Efter förra veckans Sverigebesök från USA:s utrikesminister Condoleezza Rice är det svårt att inte känna beundran för Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts ståndaktighet. De låter varken medkänsla, skam eller brist på logik stå i vägen för sin lojalitet med USA, skriver Foad Rad.
Jag vill ge Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt en eloge för deras unika mod. Nu när ockupationen av Irak gått in på sitt femte år känns det otroligt bra att veta att vi har ledare som trots ojämna odds står emot det politiska trycket. Reinfeldt och Bildt har visat att de ståndaktigt kommer att fortsätta på den inslagna vägen, samma väg som USA väljer, vill säga – oavsett vilken. Även om majoriteten som Bildt och Reinfeldt representerar är emot USA:s illegala krig visar de inte det ringaste tecken på att vika från sina bestämda åsikter. Visserligen fick de vika för USA:s krav att inte ta upp själva ockupationen på mötet, men det var inte mycket begärt. Den nya ledarduon behöver allt stöd de kan få för att stå emot kraven på en diskussion om vad USA egentligen gör i Irak.
Jag skulle vilja dela med mig några ord om Bildts moraliska mod. Han har kurage nog att leda en lobbygrupp som möjliggjort kriget mot Irak och agerat megafon åt Vita huset, trots att han varit väl medveten om att han blir utskrattad, och med all säkerhet också kommer att dömas av historien. Bildt är modig nog att inte påverkas av att vi andra tycker att han är Bushs springpojke, att han regerar bara när Bush – och framför allt när fossilkapitalet i Ryssland och Sudan – rycker i trådarna. Och när USA:s egna argument inte längre räcker för att rättfärdiga ett orättfärdigt krig rycker våra ledare hjältemodigt in och räddar skinnet på sina bundsförvanter. Detta, kära läsare, förutsätter ett alldeles särskild slag av insikt som bara ett fåtal besitter – en egenskap vi bör beundra.
Hela världen, förutom några få trogna, är medveten om att USA:s brott mot mänskligheten och väljer därför att inte bjuda in deras patologiskt lögnaktiga utrikesminister Condoleezza Rice för att inte ge USA det politiska stöd de är i behov av och dessutom stå för kalaset. Men bara döda fiskar flyter medströms och våra unika ledare följer sin övertygelse trots de påtagligt orimliga kraven som ställs.
Vägran att låta sig nedslås av bristen på logik i USA:s hållning visar våra ledares mod när det kanske är som bäst. Att vara Bushs trogna eko som ljuder när alla andra insett att det är dags att hålla igen. Det är handlingskraftiga män. Våra ledare backar inte heller inför ironin att kvinnorna de utesluter från konferensen är samma kvinnor de lovat befria från hederskulturens brutala förtryckt. Min beundran för våra ledares mod når nya höjder när jag tänker på hur de har brottats med denna exkludering. Men kritiken rinner som vatten på gåsen av dessa modiga män.
Som förkunnare av liberalismen måste de ha en enorm själsstyrka för att stå ut med insikten att deras godkännande är orsaken till att över 80 irakiska kvinnoorganisationer – just en av grupperna som Irak skulle bombas för – inte får delta om i formandet av sin framtid.
I en tid av feghet och opportunism har våra ledare modet att varken låta sig skrämmas av verkligheten, av fakta, eller av kritik. De står fast vid sina övertygelser och slår mot de mest sårbara – och paradoxalt nog även en viktig del – i det irakiska samhället.
I en tid av hyckleri har Bildt och Reinfeldt intagit en vågad och oförskräckt hållning och vid det här laget torde det vara klart för de flesta att ingenting kommer att rubba våra ledares uppfattning – varken internationell rätt, demokrati, sunt förnuft, medkänsla eller skam.