Vårdstrejken ägde aldrig rum. Allt var en chimär, och nu är vårdvardagen som vanligt igen.
För att fånga känslan av sex veckors strejk och dess resultat ligger undergången hos Sex Pistols nära till hands. För i onsdags slöts åter freden med ett nytt avtal, i princip identiskt med det ursprungliga förslaget och ordet meningslös framstår som en klar underdrift.
Vi känner igen mönstret från tidigare konflikter. Strejken bars upp av samma dramaturgi som Kommunals stora lönefight 2003. Vi ser hur de stänger ner arbetsplatserna, hytter med plakat och åtnjuter allmänhetens stöd, för att sedan återgå till sitt ursprungliga missnöje när fackledningen sluter ett nytt avtal och blåser av striden. Cirkeln sluts i ett fortsatt status quo. Vårdsektorn är inte bara arbetsmarknadens sorgebarn, utan även den fackliga sorgesången.
Påståendet att strejken aldrig ägde rum kan tyckas vara förryckt. De tiotusentals operationer som blivit inställda och alla de sjuksköterskor som stängde ner sina arbetsplatser vittnar ju om motsatsen.
Låt mig ta en omväg via postmoderniteten och Jean Baudrillard.
Det är en i raden av alla de franska filosofiska stjärnor som studenter gärna namedroppar och citerar för att få knulla. Mest känd är han för sina teorier om hur det moderna samhället är beskaffat, Baudrillard rörde sig ifrån den klassiska marxistiska uppfattningen kring produktionens betydelse och drog i stället upp linjerna för hur det postmoderna samhället konstrueras av en smältdegel av information genom media, datorer och underhållnings- och kunskapsindustrin. Vår verklighet definieras alltså av symboler och tecken som dagligen bombarderar vårt medvetande, och dessa tecken behöver inte ha någon koppling till verkligheten. Baudrillard hävdar snarare att ordningen har omkullkastats och att tecknen kommer före verkligheten, att vår värld simuleras till en hyperrealitet, en drömvärld, ungefär som om vi skulle leva i ett ständigt Disneyland. I hyperrealiteten simuleras man bara, det är kapitalismens expansion in i tan
ken och här landar Baudrillard i det som kallas den reella underordningen. Informationsflödet från media har gått från att snedvrida vår bild av verkligheten till att konstruera vad som ska hända. Verkligheten tappar sin betydelse och dess existens tynar alltmer när media dränerar den på sin mening och betydelse.
Detta är en mycket radikal tanke när den dras till sin spets.
När nu vårens vårdkonflikt är över framträder ett klart mönster bakom det nya avtalets procentsatser och villkor.
Det faktum att Vårdförbundets ledning motvilligt gick i konflikt känner vi igen från Kommunals senaste strejk. I glappet mellan de missnöjda medlemmarna på golvet och fackledningen måste något göras för att inte helt tappa kontroll över golvet. För att tillgodose de missnöjda medlemmarnas behov av konflikt går man ut i strejk, men aldrig med syfte att vinna striden. Vilket både Kommunal och Vårdförbundet visat efter att de plötsligt kastar in handduken för ett avtal förseglat med uppgivenhetens och desillusionernas klister. Vi har fått känslan av att vara lurade – sparkade på när vi ligger ner på sjukhusets utslitna linoleumgolv.
Fackets strid blir symbolisk, det är därför vi bara upplevde den genom media, som en simulering av att något äntligen gjordes. Strejken hade inget objekt, det var en hyperreell strejk för sin egen skull, om strejkens mening, status och framtid i brytningspunkten mellan välfärdssamhällets sista utpost och den nyliberala doktrinens slutliga överordning. För paradoxalt kan strejken komma att driva fram en ökad privatisering då argumenten för en offentlig vård alltmer tappar bärkraft för oss på golvet. Om landstingen inte kan öka våra löner under en högkonjunktur, när kommer det då att bli vår tur? Kanske har högern fått det vatten som krävs på sina kvarnar för att slutligen riva sönder den offentliga vården, vilket annars alltid har varit en politisk omöjlighet.
Oavsett vad framtiden bär med sig så är vår verklighet alltjämt densamma efter vårens stora Vårdstrejk: samma stökiga expedition, samma gamla fårade arbetskamrater, samma gamla kissnödiga gubbar som larmar.
Men ett sms från en syster får ansiktet att spricka upp i ett skönt grin:
”Att säga upp sig lagom till kaoset med semesterplaneringen ger onekligen en viss känsla av vällust.
Exodus.”
