I veckan begärde Internationella energiorganet IEA att Sverige klargör kärnkraftens roll för att klara klimatmålen. Det finns få frågor som rör upp så mycket känslor inom miljörörelsen som kärnkraften och redan små antydningar om en framtida inriktning tenderar att få debatten att skena långt bortom all konstruktivitet.
En sak är säker, och det är att kärnkraften inte är Den Stora Lösningen på klimatkrisen. Man kan med fog sortera in kärnkraften bland andra falska lösningar som etanol och klimatkompensation. Med tanke på den enorma utmaning som klimatfrågan utgör så har vi inte tid att lura oss själva med att det finns några snabbverkande mediciner.
Kajsa Lindqvist skriver i Arbetaren 20/2008 att om all nuvarande energiförbrukning skulle ersättas med kärnkraft så skulle uranet räcka i fyra år. Det skulle innebära många tusen nya reaktorer världen över, att jämföra med dagens 440. Med nuvarande förbrukning räcker uranet betydligt längre, kanske i 200 år (Ny Teknik 22/2008). Uran är ett ganska vanligt grundämne och om efterfrågan stiger skulle det sannolikt bli lönsamt att bryta uran på platser där det i dag inte anses realistiskt att göra det. Bakom marknadspriset döljer sig dock en given ekvation: Ett högt pris indikerar att energiåtgången för att utvinna uranet är stor.
Enligt en omfattande studie från det tyska Öko-institutet släpper kärnkraften typiskt ut runt 30 gram koldioxid per kWh, inräknat hela livscykeln från brytning till slutförvar. Detta är jämförbart med vindkraft och något lägre än solenergi. Kolkraft ger typiskt runt 1000 g koldioxid per kWh.
Det finns alltså en viss potential för kärnenergi men att kärnkraften ensam skulle lösa klimatkrisen är inte realistiskt, lika lite som biobränslen eller vindkraft kan tillfredsställa samtliga behov. Vattenkraft och biobränslen har liten potential i stora delar av världen, medan solenergi förmodligen har en stor outnyttjad potential i varma länder. Givetvis är minskad energikonsumtion en av de viktigaste komponenterna i en hållbar utveckling.
Eftersom alternativen är få så är en snabb avveckling av kärnkraften i Sverige inte önskvärd ur klimatsynpunkt. Det finns dessutom skäl för delar av miljörörelsen att tona ner den mest aggressiva kärnkraftskritiken. Moderna reaktorer med reaktorinneslutning kommer inte att släppa ut stora mängder radioaktivt material ens om en härdsmälta inträffar. Hanteringen av kärnavfall har sina osäkerheter, men om avfallet läcker ut i grundvatten 500 meter ner i berget får det trots allt relativt små effekter på miljön vid markytan. Det finns en koppling mellan kärnkraft och kärnvapen, men tillverkning av kärnvapen är oerhört resurskrävande vilket gör att den begränsande faktorn snarast är av politisk/ekonomisk karaktär. Att kärnkraft som sådan skulle öka risken för att fler länder skaffar kärnvapen är inte troligt.
Ett samhälle fritt från både kärnkraft och fossila bränslen är en avlägsen målsättning. Oavsett vad vi beslutar i dag så kommer vi att leva med effekterna av båda under överskådlig tid. Och även om logiken säger att förnybar energi är mest hållbar så är i dag förnybara resurser i många fall de som löper störst risk att förstöras genom överexploatering. Det brådskar att minska trycket på ekosystemen om naturen ska ha en chans att överleva klimatförändringar och samtidigt försörja en allt större världsbefolkning. Och vi har bara några få år på oss att drastiskt minska användningen av fossila bränslen om inte klimatet ska skena bortom allt vi hittills sett.
Att i nuläget kräva avveckling av den befintliga kärnkraften är därför inte särskilt klokt. Men den gryende klimatrörelsen får absolut inte fastna i meningslösa bataljer om kärnkraft. Med ett fåtal decennier på oss att minska koldioxidutsläppen med 90 procent eller mer krävs en helt ny syn på hela energifrågan – där ligger utmaningen och vi måste börja nu.
