Migrationsfrågan är busenkel och skitsvår. Det är hur enkelt som helst att förstå drivkrafterna bakom. En person som migrerar ökar i genomsnitt sin arbetsinkomst fem gånger om. Det finns inga murar tillräckligt höga för att stå emot det trycket.
Murarna som omgärdar de rikare länderna fyller i stället en annan funktion. De sållar och reglerar migrationen, och håller lönerna och arbetsvillkoren på låg nivå. Det råder ingen tvekan om att den irreguljära arbetskraften i exempelvis Europa är samhällsekonomiskt nyttig. Vi har en åldrande befolkning och börjar vänja oss vid att ”andra” sköter tunga, lågbetalda manuella jobb. Genom att kriminalisera dem garanteras att lönerna hålls låga.
Kristina Mattsson har i dagarna utkommit med en reportagebok, De papperslösa och de aningslösa, som ger rörande inblickar i några av dessa migranters ofta bekymmersamma tillvaro. Som Nancy från Bolivia, utbildad sjuksköterska och högerkristen som tillsammans med sina syndikalistiska kamrater lyckades vinna en väsentlig löneförhöjning till sig och de andra papperslösa städerskorna på ett hotell i Stockholm. Som nu knotar som hemhjälp för 63 kronor i timmen hos en snorkig familj på Lidingö och försörjer sin arbetslöse man och synskadade tonårige son.
Boken är ytterst läsvärd, inte bara för att vi får lära känna några av människorna som ryms i kollektivet papperslösa utan även för att Kristina Mattsson presenterar hela migrationsfrågan på ett lättillgängligt men ändå skarpt sätt.
Och hon har ett ärende: Vi måste sluta ”tycka synd” om dem som tar sig hit och i stället se dem som handlingskraftiga människor som drivs av stark längtan att skapa en bättre tillvaro för sig och sina nära. Vi måste sluta betrakta alla migranter som ”flyktingar” – i själva verket saknar ungefär åtta av tio av världens migranter asylskäl.
Den distinktionen är viktig. Jag tror att den ger en förklaring till schismen mellan organisationen Papperslösa Sverige och de syndikalistiskt organiserade papperslösa som blossade upp i vintras. Papperslösa Sverige är snarast en asylrättsorganisation, med medlemmar främst från diktaturer i Asien. Deras mål är en politiskt: uppehållstillstånd för dem som vistas illegalt i Sverige. Syndikalisterna organiserar främst latinamerikaner, som inte har samma starka skäl att frukta utvisning och därför vågar mer som arbetarkollektiv. Givetvis vore arbetstillstånd gynnsamt även för den gruppen, men de vill också ha bättre lön.
Samtidigt finns en risk med att tydligare skilja flyktingar från arbetskraftsmigranter. Den risken skymtar i bland annat Peter Wennblads artikel om papperslösa i nya Neo. Wennblad citerar Ana från Chile som slår fast att hon inte utnyttjas av någon och Pedro från Bolivia som trivs bra i Sverige och till och med berömmer vädret. Deras främsta problem, enligt Wennblad, är att de av facken och myndigheterna ”fråntas sitt enda verktyg för att dyrka sig in på en främmande arbetsmarknad – att de vill arbeta för lägre lön än den inhemska befolkningen”.
Slutsatsen ligger nära: Tillåt social dumping, för migranternas och vår skull. Och här någonstans blir frågan om de papperslösa skitsvår.
Dilemmat är: Hur upprätthålla likalöneprincipen – lika lön för lika arbete – utan en fasciststat som jagar upp och slänger ut alla som är beredda att lägga sig under avtalsnivån?
I teorin finns bara ett svar, nämligen att utjämna de globala orättvisorna. När alla människor, oavsett var de är födda, har möjlighet att försörja sig och sina nära där de växer upp, då upphör migrationen att vara en överlevnadsfråga. Då borde alla kunna röra sig lika fritt som vi i den privilegierade delen av världen kan redan i dag.
Därför är det så märkligt att de globala rättvisefrågorna är så frånvarande i migrationsdebatten, till stor del även i Kristina Mattssons bok. Den är väl för stor att ta i, gissar jag, och för ”vänster”.
I väntan på en global utjämning finns inga riktigt bra lösningar på migrationsfrågan. Men det finns ändå bättre och sämre halvmesyrer. Att som LO och riksdagen blunda för att den irreguljära migrationen även har nått Sverige är inhumant och kontraproduktivt; det ökar skillnaderna mellan de svarta och vita sektorerna. Wennblad och de nyliberala är lika cyniska på ett annat sätt; att bejaka den sociala dumpingen skulle leda till allvarliga sociala spänningar inom våra samhällen.
Nej, vi får göra det bästa av situationen. Vi måste kämpa för högre löner, både i vita och svarta sektorer. Vi måste kämpa både för öppnare gränser och ekonomisk utjämning, både för människors rätt att flytta och deras möjlighet att stanna kvar.
Vi måste, som Stockholms LS Papperslösagrupps Lotta Holmberg gör i boken, hävda vår rätt att göra det vi tycker är bra och nödvändigt utan att ha svar på alla frågor.
