Anna-Klara Bratt lever tydligen ensam med sitt/sina barn och har inte så mycket pengar som hon anser sig behöva. Det senare är hon inte direkt ensam om, men det hindrar naturligtvis inte att hon har rätt att vara missnöjd. Det jag blir illa berörd av i hennes ledare i Arbetaren nr 15/2008 är de omotiverade angreppen på dem som (tills vidare) har lyckats hålla ihop sina förhållanden och alltså tillhör den förhatliga gruppen tvåförsörjarhushåll.
Är det deras fel om Anna-Klara Bratt har ont om pengar? Får de högre barnbidrag och bostadsbidrag än ensamförsörjarhushållen? Betalar de lägre skatt? På vilket sätt är de ansvariga för ensamföräldrarnas dåliga ekonomi?
Sanningen är att tvåförsörjarhushåll precis som ensamförsörjarhushåll lever under väldigt skiftande ekonomiska omständigheter. Det finns många ensamstående, även ensamma föräldrar, som har betydligt högre inkomst än två sammanboende tillsammans.
Att införa generella regler som gynnar ensamföräldrar oberoende av inkomst skulle leda helt fel, och sannolikt leda till fler skenseparationer. Redan i dag kan det för en familj med många barn löna sig att låtsas bo på olika håll. En DN-reporter följde häromåret de sociala myndigheternas försök att bevisa att fadern i en sådan familj inte hade flyttat på riktigt. Vinsten med skilda adresser var enligt artikeln nästan 10000 kr netto i månaden, vilket är betydligt mer än vad jag har i pension efter mer än fyrtio års arbete. Det är lätt att förstå att frestelsen kan bli stor, svårare att förstå varför samhället i dessa bostadsbristens tider anser det angeläget att dela ut så stora skilsmässosubventioner. Eller varför fadern anses kunna bidra till försörjningen om han bor med familjen men inte om han har flyttat.
Naturligtvis är de flesta ensamföräldrar inga fuskare, och många har det säkert knapert. Men det är inte tvåförsörjarhushållens fel. Tvärtom, faktiskt. Om alla beslöt att flytta isär skulle det leda till våldsamt ökade kostnader för samhället.
I stället för att ondgöra sig över kärnfamiljen borde Anna-Klara glädja sig över att några fortfarande står ut med att leva tillsammans, inte för att det är mer moraliskt högtstående utan helt enkelt för att det blir billigare för samhället.
Under större delen av de nästan femtio år som jag levt i ett tvåförsörjarhushåll har sådana hushåll utsatts för en stark negativ särbehandling, skattemässigt. I dag är det mindre oförmånligt att leva tillsammans, eftersom sambeskattningen numera är så gott som avskaffad (finns kvar vid beräkningen av fastighetsskatt).
De antagonistiska motsättningarna i samhället går inte mellan ensamföräldrar och tvåförsörjarhushåll. Det är just genom att skapa och underblåsa sådana falska motsättningar mellan människor som i allt väsentligt har gemensamma intressen som vi gör det möjligt för vår nya arroganta överklass att sälja ut våra gemensamma tillgångar, både de materiella och de mänskliga.
Inga-Lisa Sangregorio
SVAR:
Inga-Lisa Sangregorio menar att jag skyller den enskilda kärnfamiljen för ensamståendes ekonomiska och sociala villkor. Det gör jag inte. Jag skyllde, mycket tydligt dessutom, i stället både Alliansen och socialdemokraterna för ha en otillfredsställande familjepolitik. En familjepolitik som blundar för verkligheten genom att alltid utgå från så kallade tvåförsörjarhushåll – mera kända som kärnfamiljen. Sanningen är att så många som 27 procent av alla barn växer upp utan kärnfamilj. I 80 procent av fallen är den ensamförsörjande en kvinna, med allt vad det innebär för villkor på arbets- och bostadsmarknaden.
Det är i dag allmänt känt, på båda sidor blockgränsen, att den här gruppen fått det allt sämre de senaste femton åren. Detta samtidigt som barnfamiljerna fått det bättre. Därmed har klyftorna ökat vilket, menar jag, redan är högst kännbart för barnen på skolgården.
Om denna grupp släpade efter ekonomiskt under förra regeringen, har de fullständigt ignorerats av den sittande. I vissa fall på grund av rent hafs, som i fallet med a-kassan. Där hade utredaren inte kännedom om att det inte erbjuds barnomsorg på obekväm arbetstid i mer än hälften av landets kommuner i dag, vilket kan exkludera ensamstående från såväl arbetsmarknad som a-kassa.
I andra fall, som vid införandet av vårdnadsbidrag eller avdrag för hushållsnära tjänster, får man anta att regeringen mycket väl inser att dessa tjänster med få undantag endast kan utnyttjas av så kallade tvåförsörjarhushåll.
Sangregorios nationalekonomiska skäl att hålla kärnfamiljer samman finner jag direkt stötande, men befriande rakt. Till skillnad från i respektive regeringspartier, kristdemokraterna undantaget.
Det finns redan, eller fortfarande, med största sannolikhet kvinnor som stannar kvar i olyckliga eller destruktiva relationer av såväl sociala som ekonomiska skäl. Att kunna skilja sig får inte vara en möjlighet endast för välbärgade.
Att det finns ekonomisk utsatthet även i traditionella kärnfamiljer kan jag knappast beskyllas för att ha ignorerat. Och Sangregorio har rätt i att jag ogillar att samhället favoriserar, eller har en idé om, vilken familjeform man ska leva i för att kunna nyttja det generella i välfärden. Huruvida mitt engagemang i frågan är av privatekonomisk art är inte relevant. Och vad menar du egentligen – att vissa barn inte ska få följa med på skolresan för att mamma bara får timmar i hemtjänsten och inte kan stämpla upp på grund av nya regler i a-kassan? I så fall delar du merparten av riksdagens vurm för kärnfamiljen, men är ensam om idén att inget behövs göras.
Anna-Klara Bratt
