Fortsatt ras för facket. Så löd rubrikerna i slutet av förra veckan, sedan LO presenterat sina senaste siffror. Under årets första kvartal har LO-förbunden tappat ytterligare 22400 medlemmar – vilket ska läggas ihop med förra årets siffror, då minskningen innebar hela 120000 färre medlemmar. Självklart är LO-basen Lundby-Wedin oroad. Den svenska modellen, där överenskommelser mellan parterna reglerar villkoren på arbetsmarknaden i hög grad, förutsätter starka fackföreningar. Och när organisationsgraden sjunker dramatiskt, då är modellen hotad.
Den kraftiga nedgången, som inte bara gäller LO-förbunden utan i princip samtliga förbund, kom som en logisk konsekvens av regeringens hårda och dubbla slag mot a-kassan: Kraftigt höjda avgifter kombinerat med kraftigt sänkt arbetslöshetsersättning har lett till att många inte längre anser sig ha råd med medlemskap. Och medlemskap i a-kassa och fack är sedan länge nära förbundna med varandra. Men regeringspolitiken är inte hela förklaringen. En närmare titt på det senaste kvartalets siffror, förbund för förbund, visar att minskningen också kan tolkas i termer av förbundens respektive tradition, villkor och stridsvilja.
Det kvinnodominerade låglöneförbundet Hotell- och restaurang tappar allra mest, räknat i procent av sina medlemmar (3,23 procent). Visserligen är branschen med sina många små arbetsgivare svår att organisera vilket delvis förklarar de usla villkoren för arbetarna. Men vem har sagt att organisering är lätt? Det handlar också om vilja.
De två kvinnodominerade förbund som visat mest stridsvilja i den senaste avtalsrörelsen, Kommunal och Handels (det senare verkar också bland småföretag i hög grad), tappar betydligt mindre: båda cirka 1,5 procent av sina medlemmar. Detta ligger i nivå med traditionellt manliga förbund med hög organisationsgrad som Metall, Byggnads och Seko. Intressant är också att det enda LO-förbund som utmanat arbetsledningsrätten och tagit strid om den via arbetsmiljöfrågorna, Elektrikerna, knappt tappar några medlemmar alls (knappt 0,3 procent).
Sett i detta ljus är medlemsraset till stor del en konsekvens av LO-förbundens egna misslyckanden; som dessutom ganska enkelt kan sammanfattas med att lönernas andel av företagens kostnader stadigt minskat medan vinsterna ökat. Det om något är väl ett mått på ett fackligt misslyckande; arbetarna får allt mindre del av det mervärde de producerar!
I diskussionen om framtida förändringar om att göra a-kassan obligatorisk och att eventuellt frikoppla a-kassorna från fackförbunden har Unionens ordförande Ann-Marie Krantz varit i princip ensam om att hävda att fackföreningsrörelsen måste kunna leva på egna meriter. Där har hon helt rätt.
Lundby-Wedin är visserligen självkritisk när hon analyserar medlemsraset: ”Vi måste bli bättre”.
Man undrar: Bättre på att informera om de klassklyftor som bara blir större? För någon förändrad kamplinje från deras sida är det inte tal om.
En fackföreningsrörelse som inte är beredd att utmana kapitalet är inte värd namnet. Men en svensk modell med en allt mer centraliserad fackföreningsrörelse som inte lyssnar på sina medlemmar har inte heller legitimitet. Den svenska modellen har försvagats under en längre tid. Det enda som kan rädda den är facklig organisering på basplanet.
Och låt oss då hoppas att SAC Syndikalisterna kliver in och fyller tomrummet när nu LO lämnar walk-over.RB
