Klapp klapp klapp. Ljudet av Hannah Weissmans klackar mot Jerusalems gator är en av få men återkommande ljudeffekter i dataspelet Global Conflicts: Palestine. Hannah (eller Diwan, om man väljer karaktär nummer 2) är nyanländ journalist från USA, på plats i Jerusalem för att bevaka händelseutvecklingen för både The Israeli Post, Palestine Today och europeiska Global News. Spelets ledord är objektivitet. Hannahs journalistiska uppdrag utspelar sig i ett tredimensionellt kvarter i Jerusalem, i den närliggande palestinska byn Abu Dis, i olivlundarna och bosättningen däremellan.
Som spelare kan man styra sin journalist och händelseutvecklingen genom olika mer eller mindre smarta replikalternativ i samtalen med människor och till viss del genom vilka källor man använder sig av. Man får poäng för nivån på Hannahs intervjuer; när man lyckas hålla henne så trevlig och medlöpande att soldater och martyrkandidater ger henne den information hon vill ha. Under varje uppdrag ska man välja fem citat ur intervjuerna som sedan formar Hannahs artikel. Med en proisraelisk artikel i The Israeli Post sjunker genast förtroendet bland palestinierna och hon får svårt att samla information i kommande uppdrag. Det kan kompenseras genom att då och då utföra små tjänster åt personer i olika gathörn:
”Hannah, gå och säg till barnen som leker i olivlunden att bulldozers är på väg dit och de måste gå därifrån.”
”Okej Shakil, jag ska göra det.”
Klapp klapp klapp.
I uppdrag 1 blir Hannah utsänd att följa med ett kompani israeliska soldater till Abu Dis. Hon ser på när de spränger dörren till ett hus och hårdhänt arresterar en palestinsk man vid namn Khaled. Hannah blir först lite upprörd över den omilda behandlingen och över att de kallar Khaled för terrorist – tänk om han är oskyldig? Men soldaterna är säkra på sin sak; det ska finnas vapen, de palestinska kollaboratörerna ljuger inte. Senare kommer mycket riktigt soldaten Mordechai ut med en samling raketer från Khaleds hus.
Hannah drar sin första slutsats: det finns en anledning till allt och varje palestinskt mynt har en israelisk sida. Just den hållningen ska hon få poäng för och det avslöjar något om spelets perspektiv. Här handlar det om skälen till arrest och hur arresten går till – inte om vad israeliska soldater överhuvudtaget har att göra i en palestinsk by. Utan analys av styrkeförhållanden blir den så kallade objektiviteten ett maktmedel som skymmer sikten för vem som är ockupant och vem som är ockuperad.
Global Conflicts: Palestine riktar sig till högstadie- och gymnasieelever och kommer med en ambitiös lärarhandledning och tillgång till ett internetforum med bilder, kartor och diskussionsmöjligheter. Till varje uppdrag som Hannah skickas ut på finns en uppsättning frågor till eleverna, av typen: ”Hur skulle du kritisera Israels checkpoints?”, ”Hur skulle du kritisera palestinierna? Tror du att de är oskyldiga offer? Varför/varför inte?”
Producenten Serious games interactive är tydliga med att spelet inte gör lärarens roll i undervisningen mindre viktig; snarare ska det ses som en utflykt som läraren guidar eleverna in i. De är kritiska emot pedagogiska dataspel som utgår från att kunskap måste förpackas i en effektfull nöjesform för att nå ungdomar och menar att lärandet ska ses som tillräckligt intressant i sig självt. Kanske är det därför Global conflicts: Palestine emellanåt känns mer som en reportagebok än ett dataspel där interaktionen och spänningen är på topp. Det förklarar däremot inte avsaknaden av snabbkommandon och varför man måste klicka sig fram längs gatorna när ens journalist ska transportera sig från en punkt till en annan. Momenten tillför varken i kunskap (det är i stort sett samma scen hela tiden och man kan inte spontant välja att tilltala en valfri person) eller spänning – det ger bara långtråkiga transp
ortsträckor. Grafiken i spelet är lite fyrkantigt stel och småtöntigt nittiotal, men med en del fina inslag och detaljer.
För den som tar sig tid att reflektera över de medföljande frågorna och söka information på Internet kan Global Conflicts: Palestine definitivt bidra till ökad insikt om drivkrafterna bakom konflikten. Men om man bara ska spela spelet kan man lika gärna läsa en vanlig svensk dagstidning. Intervjuerna är hämtade ur verkligheten – och det känns – men karaktärerna är stereotypa, som de brukar vara i media. De unga palestinierna är våldsförhärligande självmordskandidater, den äldre palestinska mannen är en tjurig figur som inte verkar veta hur han ska kultivera sin mark och de israeliska soldaterna är vanliga, trevliga killar – dock lite traumatiserade efter att ha förlorat vänner i självmordsdåd. Experten som tillkallas när artiklarna behöver djup är en fransman vid universitetet som påstår att ”det råder en sorts fred nu” men ”jag säger ’en sorts fred’ eftersom det fortfara
nde förekommer våld. Bosättarvåld och terroristattacker”. Sensmoral: bägge sidor har svårt att uppföra sig (hur israeliska armén lyftes ur ekvationen vet jag inte).
De gånger det blir känslosamt och någon dör, är när en palestinier springer rakt in i en vägspärr och skjuter samt vid en självmordsbomb där Hannahs chef och två soldater dödas. Kanske spelar jag dåligt, men min journalist är mer utsatt för palestinska kulor och kidnappningar, än för de israeliska soldaterna och bosättarnas aggressioner. Global conflicts: Palestine ämnar bredda bilden; visa på komplexiteten i konflikten, visa att ”det är inte så enkelt som man tror”. För att hitta någon för skolelever presentabel logik i ockupationen framställs därför vad Israel gör som ett svar på palestinska attacker. Självmordsbomber – ”säkerhetsbarriär”. Vapensmuggling – checkpoints. Terroristplaner – arrest och likvidering. För hur skulle man annars förklara övergreppen och fördrivningen? Hur skulle man försvara sin objektivitet?
Man kan fråga sig vilken skola som skulle ta in ett spel där händelserna baseras på de vittnesmål som soldaterna i israeliska sanningskommissionen Breaking the silence ger; om hur soldater lär sig att provocera fram stenkastning för att få skjuta prick på barn, hur de gömmer granater i godis för att de ska plockas upp och smälla i de minstas ansikten, hur de kastar tårgas in i människors sovrum eller väcker dem mitt i natten med en godtycklig arrestering.
Kanske skulle det framkalla alltför många komplicerade frågor om makt, resurser och västvärldens tystnad. Och värst av allt: kanske skulle det leda någon gymnasielev till att ta ställning.