Att längre sjukskrivningar så snart det bara är möjligt ska sätta igång vad regeringen kallar en ”rehabiliteringskedja” är inget fel i sig. Tvärtom, rehabilitering är en av flera viktiga faktorer som samhället bör satsa mer på för att stötta dem som drabbats av sjukdom. Och gärna snabbt! Problemet med det förslag om nya sjukförsäkringsregler som riksdagen röstade om i onsdags (efter denna tidnings pressläggning) är att rehabilitering ger namn åt förslaget utan att för den skull stå i fokus för det. I fokus står i stället utförsäkring och att tvinga över människor till socialbidrag.
Förändringarna, som ska träda i kraft redan den 1 juli, innebär att den som är sjukskriven ska få sin arbetsförmåga prövad för att se om den kan gå tillbaka till sitt jobb, efter tre månader. Är det inte heller möjligt att återgå till andra arbetsuppgifter på jobbet måste den sjuke efter sex månader söka nytt jobb i hela landet, oavsett ålder, bostadsort, familjesituation och utbildning. Och allt detta trots att det kanske skulle ha varit möjligt att återgå till det ordinarie jobbet om bara rehabiliteringstiden varit lite längre.
Förslaget innebär med andra ord att det blir fruktansvärt lätt för en arbetsgivare att göra sig av med anställda som inte har full arbetsförmåga. Och för individen ökar dessutom risken att hamna ”mellan stolarna”: För frisk för sjukpenning, för sjuk för a-kassa.
De snäva tidsgränserna innebär att anställningsskyddet i både Arbetsmiljölagen och Lagen om anställningsskydd kringgås. Arbetsrätten begränsas alltså till att gälla de friska.
I måndags skrev en anonym handläggare på Försäkringskassan ett debattinlägg i Aftonbladet som landade i att förslaget innebär ett ”straff” för alla dem som gett allt för sitt arbete, försökt vara lojala, duktiga och klara av de många gånger orimliga krav som fick dem att gå in i väggen. Handläggaren beskriver den stolthet som finns i ögonen hos människor som efter kanske tre eller fyra års kämpande klarar att jobba 50 eller kanske 75 procent igen. De har inte valt sin sjukdom, sin smärta eller ohälsa. Men rehabilitering kan ta tid.
Enligt beräkningar från SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, kommer 77000 personer att förlora sin försörjning som en direkt följd av de nya reglerna, vilket de räknar med kostar kommunerna ungefär en halv miljard kronor extra per år.
Samtidigt räknar Försäkringskassan med att spara 50 miljarder kronor på reformen de kommande fyra åren. För statskassan, som efter en överfinanserad a-kassa och miljardintäkter från utförsäljning av statliga bolag redan badar i pengar, innebär detta ytterligare ett rejält tillskott; nya möjligheter att sänka skatten för de rika.
Samtidigt lär fler bli sjuka i takt med att anslagen till arbetsmiljöarbete minskar; stressen och riskerna på jobbet ökar.
Regeringens åtgärder för att ”minska utanförskapet” ekar allt ihåligare. I själva verket handlar deras politik på en rad punkter om att förpassa människor som inte tillräckligt snabbt tillfrisknar eller hittar jobb till utanförskap. Inga ”nya” moderater här, snarare gammal unken klasspolitik.
