Den 2 april kunde president Cristina Kirchner, efter intensiv mobilisering, se ut över en Plaza de Mayo full med plakat fördömande ”jordägaroligarkin” och dra en suck av lättnad – en full Plaza är den traditionella symbolen för folkligt stöd i Argentina. En dag senare avbröt lantbrukarna sina protestaktioner och utlovade en månads vapenvila.
Landsbygdens strejk/lockout, som pågick under tre veckor, kom att omfatta över 200 vägblockader, tömde affärerna på biffkött och många grönsaker och drev upp priserna på övriga färska livsmedel med 50–100 procent. Något av denna omfattning kom de organiserade arbetslösas vägspärrar, som förekom i perioder från mitten av 1990-talet och början av 2000-talet, aldrig i närheten av, men likväl sattes aldrig polis in, och många konservativa kommentatorer accepterade förvånansvärt sorglöst den illegala direkt aktions-taktiken.
Inte bara vägblockaden utan också kastrullskramlardemonstrationen återuppstod nyligen, men nu i fyra av Buenos Aires rikaste stadsdelar. Utanför presidentpalatset drabbade skrammeldemonstranterna, under rasistiska slagord från bägge sidor, samman med regeringstrogna grupper från förorterna. När tidningen Pagina 12:s reporter gav sig ut för att intervjua kastrulldemonstranterna framgick det att många själva var från familjer med stora landägor.
Konflikten kretsar kring exportskatterna på spannmål, som regeringen höjde den 11 mars för solrosfrön och soja, upp till runt 40 procent för oförädlade sojabönor, och dessutom indexerade så att stigande priser automatiskt medför nya framtida höjningar.
Den osynliga kraft som driver fram konfrontationerna i Argentina är de stigande världsmarknadspriserna på livsmedel. Det är samma kraft som under förra året ledde till ”tortillakravaller” och priskontroll på majs i Mexico, varubrist i Venezuela, panik med människor ihjältrampade när varuhus reat ut matolja i Kina, och matkravaller i bland annat Marocko, Uzbekistan, Jemen, Guinea, Mauretanien och Senegal. Den brittiska regeringens vetenskaplige chefsrådgivare John Beddington varnade i mars för att ”matkrisen kan slå tidigare än klimatförändringarna”. Dagens priser är egentligen inte extremt höga i ett längre tidsperspektiv – de var högre på 1970-talet, inflationsjusterat – men uppgången har varit mycket snabb: FN:s ”matprisindex” ökade med 40 procent under 2007, efter en uppgång på 9 procent 2006, och inget säger att den kommer att stanna på de nivåer den nått hittills.
The Economist försvarade i mars lockouten: ”varje exportskatt är en form av ’vansinne’” och kommer att leda till ”minskad avkastning och i förlängningen en ny betalningsbalanskris”.
Att göra exporten mindre lönsam är dock själva syftet med åtgärden. På det sättet, är det tänkt, kan man undvika att de lokala priserna går upp till samma nivåer som världsmarknadens. Tidigare höjningar har inte hindrat att produktionen och exporten av soja – som i dag odlas på hälften av all uppodlad mark i landet och exporteras till 97 procent – vete, majs och solrosor ökat år från år. Samtidigt har sojan trängt ut annan mindre lönsam produktion. De strövande hjordar av biffkor som traditionellt associeras med landet har exempelvis minskat från som mest över 100 miljoner kreatur till 55 miljoner i dag, med åtföljande höjning av köttpriserna i varuhus och charkuterieraffärer. På liknande sätt har många tidigare grönsaksodlingar tagits över av soja.
– Exportskatten handlar om att det argentinska folket, arvtagare till några av världens rikaste jordar, har rätt till mat till priser som den vanlige arbetaren har råd med. Om inte regeringen klarar av att lösa det, kommer det att vara vi som är ute och blockerar vägarna i framtiden, säger José Maria som leder en grupp av pro-regeringsdemonstranter från förstaden Moreno.
Regeringar i exempelvis Ryssland och Ukraina har infört liknande exportskatter, eller andra restriktioner för sin livsmedelsexport, som Argentina. Bakom de stigande matpriserna ligger det faktum att Indien och Kina börjat äta mer kött, men framför allt att oljeproduktionen stagnerat (peak oil), med stigande priser som följd, som gör produktionen dyrare, samtidigt som det skapat en exploderande efterfrågan på biobränslen. Med andra ord, de bakomliggande orsakerna är inte av snabbt övergående natur utan utvecklingen kommer inom en överskådlig framtid antagligen att fortsätta följa dagens linjer – möjligen skulle den ekonomiska nedgången i USA kunna ge en viss respit.
När de internationella matpriserna skjuter i höjden uppstår en intressekonflikt i fattiga, livsmedelsexporterande länder. Majoriteten av invånarna vill inte behöva konkurrera med konsumenter och bilar i rika länder om maten. De som producerar exportgrödor vill däremot kunna sälja så mycket som möjligt på världsmarknaden där det är som lönsammast. Den senaste månadens vägblockader och kastrullskramlande i Argentina förebådar därför antagligen en sorts konflikt som vi kommer att få se mer av i framtiden, både där och på andra håll i världen.
