Möjligheten att stoppa mäns våld mot kvinnor genom professionell behandling har varit känd i åtminstone tjugo år. I Norden har Alternativ till Våld, ATV, i Oslo varit en föregångare som fungerat som inspiration även för flertalet svenska mansmottagningar. ATV arbetar utifrån en könsmaktsanalys, där tanken är att mannen ska förmås upphöra med våldet genom att inse vidden av och ta ansvar för våldet och dess konsekvenser.
I Sverige har politiken för kvinnofrid länge fokuserat mest på symptomen – kvinnors utsatthet för våld – men på senare år har idén om behandling av våldsutövande män fått genomslag i den officiella jämställdhetspolitiken. För två veckor sedan föreslog en expertgrupp i riksdagen en rad åtgärder för nolltolerans mot våldtäkter, inklusive frivilliga behandlingshem och en stödtelefonlinje för personer som tror att de kan ligga i riskzonen för att begå sexualbrott. Och när regeringen i höstas antog en handlingsplan för att bekämpa våld mot kvinnor (Skr 2007/08:39) avsattes 3 miljoner kronor för insatser riktade till våldsutövare, inklusive åtgärder som ska förebygga att brott begås. Att pengar nu öronmärks för arbete med män får visserligen betraktas som ett genombrott – men i jämförelse med kvinnojourerna, som fått drygt 100 miljoner kronor de senaste två
åren, är det en blygsam summa det handlar om. Varför har det då dröjt så innan idén om behandling fått genomslag i Sverige?
Maria Eriksson är forskare i sociologi vid Uppsala universitet och gjorde 2006 en kartläggning åt regeringen av de behandlingsverksamheter som då fanns i Sverige. Hon tror att det sena genomslaget handlar om att kvinnojoursrörelsen länge varit ensam om att problematisera våld utifrån makt och kön i Sverige.
– Kvinnojoursrörelsen har haft ett starkare inflytande på arbetet med män i andra länder, medan modeller från psykiatrin har spelat en större roll i Sverige. Samtidigt har det funnits en väldigt stark tilltro till välfärdsstaten i Sverige och en syn på frivilligsektorn som gratisarbetande amatörer. Det har skapat en motsättning mellan att vara ”professionell” och att arbeta med våld, säger Maria Eriksson.
Hur skiljer sig Sverige från Norge, där Alternativ till Våld utvecklades redan på 1980-talet?
– I Norge lyckades man tidigt få till ett forskningsprogram om våld mot kvinnor som gjorde att man fick fram ny kunskap även om män som utövar våld, och några liknande satsningar har vi fortfarande inte haft i Sverige.
Nyligen har också ett femårigt forskningsprojekt inletts i Norge som är direkt inriktat på att studera effekterna av behandling. I Sverige saknas fortfarande forskning kring vilka behandlingsmetoder som fungerar och hur. Däremot beslutade regeringen i sin handlingsplan i höstas att det behandlingsarbete som i dag bedrivs inom såväl socialtjänsten som fristående mansmottagningar ska utvärderas. Tidigare har sådana utvärderingar bara gjorts för kriminalvårdens arbete med män som redan är dömda för våldsbrott.
Annika Eriksson på Socialstyrelsen är projektledare för utvärderingen. Hon vill inte uttala sig om vilka resultat den kan leda till, eftersom arbetet inte ska slutredovisas förrän i juli 2010. Men hon menar att det inte är någon tillfällighet att initiativet kommer just nu.
– Det finns en generell trend sedan några år tillbaka att utvärdera socialtjänstens verksamhet för att göra den kunskapsbaserad. Man har inte utvärderat insatser riktade till exempelvis våldsutsatta kvinnor tidigare heller, säger hon.
Maria Eriksson betonade i sin kartläggning från 2006 att det behövs mer kunskap om vilka behandlingsmetoder som fungerar innan man initierar ett nationellt program för behandling. Lika viktigt är dessutom hur man skaffar informationen om behandlingens eventuella effektivitet.
– Man kan inte bara förlita sig på mannens egen uppfattning om huruvida behandlingen varit framgångsrik och inte heller bara titta på om han återkommit i brottsregister. Det är helt centralt att ta med den utsatta kvinnans perspektiv, säger Maria Eriksson.
En konsekvens av att missa ett sådant ”säkerhetstänkande” kring hur situationen förändrats för de kvinnor och barn som utsätts för våldet kan vara att bortse från vissa typer av våld. Även om det fysiska våldet minskat kan till exempel psykiskt våld eller hot om våld ha varit oförändrat eller ökat.
En säkerhetsanalys med särskilt fokus på hur våld mot mamman även drabbar barnen ska också ingå i Socialstyrelsens utvärdering.
