Säg det, säg det, säg det igen… Att lyckas föra ut ett budskap, oavsett sanningshalt i botten, handlar om upprepning: Om ett påstående manglas ut gång på gång är sannolikheten stor att det upplevs som sant.
Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv har de senaste åren manglat ut en bild av sin egen organisation som svag, närmast helt i händerna på den fackliga motparten vilken å andra sidan har en urstark position – som den missbrukar.
Den analysen är mycket märklig mot bakgrund av vad som faktiskt har skett på svensk arbetsmarknad de senaste åren: Vinsterna har skjutit i höjden medan lönedelen av företagens kostnader minskat. Samtidigt har både inkomstklyftor och antalet visstidsanställningar ökat, EU-domstolen har genom Vaxholmsmålet begränsat fackens handlingsfrihet och den borgerliga regeringens slag mot a-kassan har lett till en medlemsflykt i förbunden utan motstycke.
Slutsatsen av dessa fakta är i själva verket motsatsen: De fackliga organisationerna har visat sig ytterst svaga, de har inte på något sätt missbrukat sin styrka utan i stället accepterat att arbetarnas del av kakan blivit allt mindre.
Man kan tycka att Svenskt Näringsliv borde jubla. Och att LO borde, om inte gråta så åtminstone rannsaka sig själva, spotta upp sig och försöka komma igen. Men icke. Klagolåten från Svenskt Näringsliv är – pr-mässigt – konsekvent!
Och LO? Trots att organisationen fortfarande har styrka att de facto stoppa landet, lyder deras upprepade mantra: kompromiss och samförstånd.
Kulmen nåddes förra sommaren när LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin gjorde sitt första uttalande om att hon var villig att diskutera det Svenskt Näringsliv upplever som ”problem”. Sedan dess har det spekulerats om ifall det innebar att hon öppnade dörren för ett nytt huvudavtal, 70 år efter det legendariska Saltsjöbadsavtalet från 1938. Nu vet vi. I måndags presenterade LO, PTK och Svenskt Näringsliv likalydande pressmeddelanden på sina hemsidor, med innebörden att de kommer att inleda regelrätta förhandlingar med sikte på att träffa ett nytt huvudavtal under hösten. LO:s styrelse fattade dock inte beslutet om att gå in i förhandlingen enhälligt.
Det kan tyckas självklart att ett gammalt huvudavtal förr eller senare måste ses över, men tidpunkten kunde inte vara sämre vald: Inte sedan storstrejken 1909 har väl svensk fackföreningsrörelse varit svagare. Att LO i ett sådant läge vill gå in i förhandlingar är svårbegripligt. Vad har de att vinna? Själva nämner de sådant som omställningsförsäkringar. Men frågan är vad det är värt i relation till vad arbetsgivarsidan vill ha upp på förhandlingsbordet: Att skrota lagen om anställningsskydd och att begränsa konflikträtten.
Salladsbaren i Göteborg har varit ett rött skynke i debatten, och efter den kräver Svenskt Näringsliv en typ av proportionalitetsprincip i konflikträtten – att stridsåtgärderna måste stå i relation till både problem och antalet medlemmar på arbetsplatsen. Men även här har LO misslyckats pr-mässigt. Blockaden av Wild’n Fresh var något så ovanligt som prov på det organisationen visat sig väldigt dålig på: Uthållig kamp för upprätthållandet av kollektivavtalet. Den rätten bör inte begränsas – den bör användas flitigare.
