Jackpott för kvällstidningarna när en österrikisk familjefar tillika monster låser in sina barn i en bunker och i mer än två decennier utsätter dem för sexuell tortyr. Följetongen fortsätter när det uppdagas att Josef Fritzl i flera år varit flitig kund på bordellen Villa Ostende, där unga kvinnor från de forna Öststaterna arbetar med att sälja sex – kvinnor som Josef Fritzl tyckte om att mot betalning utsätta för sexuell tortyr. Att de vägrade att ta emot honom mer än en gång var inget problem då det ständigt gick att skaffa fram nya. Således kunde Josef Fritzl, bortsett från ”detaljer” som inlåsning och släktskap, öppet utföra samma handlingar mot kvinnorna på Villa Ostende som han i lönndom utförde mot sin familj i källaren.
För även om våldtäkt och misshandel är förbjudet i Österrike är det fullt lagligt med sexköp, och för den som likt Josef Fritzl kallar våldtäkt och misshandel för sex finns det också ett aldrig sinande utbud att ta del av. Att Sverige inte är någon frizon vet vi mycket väl, men sedan den 1 januari 1999 är det enligt lagen brottsligt att skaffa sig sexuella tjänster mot betalning och i våras meddelades att Norge följer Sveriges exempel.
Under de nio år som gått med sexköpslagen har straffen för de lagförda sexköparna (som 1999 var 11 stycken och 2006 108 stycken) dock blivit högst böter och röster har höjts från flera politiska läger för skärpta straffskalor och förändrad rättspraxis. Samtidigt är det ingen hemlighet att lagen ända sedan den infördes varit måltavla för en mer grundläggande kritik. Ett återkommande argument har varit att lagens intentioner möjligen är bra men att den inte går att tillämpa eller att den gör det ännu värre för de prostituerade. Verksamheten skulle med sexköpsförbudet bara gå under jorden till bordeller eller internet och göra den mer riskfylld för sexsäljarna. Dessa argument framfördes tidigare i våras på SvD Brännpunkt av de borgerliga politikerna Per Hagwall och Erik Svansbo som kallade sexköpslagen för ”en flopp”. Enligt polisen hade sexhandelns utveckling bort från gatan dock varit oundviklig även utan lagen och varken de eller socialtjänsten upplever att de prostituerade utsätts för mer våld sedan lagen infördes.
Agneta Borg, tidigare chef för Prostitutionsenheten i Stockholm, sade förra sommaren till Dagens Nyheter att ”många prostituerade tycker att lagen har hjälpt dem och att polisen tar dem på större allvar”.
Men vilka effekter lagen egentligen har haft för utbredningen av prostitution och sexhandel vet ingen säkert, och inte heller vilken praktisk betydelse den haft för dem som säljer sexuella tjänster. Troligt är åtminstone att denna ena huvudfåra vad gäller kritiken mot sexköpslagen har lett fram till det beslut regeringen nyligen fattade, om att utvärdera lagen, och att frågorna ovan med den kommer att få något slags svar. Regeringens utvärdering lär dock inte mildra den kritik som inte handlar om konsekvenser eller effektivitet, utan om sexköpslagens själva fundament och samhällsanalys. Utredaren Anna Skarhed har nämligen fått direktivet att ”en utgångspunkt är att köp av sexuell tjänst fortfarande ska vara kriminaliserat”, vilket har fått sexköpsliberala politiker, debattörer och bloggare att underkänna utredningen på förhand.
Idéhistorikern Susanne Dodillet skrev på SvD Brännpunkt i början av maj att sexköpande män även fortsättningsvis ska ”straffas likt våldtäktsmän och sexsäljande kvinnor som oskyldiga offer”. Hon undrar också om kvinnor blir ”starkare av en sexköpslag som beskriver dem som sexhandelns svaga part och som oförmögna att ta ansvar”. Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister, som vållade stor debatt vintern 2006–2007, nylanserades som pocket under våren och hon skrev i april på Expressens debattsida att ”aktivister, feminister, byråkrater, behandlare och politiker vänder sig emot kommersiellt sex är för att den inte innehåller kärlek och monogam tvåsamhet.” I boken slår hon efter sina samtal med tjugo nöjda prostituerade fast att ”Om man lyssnar på sexsäljare rasar de flesta argument mot prostitution samman ett efter ett”.
En av vårens föreställningar av Åsa Olssons pjäs I do for money, som skildrar mötet mellan en svensk journalist och en thailändsk barflicka, följdes av ett samtal kring scenen med specialinbjudna sexsäljare och debattörer. Även om pjäsen inte specifikt sätter sökljuset på den svenska sexköpslagen känns resonemangen igen när kvinnan – enligt den sanna historien såldes för 20 dollar som 13-åring och nu säljer sex till turister för att försörja sig och sin son – säger: ”jag har valt det här” och ”mina kunder köper inte mig, de betalar för sex”.
Men tyngden i det efterföljande samtalet ligger inte på det rasistiska i västerlänningens självpåtagna tolkningsföreträde över den lokala sexsäljarens livssituation. I stället ställs det okonstlade hos sexsäljaren mot den förljugna och stela feministens ”tillkrånglade” uppfattningar om sex och makt.
Något som också återkommer, både i den diskussionen och på annat håll, är tanken om att sexsäljares mänskliga rättigheter kränks i och med sexköpslagen. Det råder naturligtvis ingen tvekan om att prostituerades mänskliga rättigheter kränks varje dag i Sverige och Europa genom våld, hot och andra övergrepp – särskilt eftersom en stor del är migranter och papperslösa. Men vad implicerar egentligen ett resonemang som går ut på att den svenska sexköpslagen i sig innebär en människorättskränkning?
Mänskliga rättigheter tillskrivs ju inte yrkeskategorier, utan människor. Menar sexradikalerna att den som säljer sex är så intimt sammanvävd med sin verksamhet att ett samhälle som förbjuder köp av sexuella tjänster och inte erkänner sexsäljare som en yrkeskategori och denna kategori som ett rättighetssubjekt – inte heller erkänner mänskliga rättigheter för personen som utför tjänsterna? Var slutar då sexsäljaren och var börjar människan? Kränks även den sexsäljare som väljer att ta ett annat jobb? Kränks jag som kvinna av att inte potentiellt tillåtas försörja mig på att sälja sex? Resonemanget om att sexsäljaren i denna rättighetsaspekt nära nog är sitt yrke speglar en essentialism som också går stick i stäv med ett annat centralt argument bland sexradikaler, nämligen att den prostituerade inte säljer sin kropp eller sig själv utan bara erbjuder en tjänst. Denna dualistiska syn på människan har kritiserats av bland annat Kajsa Ekis Ekman (Arbetaren 51/2006) som konstaterar: ”Vad sexradikaler menar med detta är: man säljer inte sin tunga; över den ligger i stället en hinna som heter ”tjänst” och som gör det omöjligt att påverkas. När ”tjänsten” är påslagen blir tungan till ett verktyg, den vispar runt medan man tänker på annat”.
Dessutom, om det köpta sexet egentligen inte har med sexsäljarens egen person att göra – varför är det då så viktigt att de själva kommer till tals i den offentliga debatten? Just denna representationsfråga sätter fingret på de två huvudsakliga kritiklinjerna kring sexköpslagen. Om det handlar om att utvärdera huruvida lagen lever upp till sina föresatser är det naturligtvis rimligt att de som själva befinner sig i sexhandeln är de som främst uttalar sig. Men om frågan är principiell och handlar om synen på kön, sex, arbete, makt och rättvisa i vårt gemensamma samhälle – varför berör den då vissa människor mer än andra? I så fall krävs det att man hyser just den essentialistiska syn på sexsäljare som innebär att hon är ett med de tjänster hon säljer.
Men även om man är överens om vikten av att de som faktiskt är eller har varit sexsäljare kommer till tals återstår fortfarande frågan om vilka av dem som ska vara vägledande för samhällsutvecklingen. Är det representanter från Sans (Sexsäljares och allierades nätverk i Sverige) som vill avskaffa sexköpslagen och som menar att ”försäljning av sexuella tjänster är en frivillig genomförd tjänsteutövning som förutsätter ett ömsesidigt samtycke och en överenskommelse mellan vuxna människor”? Nätverket, består enligt egen uppgift av sexsäljande kvinnor, sexköpande män och övriga engagerade och startades för ett drygt år sedan.
Initiativtagaren Kristoffer Ekström skriver på hemsidan att ”Vår röst behövs i ett mediebrus som alltför mycket och länge dominerats av feminister som har en syn på sex hemmahörande i 1800-talets frikyrkliga puritanism.”
Eller ska man i stället lyssna på Pris (Prostituerades rätt/revansch i samhället) som är ett nätverk för personer med sexbranscherfarenhet och som ”inte förespråkar någon legalisering av sexköp och koppleri, och naturligtvis inte heller någon kriminalisering av sexförsäljning.”. Som menar att ”sexhandeln är en bred samhällsfråga” som inte bara ”angår oss i branschen utan påverkar könsrelationerna i övriga samhället”?
Med den frågan obesvarad rör vi oss ändå bara kring det som beskrivs som ”frivillig” till skillnad från ”påtvingad” prostitution. Och även om man går med på att sådan frivillig verksamhet existerar kan man kanske låta den stå tillbaka om det efter utredning visar sig att den svenska sexköpslagen faktiskt är ett effektivt redskap mot trafficking? Denna människohandel för sexuella ändamål som bokstavligen låser in tusentals kvinnor och barn, som för att mätta efterfrågan utsätts för regelrätt sexuell tortyr. Kanske inte i Amstettens 24 år – men igen och igen och igen.