualiseras; resten av filmerna ställer angelägna frågor om moderskapets innebörder och där är fyran Alien Resurrection (1997) en favorit.

– Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble). Nu på svenska. Läs den och påbörja en resa som kan förändra dig och världen.

– Damfotboll – framför allt i internationella storspel. Snyggt och smart. Kvinnor kan helt enkelt.

Rebecka Bohlin, chefredaktör:

– 80 grader från varmvattnet, av Karin Alfredsson (Ordfront, 2006). Inspirerande thriller om ett gäng svenska kvinnor inom vården som går samman och stjäl sjukvårdsmaterial som de skickar till Zambia för att illegala aborter ska kunna utföras säkrare. Amerikanska kristna högern har utsända i samma land – men i annat ärende…

– När man skjuter arbetare, av Kerstin Thorvall (Bonnierpocket, 1995). Fantastisk ögonöppnare för vad klass- utan könsmaktsperspektiv kan leda till, placerat i en av den svenska arbetarrörelsens mest brännande historiska ögonblick, Ådalen 1931.

– Grupp 8 & jag, av Gunilla Thorgren (Norstedts, 2003). Både personlig och vederhäftig. Hon går tillbaka till protokollen möte för möte – under en epok då klass stod i fokus i kvinnokampen på ett sätt som känns sorgligt avlägset i dag.

– Det tänkande hjärtat, (Ordfront, 2006) Hur är det möjligt att Sveriges första kvinnliga ambassadör, nobelpristagare och högt uppsatt FN-tjänsteman i historieskrivningen kunnat reduceras till nästan bara den iskalla förespråkare för tvångssterilisering som hon också var? Yvonne Hirdman visar här hur Alva Myrdals gärning spelade en enorm roll för kommande feministisk kamp och landvinningar.

– Lyckliga slut av Susanna Alakoski (red) (Ordfront, 2007). En antologi som synliggör hur våld kan bli vardag – för precis vem som helst. Borde vara obligatorisk läsning för alla som går in i ett parförhållande.

– Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, av Pedro Almodóvar, från 1988. Filmen ger inte bara nya färger till din egen vardag – den är dessutom en fantastisk gestaltning av hur en kvinna kan underkasta sig en man totalt i kärlek och ändå nå en definitiv vändpunkt då nog är nog. Komplext mästerverk – med humor!

Astrid Askberger, dokumentärfilmare:

– Peaches – för musik som är rå och rolig och ger en annan bild av ”kvinnligheten”.

– Missy Elliot – för skön, vulgär och ösig musik.

– Anna Vnuk – för sin självklarhet som konstnär och koreograf.

– Sara Stridsberg – för peppande artiklar i Bang och för Drömfakulteten.

– Bitterfittan – jobbig men hoppingivande läsning om den hetrosexuella tvåsamheten.

Lisa Gålmark, skribent och författare:

– Min egen lilla basicbok Vadå feminist? – till skamlöst pris på årets bokrea!

Sofia Johansson, journalistpraktikant:

– Roll On – förlöjligandet av mannen är det genomgående temat för Mia Skäringer och Klara Zimmergrens radioserie. De gör det så alldeles klockrent och framförallt roligt. De driver saker till sin spets och igenkänningskomiken är ett faktum. Repliker hänger sig kvar och man kan alltid dra ett Roll On-citat.

– Le tigre är ett amerikanskt electro-post-punkband med en uttalad feministisk åsiktsgrund. Funkar alltid, man kan inget annat än dansa när man hör dem! En mix av feministisk politik och riot grrrl-attityd.

– Nina Hemingsson är en serietecknare som får alla att dra på munnen. Jag är din flickvän nu ligger alltid framme. Jag kan inte få för mycket av hennes underbara serier om relationer och livet i sig.

– Gerd Brantenbergs Egalias Döttrar är en klassiker. Jag läste romanen som ung och den gav ett starkt intryck. Om hur Petronius bryter sig loss från de rådande kvinnonormerna, går med i en maskuliniströrelse och försöker skapa ett nytt samhälle där alla är lika värda.

– Femkul. Det var just den här tidningen jag hade väntat på. Rolig och samtidigt seriös med en fördjupning till feministisk analys av kultur.

Jonas Karlsson, journalistpraktikant:

– Under det rosa täcket, Nina Björk. En modern klassiker där särartsfeminismen skärskådas. Nina Björk slår hål på föreställningarna om vad som är ”manligt” och ”kvinnligt” och visar att de är sociala konstruktioner.

– Större än så här (2004), Teater Lacrimosa, Scen Gavelius. Fantastisk teater och en humoristisk uppgörelse med människornas förtvivlade kamp att hålla kärleken ”inom snäva ramar”, ”små burkar” och ”bakom taggtrådsstängsel”. Om hur könsroller och manlig överordning står i vägen för den underbara kärleken.

– Nalle-Maja. Tuff, orädd och snäll. Nalle-Maja är Bamse och Brummelisas tuffaste unge. Och hon tar för sig. En klar förebild som visar att tjejer kan vara tuffa.

– Rosa Luxemburg (1871–1919). Revolutionär verksam i Tyskland. En av få kvinnor i den tidiga arbetarrörelsen, men tveklöst ett av de skarpaste intellekten. Tillsammans med Karl Liebknecht ledare för Spartakistupproret i Berlin 1919. Motsatte sig intensivt tyska socialdemokraternas reformism och centralism, kritiserade Lenin och bolsjevikernas hierarkiska organisation. Framstående ekonom och ideolog.

Anna-Lena Lodenius, journalist och författare:

– En kvinna att bli stärkt och inspirerad av är Zarah Leander. Kanske ett oväntat val för den som har svårt att se bortom hennes agerande under naziståren. Dags att upptäcka en kvinnlig ikon som bryter tabuföreställningar om hur kvinnor får bete sig. I synnerhet då, på 1930-talet. Inga för små skor och trånga korsetter, ingen onödig blygsel och tillbakadragenhet, och med en röst som har ett manligt djup. Lyssna särskilt på återutgivningar av hennes tidiga inspelningar, gärna de med texter av Karl Gerhard. Magnifikt och allt som oftast med ett tydligt könsperspektiv för den som inte värjer sig mot det fåniga, överdrivna och känslosamma som ju delvis hör tiden till.

– Amy X Neuburg. Egensinnig elektronmusiker och röstekvilibrist från Oakland, nästan okänd i Sverige, kommer kanske på turné via Finland. Texter som dissekerar det amerikanska samhället, konsumtionskulturen och vår utsatthet. Svart och utlämnande, men också bisarrt och underhållande. Lyssna särskilt på ”My God” och ”Residue” från hennes senaste platta Residue från 2004. Hemsida: http://amyxneuburg.com/.

Gustav Fridolin, journalist:

– Tiina Rosenbergs Queerfeministisk agenda var en ögonöppnare. När vår samlade, patriarkala media genomförde en fullskalig häxjakt på professorn efter hennes intåg i politiken ringde väckarklockorna så huvudet skallrade.

– Fortfarande drabbas Pippi Långstrump när jordens censorer drar fram. Redan från början frammanade hon spott och spe bland dem som inte ville se starka flickor. Att författarinnans själva uppväxt och samliv var en kamp mot normerande föreställningar om äktenskap, sexualitet och barnaalstrande gör inte sprängkraften mindre.

Maria Jacobson, journalist:

– Den femte sanningen av Doris Lessing. Ett av mina främsta referensverk i den feministiska skolningen.

Kristina Lindquist, journalist:

– Nina Hemmingsson: Samlad serieproduktion. Hennes enrutingar kan med fördel intas dygnet runt för att drastiskt visa vägen bort från dumhet och vardagsförtryck.

– Marta Sandwall-Bergström: Kulla-Gulla. Bredvid den ljuva huvudpersonen finns stataren Viktoria som med blixtrande klasshat sätter djupa spår hos en läsande åttaåring.

– Lars von Trier: Dogville. När Nicole Kidmans Grace slutligen tar hämnd gör hon det inte bara för sig själv utan för en lång rad plågade kvinnor.

Daniel Andréasson, redigerare:
– This Film Is Not Yet Rated (regi Kirby Dick, 2006). Dokumentärfilm om den amerikanska filmbranschens lobbyorganisation MPAA och dess i många fall godtyckliga självcensurssystem. Intervjuer med filmarbetare ger flera exempel på de konservativa värderingarna som styr organisationens beslut. Särskilt vad gäller kvinnors sexlust: En tonårstjej som onanerar, en längre orgasmscen med fokus på kvinnans ansikte, en antydan till könshår. Eftersom den svenska biorepertoaren, med några få undantag, är identisk med den amerikanska känns det viktigt att veta vad vi inte får se.

– Michelle Yeoh, skådespelare. I väst är hon kanske mest känd som en av de mer handlingskraftiga ”Bondbrudarna”, men i Hong kong och Kina har hon närmast ikonstatus. Superhjälte (The Heroic Trio, 1993), Indiana Jones-aktig äventyrare (Magnificient Warriors, 1987) eller stenhård polis (Yes Madam, 1985). Förundras över skillnaderna mellan de kvinnliga actionhjältarna från öst och (de få) från väst. Hong kong-filmen från den här perioden är uppfinningsrik och bryter inte sällan med våra invanda föreställningar om könsroller.

– Sent om våren (regi Yasujiro Ozu, 1949). Klassiskt drama från efterkrigstidens Japan. Noriko är 27 år och bor hemma tillsammans med sin ensamstående far. Omvärlden trycker på för att hon ska gifta sig och flytta hemifrån, men hon känner ingen större lust. Mycket engagerande om en period, som trots allt inte är så avlägsen, där traditioner och roller står över allt annat. Noriko kan upplevas provocerande med sin alltjämt leende artighet, men de små gesterna talar ett annat språk.

Amalthea Sandahl, barnskötare samt frilansreporter och -illustratör:

– Wanda Jackson. Rock’n’roll-drottning som började skriva låtar och spela och sjunga dem själv redan på 1950-talet i en minst sagt mansdominerad bransch. Dessutom handlade många av låtarna om sex, alkohol och att inte låta sig trampas på. 1957 års hit ”Fujiyama Mama” rekommenderas. Varning utfärdas dock för 1970- och 80-talens alster när hon blev kristen och bytte musikstil. Men sedan några år är Wanda tillbaka och rockar som förr.

– För deckarfrälsta kan det ibland vara trevligt med en som väcker fler tankar än bara ”vem är mördaren?” Ruth Rendell, alias Barbara Vine, lyckas ofta med det. Svavelbröllop (Gedin, 1996) är ett exempel på en väl berättad historia med insikt i klass, kön och människors psyken.

– Serien Tank Girl görs inte rättvisa av att beskrivas i ord, men jag gör ett försök: laglös, punkinfluerad, kåt och inte sällan berusad kvinna beväpnad med stridsvagn i post-apokalyptisk framtid. Kolla upp de tidigare serierna från 1980- och början av 90-talet.

Ann Ighe, ekonomihistoriker:

– Det bästa tecknade sällskap jag hade under min tonåriga utveckling från homosocialitet till heterosexualitet var Maggie och Hopey, två märkligt levande punktjejer som så småningom också de blir vuxna i ett alldeles platt och nära nog helt chicanskt Kalifornien, där de har precis så fantastiska liv som mediet tillåter – och som ändå känns verkligare än i mången realistisk roman. Deras skapare är Jaime Hernandez och de återkom i mängder av format, tillsammans med andra karaktärer under samlingsnamnet Love and Rockets. För den som bryr sig det minsta om brudar och deras relationer, 1980-talets punkscen och gärna vill se intersektionalitet gestaltad i serieform.

– Jag har två exemplar av Marilyn Frenchs roman Kvinnorummet i min bokhylla. Det kändes någon gång som om det var en försäkring jag behövde, så att jag aldrig skulle vara utan. Jag var nog inte över tolv år när jag läste den första gången. Det handlade mycket om problem jag ännu inte hade och om en generation jag inte tillhörde; men – det gick ju inte att släppa boken! Hemmafruångest, kvinnofällor i mängd, totalt kommunikationslös heterosexualitet, gemenskap vuxna kvinnor emellan, politiskt uppvaknade, lesbiska relationer. Och så ett par långdragna sexskildringar.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Edvin Alpros Kristall cykelstöld
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Foto: Janerik Henriksson/TT, Jessica Gow/TT, privat. Montage: Arbetaren

Hur många cykeltjuvar tål Sverige?

Edvin Alpros om hur en mindre genomtänkt tweet fick helvetets portar att öppna sig.

En märklig kedja av händelser inträffade nyligen när jag på väg till ett styrelsemöte noterar att min cykel inte står i cykelstället. Som ansvarsfull politiker gör jag det enda rätta och lägger ut ett inlägg på twitter där jag förklarar att om det är så att det är en invandrare som ligger bakom stölden så ska han ut ur mitt land!

Mitt inlägg delas snabbt av politikerkollegor, ledarskribenter och andra diplomerade källkritiker och innan mitt styrelsemöte ens hunnit börja har sverigedemokraterna startat en kampanj emot de svenskfientliga cykelstölderna.

En moderat politiker och tillika polis (inget av yrkena verkar vara en skyddad titel) kräver att få sätta in militären för att punktmarkera cyklarna längs med Strandvägen i Stockholm och kristdemokraterna har redan hunnit sätta upp affischer där de uppmanar muslimer att antingen anamma vårt judeo-kristna cykelvett eller återvända hem igen.

På väg hem från styrelsemötet blir jag lite full i skratt när det plötsligt slår mig att jag ju faktiskt inte har haft någon cykel på flera år. Jag försöker kontakta media för att berätta om missförståndet, men de har inte tid för mig, Sverige har gått upp i stabsläge på grund av de eskalerande cykelstölderna och det finns knappast utrymme för woke i det här läget.

Hela Sverige som visitationszon

Lite illa till mods kommer jag hem och slår på nyheterna, och döm om min förvåning när statsministern står och förklarar hela Sverige som en visitationszon. Skulle inte det råda bot på den pågående brottsvågen kan han rentav tvingas utfärda utegångsförbud för samtliga invandrare tills dom erkänner vad dom har gjort med våra cyklar. Vad har jag egentligen satt igång för något?

Därpå följer en extrainsatt debatt: ”Hur många cykeltjuvar tål Sverige”? Inte särskilt många ska det visa sig när en av debattörerna har klätt sig i cykelhjälm och skottsäker väst dagen till ära. Han har tidigare under dagen, till skillnad från PK-media, livebloggat ifrån ett cykelställ på Frölunda torg och säger sig nu frukta repressalier från de kriminella cykelstöldsnätverken.

Edvin Alpros:
Välfärdsmiljardärer bakom nya Segelbylistan i EU-valet

En bekymrad kristdemokrat flikar in och förklarar att cykelägare måste ha rätt att använda självförsvar. Kärnvapen är inte helt otänkbart, och eventuella civila offer är på tjuvarnas samvete. Liberalerna bryter då in och förklarar att de på sin höjd kommer att gå med på taktiska kärnvapen, för att sedan teatraliskt vända blicken emot kameran för att deklarera ännu en liberal seger.

Hela helvetets portar verkar stå på vid gavel. Jag försöker undvika samvetskval över att jag lade ut det där ogenomtänkta inlägget genom att intala mig att man faktiskt måste ta människors oro på allvar.

Ingen rök utan eld, och tendenser tenderar ju som bekant att amplifieras utan motstånd. Jag bestämmer mig för att skaka av mig det dåliga samvetet och i stället åka och inhandla årets julklappar; cykellås och handeldvapen.

Men ställde jag inte bilen här någonstans…?

Juldikt av anarkisten Victor Arendorff (1940)

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 dagar sedan
Efter strejken: MediCarrier börjar betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Foto: Johan Apel Röstlund och Stockholms LS

Att strejka lönar sig

De strejkande arbetarna på MediCarrier vann en viktig delseger i form av höjda OB-tillägg. En kollektiv seger som alla arbetare på företaget kommer att gagnas av. Men vad var det som gjorde att man vann och hur viktig var egentligen strejkens tajming?

Som tidningen Arbetaren rapporterat om i maj och i december har syndikalistanslutna arbetare strejkat vid sjukvårdslaget MediCarrier i Stockholm. Lagerarbetarna strejkade för ett eget kollektivavtal och rättvisa löner. Idag är det fackförbunden Kommunal och Vision som har kollektivavtal på företaget. 

Ett eget kollektivavtal lyckades den syndikalistiska fackklubben inte vinna – men däremot tvingades arbetsköparen att börja betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Ett krav som bland annat Kommunal drivit.

MediCarrier: De strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal

När Arbetaren, som enda svenska tidning, intervjuade de strejkande arbetarna utanför lagret i förra veckan så sade dem också att:

”… ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt.”

Den här kritiken gav med andra ord resultat med tanke på att företaget nu kommer börja betala ut bättre tillägg för obekväma arbetstider.

Hur avgörande var strejkens tajming?

Förbättringarna slöts mellan MediCarrier och Kommunal, men det som är extra intressant att titta på är strejkens tajming och dynamiken mellan Kommunal och den syndikalistiska fackklubben. Kommunalklubben lade ett krav – syndikalisterna strejkade och sedan gick kravet igenom. 

Allt det här utspelade sig under tiden som företaget höll på att förbereda sig inför julen. 

När Arbetaren i förra veckan intervjuade Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska fackklubben, på Medicarrier så underströk han också:

”Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat.”

Huruvida det var Kommunals krav eller syndikalisternas strejk som tvingade Medicarrier till eftergifter – det kanske vi aldrig får reda på. Men vi vet att arbetarnas motstånd i slutändan gav dem bättre villkor.

Att strejka lönar sig.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Riseup4rojava
I lördags lanserade Rojavakommittéerna och RiseUp4Rojava en kampanj mot företaget Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Foto: Bilal Hussein/TT

Stoppa Turkiets och Israels imperialistiska projekt

Turkiets och Israels ockupation av syrisk mark måste upphöra för att Syrien ska kunna gå en fredlig framtid till mötes, skriver Rojavakommittéerna i en debattartikel som riktar sig till de företag baserade i Sverige som möjliggör ockupationen av syriskt territorium liksom krigsbrott i Kurdistan och Palestina.

Den 51-åriga syriska diktaturen har fallit, och medan folket firar på gatorna i Damaskus, Homs och Hama, utnyttjar de regionala stormakterna Israel och Turkiet situationen för att roffa åt sig ännu mer syriskt territorium.

Båda länder kontrollerar sedan tidigare syrisk mark – i södra respektive norra Syrien – och nu  utvidgar de sina invasioner genom att upprätta så kallade ”buffertzoner.” Det handlar om regelrätta ockupationer av syrisk mark – mark som riskerar att aldrig återlämnas till det syriska folket.

Alliansen mellan Turkiet och Israel

Israel och Turkiet ger utåt sken av att vara varandras fiender, men deras strategiska samarbete är avgörande för deras respektive krigföring och kontroll i Mellanöstern. Israel genomför ett pågående folkmord mot det palestinska folket, och Turkiet har spelat en nyckelroll i detta genom att säkerställa att 40 procent av Israels totala oljeimport transporteras via turkiska hamnar. Detta ekonomiska beroende gör Turkiet till en avgörande partner i Israels krigföring gentemot Palestina. Samtidigt används israelisk teknologi i Turkiet, vars drönare regelbundet bombar det kurdiska självstyret i Rojava. Dessa vapen har blivit ett dödligt och avgörande verktyg för Turkiets försök att utplåna det kurdiska motståndet.

Genom sin handel och det militära samarbetet har de regionala stormakterna Israel och Turkiet kunnat utvidga sina imperialistiska och expansionistiska projekt, och förvärra lidandet för de folk som redan drabbats av krig och förföljelse. Utan detta samarbete hade deras kapacitet att bedriva folkmord och aggressionskrig varit kraftigt begränsad.

Kampanj mot företaget L3Harris och Accentures inblandning

Som en del av denna imperialistiska och militaristiska samverkan spelar företag världen över en avgörande roll. Ett exempel är det multinationella företaget Accenture med kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Via ett strategiskt partnerskap tillhandahåller Accenture kritisk IT-infrastruktur för L3Harris, ett företag som i sin tur producerar komponenter för drönare som Turkiet använder i sin krigföring mot kurder, samt för Israels F35-plan som används mot palestinier. I dag terroriserar samma drönare och stridsflygplan folket i Gaza, Libanon och Syrien.

Tillsammans med det internationella nätverket RiseUp4Rojava som Rojavakommittéerna är en del av lanserade vi i lördags en kampanj mot Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Genom att rikta ljuset mot deras kopplingar till L3Harris hoppas vi kunna sätta press på Accenture att avsluta sitt samarbete och ta avstånd från anfallskrig, ockupation och folkmord.

Det syriska folket har redan störtat en tyrann. Nu måste vi stå enade mot Turkiets och Israels försök att utnyttja maktvakuumet för att sprida sitt eget förtryck genom expanderad ockupation. En fredlig och självständig framtid för Syrien är endast möjlig när dessa despoter drar sig tillbaka och det syriska folket får styra över sin egen framtid.

Vi kräver att Accenture avslutar sitt samarbete med L3Harris!

Inga vapenexporter till Turkiet och Israel! Stoppa folkmord och etnisk rensning!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Skola klasskillnader
 Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren Foto: Jessica Gow/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Skolans problem stavas klasskillnader

”Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat.”
Per-Anders Svärd om läget i den svenska skolan, där neddragningar presenteras som satsningar samtidigt som ojämlikheten ökar.

Häromveckan presenterades resultaten av den internationella TIMSS-studien som mäter grundskoleelevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. För Sveriges del registrerades en liten förbättring på matematiksidan medan de naturvetenskapliga insikterna var oförändrade. I internationell jämförelse är resultaten inte så märkvärdiga. Den genomsnittliga svenska elevens kunskaper svävar någonstans i mitten när man jämför med de andra EU- och OECD-länderna.

Mer besvärande är att spridningen i kunskaper mellan olika elevgrupper inom landet har ökat. Det är en ojämlikhet som har eskalerat de senaste 15–20 åren. Och som nästan alltid är fallet i skolvärlden kan problemet främst hänföras till det sociala arvet.

De starkaste faktorerna bakom skillnaden mellan hög- och lågpresterande elever i TIMSS-studien är elevernas socioekonomiska bakgrund och skolornas socioekonomiska sammansättning. I klartext: Klasskillnader och skolsegregation.

När skolminister Lotta Edholm och utbildningsminister Johan Pehrson nyligen ställde till med presskonferens om TIMSS-resultaten noterade de den växande ojämlikheten som ett problem, men försökte samtidigt rama in resultaten som en seger för den borgerliga skolpolitiken med dess fokus på studiero och faktaundervisning.

Skattesänkningar för de rika

Men som den tidigare skolministern Gustav Fridolin nyligen konstaterade i tidningen Arbetet ligger grunden till skolans problem någon helt annanstans. Utbildningssystemets akuta utmaningar är att resurserna minskar, att lärare inte har tid med sina jobb och att föräldrar börjat behandla god utbildning som en kommersiell tjänst de konsumerar åt sina barn.

”Akelius vill montera ner den allmänna skolan”

Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat. Samtidigt ska skolkoncernerna ha sitt och staten fortsätta gå med överskott. Det är därför den politiska responsen på skolans problem fortsätter inskränka sig till att vifta med armarna om ordning och skärmtid, samtidigt som strukturförändringarna begränsas till att peta i läroplanerna.

Därtill kommer det magiska tänkandet kring nya ”evidensbaserade metoder” som ska göra undervisningen mer effektiv. Som om vi inte redan visste vad som fungerar! Bättre resultat uppnås när lärare får tid att bygga meningsfulla relationer till eleverna och ges utrymme att kontinuerligt utvärdera och förbättra sin egen praktik. Så, där har ni det. Men det är just de möjligheterna som ständigt naggas i kanten av skolpolitiken.

Större klasser, lägre personaltäthet och färre vikarier

Konstigt nog, får man säga, eftersom politikerna aldrig genomför några försämringar på skolans område. Modellen är i stället att alla beslut presenteras som ”satsningar”. Men i själva verket är tendensen att tillskotten äts upp av inflation och kostnadsökningar och resulterar i nettonedskärningar. Den historiska satsning på skolan Lotta Edholm aviserade för år 2023 visade sig till exempel utmynna i en minsking av skolans finansiering med två miljarder kronor mätt i fasta priser.

I praktiken betyder detta, som fackförbundet Sveriges Lärare visade i en rapport i somras, att 62 procent av lärarkåren fått se neddragningar på sina skolor under 2023 och 2024. I grundskolans klass 4–6 har 71 procent av lärarna upplevt samma sak. Klasserna blir större, personaltätheten lägre och rektorerna måste dra in på vikarier. Inte undra på att över 90 procent av lärarna i undersökningen svarat att de är ”ganska” eller ”mycket oroliga” över vad nedskärningarna i förskolan/skolan kommer att leda till.

Att lärarnas arbetsmiljö är ohållbar har varit klart länge. Det är nästan svårt att föreställa sig i dag, men i början av 1990-talet var läraryrket ett ”friskyrke” som folk kunde trivas med och uppleva som en utvecklande och meningsfull karriär. I dag har jobbet hamnat i kategorin ”riskyrken” – främst på grund förändringar i skolans styrningsformer som påfört lärararna mängder av administrativt extraarbete utan att dra ner på andra uppgifter. Priset betalas i utmattning, värk, dålig sömn och ångest.

Klassrum tomt stolar tavla

Strejkvarsel på gymnasieskola – krävt kollektivavtal i flera år

Men lärarnas oro gäller inte bara de egna arbetsuppgifterna. Många dras med ständig samvetsstress över elevernas kunskapsutveckling, samtidigt som de ängslas över den vacklande psykiska hälsan bland ungdomen. Om då tillgången till stödpersonal och en fungerande elevhälsa dras undan ökar bördorna på lärarkåren ytterligare. Inte undra på då att så många lärare lämnar skolan. I dag jobbar 35 000 utbildade lärare i andra yrken, samtidigt som lärarbristen växer och försigkomna ungdomar ratar lärarbanan som ett rimligt framtidsalternativ.

Sverige är ett högerland

Man ska visserligen inte romantisera det gamla, rättvisa och jämlika skolsystem som vi en gång hade i Sverige. Även socialdemokratins ”skola för alla” var djupt inbegripen i att sortera elever in i det kapitalistiska samhällets arbetsdelning. Samtidigt är det helt klart att marknadsreformerna sedan 1990-talet väsentligt har förvärrat ojämlikheten i skolväsendet.

Högern skyller förstås problemen på tidigare socialdemokratiska regeringar, men faktum är att Sverige sedan länge har blivit ett högerland. Vi närmar oss nu tjugo år av borgerliga riksdagsmajoriteter som ständigt har blockerat möjligheterna att stärka skolans finansiering eller förändra det skolsystem vi alla måste skicka våra barn till.

Som läget ser ut nu kan vi se fram emot en framtid för skolan som består av växande ojämlikhet ackompanjerad en oändlig serie presskonferenser om studiero och nya neddragningssatsningar. Alternativet är att lärarfacket sätter kraft bakom sina krav, drar med sig föräldrar och marknadiseringskritiker i andra sektorer, och utlyser ett rejält lov tills förutsättningarna ändras.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan

Till slut åkte Wolt på spö

Till slut åkte Wolt på spö

I början av december förlorade matbudsföretaget Wolt – som första gigbolag – en tvist om arbetsköparbegreppet. Enligt kammarrätten ska Wolt ska ta ansvar för matbudens arbetsmiljö och i domen konstateras att företaget ska ses som arbetsköpare åt buden. I det här avsnittet av Gigwatch-podden pratar Filippa och Pontus om konsekvenserna av denna dom, men också om Hem & Hyras granskning av Tiptapp.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Strejken på MediCarrier är avblåst efter uppgörelse med arbetsköparna. Foto: Stockholms LS

MediCarrier: Strejken avblåst

Fredag förra veckan blev sista strejkdagen på MediCarrier. Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska driftsektionen på arbetsplatsen, säger att strejken påverkade företaget.

– Från och med nästa år får vi 100 procent i tillägg för röda dagar. Vi pressade dem, vi hade möten både med region Stockholm och MediCarriers styrelse, säger Akram Mardan.

I ett mail till arbetaren skriver HR-chefen Kristiina Söderlind på MediCarrier: ”Efter förhandlingar med fackförbundet Kommunal landande vi på 100 procents höjning på OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar fr.om. 1 januari 2025.”

MediCarrier: De strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal

Kampen för kollektivavtal är inte löst

Strejken inleddes förra tisdagen. På torsdagen hade driftsektionen möte med bolagsstyrelsen och beskedet om höjd ersättning kom efterföljande måndag. Kampen för kollektivavtal går dock trögare.

– De vägrar. När vi pratar med styrelsen säger de att de inte vill ha ett andrahands-kollektivavtal, säger Akram Mardan, som menar att kollektivavtalet med Kommunal inte efterlevs.

På frågan varför MediCarrier inte vill teckna kollektivavtal med driftsektionen svarar Kristiina Söderlind att MediCarrier idag har två kollektivavtal.

”Ett med fackförbundet Kommunal och ett med fackförbundet Vision. Vi ser inget behov av ytterligare kollektivavtal med andra fackförbund då dessa två avtal täcker in alla som arbetar på MediCarrier.”

Strejken är slut för tillfället men Akram Mardan uppger att driftsektionen ska ha ett medlemsmöte kring hur man ska gå tillväga framöver.

Akram Mardan och Tony Akdemir är två av dem som strejkar på sjukvårdslagret MediCarrier

Strejken på MediCarrier: ”Allt har blivit sämre”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Mexikos nya president Claudia Sheinbaum omfamnar en kvinna ur Mexikos urbefolkning under sin installation den 1 oktober 2024. Eduardo Verdugo/TT

Samisk kultur – en av många att återerövra

Ola Stinnerbom berättar i sin bok De försvunna samiska kulturarven om hur ett helt folks historia försvinner med det stulna kulturarvet, och hur det kan tas tillbaka. Att ett besegrat folks kultur plundras och förbjuds, eller görs till erövrarnas, är bland de viktigaste processerna i en ockupation.

En pinsam och spänd situation uppstod mellan Spaniens och Mexikos regeringar i slutet av september i år. Sedan 2019 föreligger en begäran att landet som brutalt erövrade Mexiko år 1521 ska be om ursäkt för skövlingen och övergreppen i dess spår. Förutom dödliga sjukdomar utplånades eller slogs hela civilisationer och kulturer sönder, och så svåra levnadsförhållanden skapades att befolkningen ett sekel senare reducerats till omkring 10 procent av tidigare 50 miljoner.

Ockupationen varade i mer än 300 år och förminskade med tiden urfolkskulturen till en spillra. Presidenten Andrés Manuel López Obrador tillade i sitt brev till den spanske kungen att ursäkten gärna får omfatta spanska erövringar av övriga Sydamerika – och för den delen också av mellan- och nordamerikanska områden. Ursäkten har uteblivit, och när den nya presidenten, Claudia Sheinbaum installerades den 1 oktober i år var den spanska kungen inte välkommen på kalaset.

2022 bad den nederländska regeringen om ursäkt för det lidande koloniseringen av bland andra Indonesien och Surinam orsakat. Andra länder vrider och vänder på formuleringar – man vill inte att ursäkterna automatiskt ska leda till krav på återlämnande eller ersättningar för de enorma rikedomar och den kultur som erövrarna tillskansat sig och fortfarande bygger sin ”civilisation” på. 

Steve McQueen: ”Jag vill göra filmduken till en spegel”

Kanske är kraven på Spanien mer att se som en utfästelse, en ambition till åtminstone ett erkännande av skuld – också för arvet av psykisk ohälsa, självmord, och för det som kallas lateralt våld: då medlemmar i marginaliserade grupper slår mot varandra som ett resultat av förtryck. 

Trots frigörelse från sina kolonialherrar är de forna kolonierna ofta uppbundna kring dem. Storbritannien, samlar omkring 30 procent av sina forna undersåtar i alla världsdelar i ett samvälde, den brittiska monarken är fortfarande statschef i 15 av länderna.

Beninbronserna

I Sverige har det de senaste decennierna förts en viktig diskussion kring konst och även mänskliga kvarlevor som stulits från länder som Egypten och Kanada så sent som i början av 1900-talet. Olika föremål har uppmärksammats, dokumenterats, och kanske kopierats innan de har överlämnats. Processen fick långt in på 2000-talet inte kallas ”återlämnande”, eftersom detta sågs kunna framkalla oöverblickbara mängder av krav, utan ”gåva”.

2020 tog Riksantikvarieämbetet (RAÄ) fram riktlinjer för det som nu kallas återlämnande. Här framhåller man att det finns motsättningar mellan olika synsätt – å ena sidan måste man se vikten av att visa kulturföremål för att ge förståelse för andra kulturer, å andra sidan har ättlingar till de som en gång skapade materialet rätt att få tillbaka materialet som en gång togs från dem. 

Nyckelfrågan här är hur föremålen en gång förvärvades. ”De flesta återlämnandeärenden är emellertid inte juridiskt grundade utan avgörs efter etiska överväganden”, skriver RAÄ. Museerna har en särskild roll, och arbetar intensivt för att processen ska ske i dialog med mottagaren, ofta i samband med olika ceremonier ”som också kan vara en del i en större försoningsprocess där hanteringen av ärendet bör ske med varsamhet och respekt”.

Ur ur filmen Dahomey, om återbördande av delar av de skatterna från Benin som plundrades 1897. Foto: Nonstop Entertainment

Ett av de stora ärendena i frågan som diskuterats i decennier är de så kallade Beninbronserna som är en del av de omkring 2 500 konstobjekt som stals av en brittisk militärstyrka vid en plundring av ett kungapalats i nuvarande Nigeria 1897, detta innan palatset brändes ner och kungen avsattes och fängslades. Benin inlemmades i det brittiska kolonialväldet och samlingen såldes över världen för enorma summor. 

Historien innehåller här – liksom i alla fall av plundringar i krig och ockupation – privata brott och övergrepp begångna av enskilda militärer. En del av föremålen finns i basutställningen på Etnografiska museet i Stockholm. 2023 beslutade den svenska regeringen att delar av samlingen ska återlämnas till Nigeria.

Regissören Mati Diop skildrar i sin dokumentär Dahomey, som hade premiär i Sverige i oktober i år, den enorma betydelsen och stoltheten hos mottagarna då ett antal av föremålen återlämnades från ett franskt museum till Nigeria. Föremålen skildras som om de har egna röster och verkligen bär på en historia. 

Mer än konstföremål

Detta är typiskt – frågan är levande och handlar inte om döda föremål, utan artefakter som bär med sig mångdubbla betydelser. De bär historiska och politiska berättelser, och representerar både kultur- och kultföremål. Det gäller konstföremål men också stulna immateriella kulturarv som traditioner, dans och musik, och även tidiga upptäckter inom matematik, medicin, hållfasthet inom byggnation, fysik och astronomi. 

Kolonisering som sker i dag går att härleda till de som begicks för länge sedan – och för mindre än ett sekel sedan. I dag lever många urbefolkningar i samma områden som människor utan flera sekler gamla eller flertusenåriga rötter och kultur i området. Många urfolk har tvångsförflyttats och har i vissa fall förlorat kunskap om sin egen historia, och fortsätter ofta att föra vidare föreställningar som implementerats av erövrarna.

– Samtidigt finns gamla mönster och ritualer som utförs, till exempel vid slakt, utan att man egentligen tänker på det. Som att man ”råkar” spilla lite blod på marken, berättar Ola Stinnerbom.

Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren

Han är sångare, dansare, instrumentbyggare och forskare i folk och kultur. I sin bok De försvunna samiska kulturarven (Ekerlids förlag, 2024) skriver han om samisk kultur som förbjudits, förminskats och försvunnit genom medveten utplåning. Hans berättelse känns igen från många andra: varje år kommer nya uppgifter i dagen om hur världens urbefolkningar nekats att tala sitt språk, att utföra sina danser, musik och sina andliga traditioner. Detta har skett i modern tid, bland annat Grönlands inuiter och Kanadas urbefolkning har liksom samebarn skickats till nomadskolor där de tvingats tala svenska och glömma sitt språk och kultur. Många barn och deras föräldrar for mycket illa, båda psykiskt och fysiskt av hanteringen som splittrade familjer och skapade skam.

I norr fanns enorma rikedomar, från 1500-talet fick samerna anpassa sig till statens erövring av deras områden, 1634 hittade man silver. Med kungen kom kyrkan vars syn på samerna blev rådande. Man byggde kyrkor på samernas heliga kultplatser. Kultur förbjöds, innehav av den samiska trumman belades 1692 med dödsstraff  som snart också verkställdes. 

Ola Stinnerbom menar att trummans profana, musikaliska användning försvann eftersom man var rädd att den förbjudna musiken skulle höras. Gömda och nergrävda trummor förstördes av väder och insekter och man slutade spela på instrumentet för att inte höras. Därigenom glömde man bort att trumman inte bara varit ett verktyg för kontakt med det andliga, och med bortgångna förfäder, utan också varit ett musikinstrument.

Guatemala: Lokal­befolkning tar strid mot planerade gruvor

Också dansen har varit ett kulturellt uttryck som förnekats som profan, istället har den beskrivits som kaotiska rörelser som förknippats med trolldom – som skulle förbjudas. Men i sin bok presenterar Ola Stinnerbom vittnesmål från bröllop och gemenskap där musiken och dansen – också tillsammans med icke-samiska medmusiker – varit en del av festen.

Detta är ett sätt att se på samer som inte är en del av den exotifierande tyngdpunkten som staten från slutet av 1800-talet arbetade systematiskt för att förknippa med fjällsamerna inför bland annat en ökande turism. Skogssamerna, som tidigare varit en likställd del av samebefolkningen, skildes från de renskötande samerna, och reducerades till en grupp som skulle assimileras in i svenskheten. I början av 1900-talet etablerades rasbiologin officiellt som ett erkänt forskningsfält i Sverige. Enligt den beslutades att fjällsamerna var de som var genuina samer.

Återigen: en uppdelning som historiskt gjordes i statens intresse för kontroll och näringsekonomisk nytta, där kyrkans syn på minoriteter implementerades i samernas syn på sig själva, menar Ola Stinnerbom. Han återkommer ofta också till det laterala våldet.

Samtidigt som samerna splittras menar Ola Stinnerbom att urfolk historiskt sett hållit ihop. 

— Jag har träffat samer i Nordamerika. Det finns tre samiska communitys i Alaska som flyttade dit på 1860-talet för att stötta urinvånarna där, säger han.

Vissa av de samiska kulturuttrycken har överlevt på andra sätt än genom samiska traderingar – under radarn så att säga. Prästen Lars Levi Læstadius som verkade i Pajala och Karesuando hade avlägset samiskt påbrå och talade flera samiska språk. Hans kristna väckelserörelse tog fart på 1840-talet och spred sig inte minst bland många samer.

– Læstadius tog in den samiska dansen i læstadianismen där den lever den kvar som fragment, berättar Ola Stinnerbom.

Förbud som leder till självförnekelse

Ola Stinnerbom har grävt i arkiv i många år, och forskat fram en historia som fått andra, även samer, att tvivla och till att börja med ifrågasätta berättelser som man tidigare knappt vågat spekulera i. Det kan finns många skäl till att man inte ifrågasätter gamla sanningar man fått med sig, menar han.

– Brutaliteten mot samerna har lett till självförnekelse av viktiga inslag i kultur och andligt liv. Såren är så oerhört påtagliga också så det är säkert jättejobbigt att börja öppna upp. Hela den samiska kulturen brottas med detta än i dag, och man ser inte alltid varför, säger han. Man måste se att vi är ett och samma folk men med olika näringar och viss kultur. När man i början av 1900-talet tvångsförflyttade folk till Tärnaby skapade man en motsättning till de samer som redan bodde i området. 

Tvångsförflyttningarna av samer pågick ända fram till 1950-talet.

– Min mamma tillhörde fjällsamerna men tvingades till nomadskola. När hon blev sjuk i tuberkulos skickades hon hem, hon smittade flera av familjemedlemmarna, innan hon själv fick läkarvård, detta var något som följde henne genom livet, berättar Ola Stinnerbom.

– Jag hade själv en jätteproblematisk uppväxt i Arvika, jag och mina syskon blev kallade lappjävlar och mobbades svårt.

– I Norge finns två folk, med samma rättigheter. Där är det lag på att alla barn ska lära sig om samisk kultur och att jojka. Det betyder att den här osynligheten av det samiska inte finns. I Sverige behandlas samer som ett minoritetsfolk, man har aldrig bett om ursäkt för koloniseringen av Sápmi, inte ens erkänt den, berättar Ola Sinnerbom. 

Återbördandet av kvarlevorna från samer till kyrkoplatsen på Gammplatsen i Lycksele 2019, där de grävdes upp av svenska forskare nästan 70 år tidigare. Foto: Henrik Montgomery/TT

Svenska kyrkan bad om ursäkt för sina brott mot samerna 2016, men det är en tandlös ursäkt eftersom det var staten – det vill säga kungen som kyrkans överhuvud som är historiskt ansvarig, menar han.

Matti Blind Berg, samernas riksförbund

Samer kräver mer än en ursäkt av kyrkan

Varför tror du att staten ännu inte har erkänt och bett om ursäkt för koloniseringen?

– Större delen av gruvnäringen och industrin ligger i samiskt område. Och där pågår ju fortfarande koloniseringen, säger Ola Sinnerbom.

Elin Anna Labba, journalist och författare till bland annat boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige, 2020. Hon är också filosofie hedersdoktor vid Luleå Tekniska Universitet, bland annat för att hon engagerar läsare i både litterära och folkbildande sammanhang. Foto: Janerik Henriksson/TT

I Norge slog en domstol 2023 fast att vindkraftverket på fjället Fosen, där samerna hade sina renar, var olagligt uppfört. Vindkraftverket fick ändå stå kvar och skadestånd betalades ut. 

– Samerna har rätt att säga nej, men man byggde ändå. Man betalar ut skadestånd för påverkan på renarna och rennäringen, men pengar kan ju inte ersätta en hel kultur, säger han.

– Unesco säger att samerna själva ska äga frågan, varför tillsätts då inte en samisk minister?

Men Ola Stinnerboms bok är inte heller ett ensamt rop i öknen. De senaste åren har litteratur som Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit och Far inte till havet, som handlar om de samiska byar som dränktes under 1900-talets stora vattenkraftsprojekt i norra Sverige, fått många läsare och ökat kunskapen kring samiska historiska erfarenheter. Ann-Helén Laestadius har gett bland andra romanerna Stöld och Straff, om konflikter mellan samer och svenskar. Textilkonstnären, målaren och grafikern Britta Marakatt-Labba var med och startade den samiska konstnärsorganisationen Samisk kunstnerforbund 1979. Bland hennes motiv finns skildringar av den samiska historien.

Porträttbild av författaren Elin Anna Labba.

Elin Anna Labbas nya bok: Storslagen skildring om dolda händelser vid vatten

Trots att uppdelningen av olika grupper tvingats på samerna och lever kvar på många håll som lateralt våld säger Ola Stinnerbom att hans bok mottagits positivt.

– Jag har fått fantastiskt gensvar på boken, inga negativa utspel alls, säger han.

Samerna är i dag Europas enda av FN erkända urfolk, men också ett folk som Ola Stinnerbom kallar ”det historielösa folket”. 

Han drömmer om att samerna tillsammans ska kunna erkänna sig som ett folk med en medvetenhet om sitt gemensamma historiska kulturarv.

Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Facket Uppsala LS har satt ett företag i blockad efter att det framkommit att en anställd tvingats betala tillbaka lön. Foto: Uppsala LS

Uppsala: Känd flyttfirma satt i blockad

En flyttfirma i Uppsala anställde en man från Indien. Nu riskerar han att deporteras efter att firman först krävt tillbaka lön och sedan sagt upp hans fasta anställning. Det syndikalistiska facket Uppsala LS har satt företaget i blockad.

Det är en frostbiten dag i industriområdet Boländerna i Uppsala. Rödsvarta fanor vajar utanför flyttföretaget Budcenter. Det är det syndikalistiska facket som är på plats för att sätta företaget i blockad. Blockad är en stridsåtgärd som syftar till att få produktionen att avstanna. I detta fall gör man det för att hjälpa en av fackets medlemmar att få ut en löneskuld.

På företagets hemsida kan man läsa citat från såväl företag som privatpersoner som anlitat bolaget. ”Samarbetet har fungerat utmärkt under 28 år. Vi har alltid fått snabb service av en trevlig och kompetent personal. Ett företag att lita på i alla väder!” är ett citat från Statens fastighetsverk på Budcenters hemsida (11/12).

MediCarrier: De strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal

När Arbetaren talar med en tidigare anställd blir bilden en annan. Han vill vara anonym och vi kallar honom därför Arvin. Arvin kommer från Indien men hade arbetat på företaget under tiden han studerade i Uppsala 2019. I början av 2024 återvände han till Uppsala för att arbeta på Budcenter.

Arbetsgivaren krävde tillbaka del av lönen

På en inspelning från den 18 september 2024, som Arbetaren har tagit del av, hör man hur arbetsköparen uppmanar Arvin att uppge för Migrationsverket att han tagit ut pengar för att köpa möbler. Den egentliga anledningen, säger Arvin, är att arbetsköparen uppmanat honom att betala tillbaka en del av sin lön. 

– I maj fick jag ett papper från chefens mamma där det stod hur mycket jag hade jobbat och hur mycket jag skulle betala tillbaka. Det var 7 647 kronor, säger Arvin som nu har fått ett beslut om att han kommer bli deporterad om han inte hittar ett nytt jobb innan den 23 december.

Medlemmar i Uppsala LS står öga mot öga med en av Budcenters bilar. Foto: Uppsala LS

Mötet med arbetsköparen den 18 september äger rum efter att Migrationsverket skickat ett brev till Arvin efter att hans anställningsform förändrats. Han är inte längre heltidsanställd utan anställd på timmar.

I brevet står det att Arvin varit oärlig med att han saknar körkort och att detta ska ha varit ett krav från arbetsköparens sida. Arvin säger att arbetsköparen var medveten om att han inte hade ett svenskt körkort och ville hjälpa Arvin att skaffa ett körkort när han börjat arbeta. Arvin hade informerat dem om att han skulle ansöka om internationellt körkort, vilket sedan inte gick igenom.

Trots att han hade ett heltidskontrakt berättar Arvin att han fick arbeta som om han jobbade på timmar, även innan han fick ett nytt timanställningskontrakt.

Arvin har fått hjälp att driva ärendet av facket Uppsala LS, som hör till SAC Syndikalisterna. Den 10 december satte de flyttfirman Budcenter i indrivnings- och nyanställningsblockad. 

”Jag är tyvärr inte förvånad”

– Jag är tyvärr inte förvånad, men man slutar inte bli arg. Jag blir beklämd av hur skamlöst folk ljuger, och säger att “du måste betala pengar för att vi har betalat skatt för dig”. Det betyder att de vet att de kan, att det här är så normaliserat att de känner sig helt trygga i att bete sig på det här sättet. Det tycker jag är oroväckande, Ninian Sassarinis-McGowan, presskontakt för Uppsala LS.

Budcenter har sina lokaler i industriområdet Boländerna i Uppsala. Foto: Uppsala LS

Facket hävdar att företaget sade upp Arvin från hans heltidsanställning på ogiltiga skäl i ett försök att justera lönestölden. Avtalen för timanställningen ska ha daterats till när lönestölden började, trots att de skrevs under senare. Utöver detta pekar facket även på att företaget underlåtit att betala sjuklön och inte heller betalar ut ersättning för obekväm arbetstid.

No border camp 2012

Ingen människa är illegal – 25 år av kamp

– Vid en punkt var min lön nere på 13 000 kronor och jag hade ingen möjlighet att skicka hem pengar. De här månaderna har varit kaosartade och mentalt dränerande, säger Arvin och beskriver även hur företaget bad honom att utföra arbete som låg utanför hans expertis, såsom att smörja lastbilarnas hissar.

– De visste vilken typ av person jag var. Jag tar aldrig ledigt, jag är alltid där i tid, ställer aldrig till med problem, säger Arvin. 

SVT:s logga plockas bort från hemsidan

Ninian Sassarinis-McGowan som bor i Uppsala menar att Budcenter är en logga som man ofta ser i staden. Hemsidan pryddes den 11 december av logotyper från bland annat TV4, SVT, SR, Akademiska sjukhuset, Svenska kyrkan och Uppsala universitet.

Efter att Arbetaren hört av sig till dessa företag och frågat vilken relation de har till Budcenter har loggorna försvunnit från hemsidan. Sveriges Radio (SR) uppger för Arbetaren att det är konstigt att loggan fanns där, eftersom Budcenter inte ingår bland de företag de har upphandlat avtal med. Även SVT och TV4 uppger att de inte har något samarbete med Budcenter. SR, SVT och TV4 uppger att de ska be företaget ta bort loggan.

Statens fastighetsverk har meddelat att de ska undersöka vilken relation de har till Budcenter.

Uppsala LS står fortsatt i konflikt med företaget och har upplyst Arbetsförmedlingen om nyanställningsblockaden som är planerad att pågå till och med den 10 januari 2025.

Arbetaren har sökt Budcenter.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Brand Arbetaren SD attack mediestöd
Den anarkistiska tidskriften Brand har precis förlorat kulturstödet och Arbetaren sedan tidigare mediestödet. Samtidigt behöver vi våra egna medier mer än någonsin, skriver Arbetarens Vendela Engström.

Vendela Engström:
Läs tidningarna som SD vill stoppa

Efter SD:s drev mot Brand står den anarkistiska tidningen utan kulturstöd. Men det finns ett botemedel mot extremhögerns försök att erodera och slå ut antifascistisk media, skriver Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström.

Förra året släppte den anarkistiska tidskriften Brand ett temanummer tillsammans med antifascistisk aktion, AFA. Något som givetvis irriterade nazister runt om i landet. Nazisekten NMR:s uthängningssajt Avmaskerat kontaktade genast tidskriftens tryckeri och bokhandlare som säljer Brand, med uppmaningen att de ska sluta trycka och sälja tidningen. 

Även den tidigare NMR-aktivisten och så kallade Förtalsombudsmannen Christian Peterson drev på och uppmanade kulturminister Parisa Liljestrand att sätta stopp för tidningens kulturstöd. Bara någon månad senare hördes samma argumentation i riksdagen, när Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson, Alexander Christiansson, under en frågestund beskrev Brand som en tidning med ”antidemokratisk, anarkistisk och revolutionär agenda”. 

I går kom beskedet att kulturstödet till Brand dras in. Som Mathias Wåg, ansvarig utgivare för Brand, säger till Arbetaren är det ”förväntat om man tittar på samhällsutvecklingen”. 

Yttrandefriheten är under attack. Politiken har förflyttats långt högerut och SD har mer inflytande över svensk regeringspolitik än någonsin. Ett parti som vill erodera förtroendet för medierna. Något som blev tydligt i samband med att SD:s trollfabrik uppdagades av Kalla fakta tidigare i år. 

Brand AFA SD Wåg

Efter SD:s attack: Kulturrådet stryper Brands bidrag

”Vi behöver våra egna medier”

En parallell utveckling för landets medier är att många tidningar, inklusive Arbetaren, förlorat mediestödet. Samtidigt kontrollerar en handfull koncerner de största mediekanalerna, vilket såklart påverkar innehållet och förklarar varför nästan alla svenska ledarsidor är borgerliga.  

Vad kan vi frihetliga socialister, anarkister, syndikalister med mera göra för att motverka utvecklingen? 

Svaret hittar vi i Arbetarenprofilerna Toivo Jokkala och Per-Anders Svärds nya bok Rörelsesocialism –  Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån (varav några teser kommer gå som följetong på arbetaren.se över jul): Vi måste ”återvända till den tidiga arbetarrörelsens insikt om att vi behöver våra egna medier. Det betyder att vi måste bekosta dem själva”. 

Det har aldrig varit lättare att vara en nagel i ögat på makten. Just nu kan du prenumerera på två tidningar som SD hatar – till priset av en. 

Har du inte råd? Låna tidningarna av en vän eller be ditt närmsta bibliotek att ta in dem.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Lagerarbetarna på MediCarrier återupptog strejken den 10 december. Foto: Johan Apel Röstlund och Mika Kastner Johnson

MediCarrier: De strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal

Arbetarna på det regionägda vårdlagret MediCarrier strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal – och de har tagit strid mot den ”nya” svenska modellen med individuella löner. 

Att strejka kräver mod. Det förstod jag när jag följde med Arbetarens reporter Johan Apel Röstlund till strejken på MediCarrier i Spånga i tisdags. Utanför lagret mötte vi de arbetare som nu gått ut i strejk för andra gången i år.

De syndikalistiska lagerarbetarna vittnar om åratal av lönediskriminering.”Det händer att vi får lära upp nya folk på jobbet och sedan får de direkt högre lön än oss.” säger Rodi Isho till Arbetaren.

Flera av dem har jobbat många år på arbetsplatsen, men ständigt sett sig omsprungna i lön – av både nyanställda och bemanningsanställda.

Strid om individuella löner

I grund och botten handlar den här striden om individuell lönesättning. Eller som det egentligen borde heta: individuellt, kassa löner. Ett system där chefer helt och hållet kan bestämma vem de anser förtjänar mer och vem de anser förtjänar mindre – antingen utifrån diffusa lönekriterier eller utifrån eget godtycke.

På många arbetsplatser har det här skapat konkurrens och ett hemlighetsmakeri mellan arbetare som slagit sönder den kollektiva styrkan när arbetare är individer som själva måste slåss om lönepotten.

Kampen för ett eget kollektivavtal  

I dag är det Kommunal som har kollektivavtal för lagerarbetarna på MediCarrier. 

Men enligt Akram Mardan, ordförande i driftsektionen på arbetsplasten så följer inte MediCarrier Kommunals avtal och de har samtidigt vägrat att teckna avtal med syndikalisterna. Med ett eget avtal skulle de strejkande arbetarna kunna vinna rätten till egna skyddsombud, få inflytande över schemaläggningen och lönekriterierna.

Avtalet skulle fungera som ett så kallat andrahandsavtal, vilket egentligen inte skulle ge syndikalisterna speciellt mycket bättre avtalsvillkor i skrift – däremot skulle det skapa en möjlighet att själva kunna försvara avtalets villkor i praktiken, genom till exempel rätten att utse egna skyddsombud eller påverka just lönesättning.

Hittills har MediCarrier vägrat att skriva under ett sådant avtal med syndikalisterna. 

Kommunal först att avtala individuell lön

Det finns ett ödets ironi att den här konflikten handlar om just individuella löner och att den bryter ut på MediCarrier – där Kommunal har kollektivavtal. Kommunal var nämligen det första LO-förbundet som införde individuell lönesättning i sina avtal. 

PS. Var är vänsterpressen när arbetare strejkar? Strejken på MediCarrier är Sveriges tredje största strejk under 2024. Bara Vårdförbundets strejk och IF Metalls strejk har varit större. Men hittills ser det ut som att stora delar av den svenska vänsterpressen lyser med sin frånvaro i decembermörkret när lagerarbetare går ut i strejk för rättvisa löner och kollektivavtal.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln