Jag börjar skriva den här artikeln tisdagen den 12 februari klockan 23.58 och i natt ska Jamil Burhan deporteras till Eritrea. Förra gången Jamil skulle avvisas protesterade han så kraftigt att piloten vägrade att lyfta med honom ombord. Nu har polisen i stället chartrat ett plan för en halv miljon kronor för att försäkra sig om att han lämnar landet.
Innan årsskiftet verkställdes inga avvisningar till Eritrea. I januari utvisade dock Sverige en kvinna, som enligt Amnesty nu inte går att spåra. I Eritrea råder diktatur. Religiösa minoriteter och all politisk opposition förföljs och fängslas av militärpolisen som verkar utan några rättsprocesser. Denna diktatur har fångat på film hur Jamil står utanför den Eritreanska ambassaden och protesterar.
Men Jamil får inte stanna här. Han har ingen juridisk rätt till vår trygghet och välfärd och nu ska han ut. Kosta vad det kosta vill. Lag och ordning ska upprätthållas. En person ska avvisas ur riket.
Att svensk utlänningslag och flyktingpolitiska praxis bryter mot Genèvekonventionen, FN:s Konvention mot tortyr och omänsklig behandling, och Europakonventionen spelar ingen roll. För konventioner är inte juridiskt bindande och svensk lag går före internationell rätt.
Är det med folkets mandat som den här politiken har byggts upp? Jag vill så gärna tro att en majoritet av de människor som bor i Sverige är emot tortyr.
Nu har det hunnit bli onsdag, klockan är 00.46 och om Jamil gör motstånd så får han antagligen lugnande tabletter och handfängslen. För det är så Sverige behandlar människor som kämpar emot när de ska skickas till tortyr.
När jag var på Jamils förhandlingar i Länsrätten så frågade hans advokat Johan Hedberg polisens företrädare hur de samarbetar med diktaturen på plats. Hon svarade: ”Det är den vanliga proceduren”.
Och ja, det är precis vad det är, den vanliga proceduren, den gamla vanliga svenska flyktingpolitiken. Människor överlämnas till myndigheter som utövar tortyr och nu är det Jamils tur.
Amnesty säger nej, UNHCR säger nej, flyktingpolitiska talesmän säger nej, advokater arbetar gratis för att ändra det absurda beslutet, asylrättsaktivister arbetar dag och natt för att hela världen ska säga nej. Men Sverige säger jo, jo, jo. Vi vill inte ha honom här och nu ska han ut.
Nu är klockan är 09.36. Jamil har förts till Arlanda och jag kan inte föreställa mig hans rädsla. Jag känner mig i stället full av misstro och hopplöshet. Det är den gamla vanliga flyktingpolitiken och mitt hjärta går i tusen bitar när jag tänker på att den bara är möjlig på grund av alla som accepterar den.
Men Jamil kom tillbaka. Han fick åka tur och retur. De eritreanska myndigheterna godkände inte hans id-handlingar och släppte därför inte in honom i landet. Sedan dess har Jamil suttit placerad på Österåkers häkte. Nu har det gått fyra veckor.
Förra fredagen fick polisen nya inresehandlingar från eritrianska ambassaden. Polisen har återigen ansökt om ett chartrat plan och ett nytt deportationsförsök är med största sannolikhet att vänta. När och om detta kommer att ske vet vi inte. Inte heller om eritrianska myndigheter denna gång kommer att godkänna Jamils handlingar. Vad som händer Jamil vet vi allra minst om. Som Jamils advokat uttryckte sig: ”Det hela är lite oklart”.
FN förhandlar med Sverige, Amnesty uttalar sig, Sverige förhandlar med Eritrea, Rådgivningsbyrån försöker driva Jamils fall i Europadomstolen. Allt sker där uppe, där borta någonstans. Jamil sitter inlåst på häktet och hans liv blir ett ”fall” som ska förhandlas, sätta praxis, statuera exempel.
Det övergrepp och den tortyr som Sverige utsätter Jamil för är ofattbar.
Moa Sten är aktiv i nätverket Ingen Människa är Illegal – Stockholm
