Plötsligt blev det alldeles tyst i medierna om den pågående vårdstrejken. Och kanske är det inte så konstigt. Strejken har visserligen trappats upp men är ändå så försiktigt begränsad att den knappast märks.
I veckan presenterade TCO rapporten Den dolda barneffekten 2008, som ytterligare förstärker argumenten bakom de strejkande sjuksköterskorna och annan vårdpersonals krav på högre löner. De strejkande är nämligen till stor del kvinnor och många av dem föräldrar. TCO:s rapport konstaterar nu att inkomsten för kvinnor med barn är betydligt lägre än för kvinnor utan barn. För männen gäller det motsatta, deras löneutveckling gynnas av att de skaffar barn.
Dessa siffror är särskilt intressanta för de strejkande, för just mammor som arbetar i offentlig sektor har visat sig få allra sämst löneutveckling. Rapporten jämför dessutom situationen med åren 2001 och 2004 och konstaterar att ingenting positivt har hänt sedan dess vad gäller lönesättningen för mammor.
Slutsatsen av detta kan tyckas enkel.
Den pågående vårdstrejken är berättigad och måste trappas upp för att bli kännbar, men dessutom vore det på sin plats att Vårdförbundet krävde sympativarsel från andra förbund. För motparten, SKL, har inga problem med att vänta ut strejken under en längre tid. För varje dag som går sparar de pengar som de slipper betala i lön och priset för den uteblivna produktionen betalas av vårdtagarna.
Situationen påminner om när Kommunal strejkade för fem år sedan: Stridsviljan finns bland medlemmarna, allmänhetens stöd för strejken är massivt (i senaste mätningen ställer sig 73 procent av befolkningen positiva till vårdstrejken) men ändå blir resultatet klent. Mot den bakgrunden är det ytterst märkligt att Vårdförbundet på sin kongress nyligen valde om sittande ordförande Anna-Karin Eklund, med ”stående ovationer”. Förbundsledningen har agerat ytterst svagt när de inte velat strida hårdare för sina medlemmars krav.
Men lönekamp är bara en del av vad som behövs för att ta itu med kvinnors och då allra särkskilt mammors sämre ställning på arbetsmarknaden. Vi vet att den långa svenska föräldraförsäkringen som till 80 procent tas ut av mammorna är en viktig del av orsaken och att den därför behöver reformeras.
Den senaste veckan har både s och mp gjort utspel i frågan. Miljöpartiet säger nu att de kommer att sätta sitt förslag om ”barntid” som krav för att ingå i en eventuell rödgrön regering. Förslaget innebär att föräldrar med barn mellan ett och tre år kan välja att gå ner i arbetstid till 75 procent mot en ersättning på 2500 kronor i månaden.
Socialdemokraterna å sin sida säger att de vill förlänga föräldraförsäkringen med en fjortonde, kvoterad, månad som bara kan tas ut efter avslutad föräldraförsäkring.
Det är inget fel på dessa förslag i sig, problemet är att de inte tar tag i den huvudsakliga problematiken: Att män i dag inte tar mer än 20 procent av tiden hemma med de små barnen.
Den jämställdhetsbonus som träder i kraft i sommar har heller inga utsikter att påverka denna situation i större skala, eftersom uttaget visat sig påverkas ytterst lite av ekonomiska reformer som när taket höjdes i föräldraförsäkringen.
Slutsatsen måste alltså vara att kvotera föräldraförsäkringen – och trappa upp den fackliga kampen.
